Hannas Plats

Många tidiga morgnar den här veckan. Idag på min första sovmorgon vaknade min kropp 7 - och det var ändå sovmorgon jämfört med mina 5.30-6-morgnar.

Jag har i alla fall sovit första natten i mitt nya hem. Där var det tyst och skönt. Mitt nya slott är gigantiskt. Jag kommer att kunna starta både hostelverksamhet och dansstudio. Det är inte långt kvar nu. Vädret är för tillfället perfekt, varmt och med regn hängandes i luften. Jag kan välja mellan att packa/städa och att läsa.



Pitstop vid Högakustenbron



Mitt nya hem



Eget sovrum

Det börjar eka i skåpen. De töms. Det allra mesta är nedpackat. Utan sentimentalitet. Allt tittar jag på och tänker: är den värd att packas med. Inget tittar jag på och minner mig tillbaka. Minnen från en lägenhet.

Jag har så mycket saker, men så lite som känns viktigt. Jag kommer att få mer yta i mitt nya boende, men ändå är jag benägen att ta mig närmare de där sju ägodelarna. För just nu trivs jag hemma, när det är tomt på hyllorna. Det är så lätt att hitta när det bara finns en sak att hitta.

Aldrig har min lägenhet varit så här ren och samtidigt så här skitig. Skitig av allt damm som virvlar upp, ren av allt gnetande på varenda skåplucka och hylla där man kan komma åt. Jag är smutsig och det känns inte som att jag blir ren när jag duschar, när jag stiger in i lägenheten är det som att allt klibbar vid mig direkt. Jag sover i yrande damm.

Det är kanske inte konstigt att jag börjar känna mig redo. Redo att lämna den här stan.

Plask, plask, plask. Jag undrar vad det är som plaskar i vattentunnan, även om jag egentligen redan vet. När jag tittar ner ligger han där och simmar ryggsim.

- Nej, men där ska du väl inte vara! säger jag förebrående.

Han bara tittar på mig och tycks säga:

- Jag inser det nu.

Ner med en gren och plötsligt springer han rakt emot mig. Båda får panik. Grenen far i marken. Korren sticker till skogs. I skogsbrynet stannar han till och tittar på mig. Jag hör det:

-Tack då.

- Jaja, men kan du inte dricka ur pölen i fortsättningen, svarar jag.

- Äh, pölar är för blåmesar och sniglar. Jag gillar det fräscht och fritt från fjädrar.

- Ok, jag lämnar grenen i tunnan. Nästa gång kanske jag inte hör dig.

- Bra så!



Korren.

Jag åker hem till stan. Som om jag har väntat på det. Känner mig lite upprymd. Kommer hem. Här väntar inget på mig. Bara instängd luft och rastlöshet. Försöker jaga upp lite människor, betar av bestyr. Det känns som att gå i seg kola. Inget blir riktigt klart någonsin. Allt kan bara påbörjas, men måste färdigställas senare. Så att jag definitivt ska ha fler saker att komma tillbaka till i staden. Så att jag måste lämna min klippa igen.

Jag känner mig stundtals lite besviken. Sviken kanske. Men så är det. Plötsligt känner jag mig ensam i stan. Längtar tillbaka till min klippa vid Östersjön. Där är jag solo. Själv. Spejandes ut över havet. Mot solen. Mot fiskebåtarna. Mot molnen. Analyserande. Själv. I frihet.

Här är jag instängd i mig själv, i mitt själv. Bara jag. Och en hel stad som myllrar, drarrar i värmen. Instängd i min lägenhet.



Östersjöns bästa klippa. Garanterad avskildhet.

För en vecka sen firade jag 10 år sen som stockholmare. Eller jag missade att fira det. Ska fira nu. Snart.

Här skulle följa en resume av de tio åren som gått. Nöjer mig för stunden med att säga att Stockholm är vackert just nu. Och varmt.

Hanna, glatt: Hej!

Tant i tvättstugan, surt/misstänksamt: Hej.

Hanna: Är det du som tvättar här?

Tant, ironiskt, torrt skratt: Nehej!

Hanna tittar in och vänder, med tvätten i släptåg.

Tant, spydigt: Ska du ta alla tvättstugor eller?

Hanna, som om hon pratar om vädret: Nej, men torkumlaren i min tvättstuga var trasig, såå...

Tant, uppfordrande: Då får du väl ta och felanmäla den då!

Hanna, på väg därifrån: Det verkar redan vara gjort.

Tant, slut på ord: Jahapp.

Varför så skeptiskt innan jag ens öppnat munnen. Särskilt som hon inte ens höll på och tvättade. Hon fick mig att känna mig som en obstinat 8-åring. Och det är inte första gången hon får mig att känna mig så. Jag var sugen på att bli syrlig tillbaka. Riktigt sugen. Men sen tänkte jag att hennes liv redan är så surt så varför ska jag spä på det.

Fyra bokstäver, tre stavelser. Det är min nya hemstad.

Endorfiner får jag av att bara befinna mig på flygplatser. Och en rejäl adrenalinskjuts varje gång jag ska flyga. Jag vänjer mig aldrig.

Två lägenheter har jag sett. Båda hyresvärdarna ville ha mig. Bara en fick ja. Där uppe i norr verkar alla vilja ha mig, jag gör nog rätt i att flytta dit.

Tusen frågor fick jag och mitt Skellefteåsällskap ställa till varandra efter att inte ha setts på länge. Det var så skönt med mentalt stöd den här dagen.

130 mil och 14 timmar senare är jag färdigare än färdigast. Men glad. Jag fånlog redan vid frukost imorse. Det fortsatte så resten av dagen. Kan det vara kärlek?

3.0 är uppgraderingen i fasterskap som jag har gjort idag. En tjej till.

♥♥♥♥



Spänd förväntan inför start



Stockholm var vackert när jag lämnade det, Mälardrottningen...



Skelläftskt sällskap



Var förstås tvungen att inspektera älven



Vilken utlandskänsla att få boarda planet från asfalten - i solsken!


Jag ger min nya hemstad 4 öar av 5 möjliga. (Mest för att jag är mycket restriktiv med att ge 5.)

Idag ska jag:

- dricka kaffe och äta chokladbollar
- läsa en deckare från pärm till pärm
- rensa ut böcker jag inte tänker släpa med mig längre
- kanske ta en kort promenad (om jag hittar en fri från Love 2010)
- lyssna på Home med Sarah Dawn Finer (min nya theme-låt)
- boka flygbuss och få endrofiner över min nästa resa

Smärtan i axlar och nacke kommer snart att lätta. Det är jag övertygad om.

Jag känner mig stundtals hudlös. Som att allt som händer påverkar mig väldigt mycket, går rakt in. En lägenhet jag skulle kolla på blev uthyrd. Axlarna åkte upp till öronen igen. Oro. Även om lägenheten inte var den mest intressanta. Jag insåg bara vilken problematisk sits jag sitter i.

Då bestämde jag mig för att tacka ja till en annan osedd. Jag ringde hyresvärden. Han undrade hur jag menade. Förstod min oro och sa:

- Oroa dig inte. Har jag sagt att du ska få titta på den då får du göra det också. Här uppe håller vi vad vi lovar. 

Jag blev rörd till tårar över de där små orden. Axlarna trillade för stunden ner från öronen igen.

Jag vet ju att det löser sig. Men den här oron kan ändå äta upp mig. Nu väntar jag på att aptiten ska återvända.

Adhd i flyttbestyr. Ibland glömmer jag att jag bara haft 1 ½ vecka på mig hittills. Jag vill att det ska vara klart nu. Jag gissar att tiden är en avgörande faktor när det gäller att hitta en lägenhet.

Spänningshuvudvärk. Det brinner i mitt huvud. Tankarna slår aldrig av, det är ett ständigt planerande. Alla trådar slutar i änden: ny adress. Så länge det inte finns någon är det svårt att slutföra något över huvudtaget. För att bestämma sig måste man vara där så jag planerar en dagsutflykt till min nya stad, ett första studiebesök. Adsl kan för övrigt bli något jag måste börja vänja mig vid.

Pms. Passar perfekt in i den här situationen. Jag känner mig ensammare än jag någonsin har gjort över tanken på att jag ska lyckas förflytta hela mitt bohag en massa mil på egen hand. Även om jag inte har särskilt mycket saker så måste jag organisera både mig själv, en lastbil, mina grejer och framför allt tiden - den där tiden känns hela tiden avgörande.

Om du har något stärkande att säga så är det välkommet just nu.

- Ringer du med Telia eller Telenor?

Jag ingorerar.

På väg åt andra hållet

- Ursäkta, ringer du med Tele2 eller Telenor?

Minst ett par gånger om dagen. Snart får jag spel och trycker ner telefonjäveln i halsen på småkillen.

Lättretlig? Moi?

På att-göra-listan idag:

- Invänta samtal från många människor som vill hyra ut en fantastisk lägenhet till mig i centrala Umeå
- Städa/kasta
- Göra ett kit (av för mig avverkade saker) till mamma, för avhämtning
- Slötitta på fotboll
- Försöka utöva någon form av träning, förslagsvis framför tv:n
- Läsa, måste läsa ut alla böcker jag har hemma inom kort
- Korrekturläsa fotoboken en sista gång innan den går i tryck
- Få människor att vilja köpa det jag lägger ut på tradera/blocket (varför gjorde jag det, när det är så lätt att bara gå med allt till Myrorna?)

En klump i magen har jag haft, sen i fredags. Ni vet den där gnagande känslan av att man glömt något.

Jo, spisplattan. Jag åkte hemifrån i fredags. Redan på bussen tänkte jag på den. Sedan poppade den upp i mitt medvetande med jämna mellanrum hela helgen.

Det trots att jag specifikt tänkte: "nu stänger jag av spisen". Därefter råkade jag vrida åt fel håll så att plattan stod på 6:an. Sen är jag helt säker på att jag stängde av den.

På väg hem idag tänkte jag på en utbränd lägenhet. På väg upp för trapporna tyckte jag det luktade bränd spis. Utanför dörren var jag säker på att det luktade brända popcorn.

I lägenheten var allt som vanligt. Om än lite unket.

Varför gör man så mot sig själv?

Det har börjat pirra rejält. Skräckblandad förtjusning. Nätterna ägnar jag åt att planera saker i huvudet, stressa lite kanske. Mycket som ska göras. Mycket som ska klaffa. Mycket som kommer att kosta i en övergångsperiod. Ibland är jag lugn, ibland börjar jag tänka för mycket och blir lite stessad och kanske lite ledsen.

Men mest är jag glad. Det rör på sig i mitt liv. Jag har bidat min tid och till slut når man målet bara man vet vad det är man siktar på.

Det är vad jag har gjort. Jag har nått mitt mål. Resan börjar alldeles snart, innan sommaren blir till höst. Då byter jag liv och stad. Jag ska göra slut med tandläkaren och hårfrissan och det känns tufft. Alla andra tror jag får hänga med mig, virtuellt, mentalt eller materiellt. Jag hoppas du hänger med.

När jag blir västerbottning.



Igår blev jag firad med presenter.

Stadshustornet idag. Jag gick upp för trapporna. Utsikt över hela stan och min ö.

Här är bilder.







Väl värt sina 30 kr. Upplevelsen för fyra öar av 5 möjliga.

Jag försöker se Stockholm med nya ögon. Turistens. Vill hinna göra Stockholm den här sommaren.

Det finns en del saker på min lista, men jag vill gärna fylla på. Vad är ditt bästa i Stockholm?

Har börjat strosa the streets of Stockholm.

Hej rastlöshet!

Drabbades av kreativitet regnet till ära. Tyvärr inte just här.

Sträcker lite extra på mig, men känner mig liten.

Med blicken i backen lurar jag ingen.

Jag gillar att vara på landet. Min frid bor där. Där är det jag och fröken Snigel som morgondoppar. Inte tillsammans dock.



Ändå kände jag mig lite som Roland i Torsk på Tallin när jag tände ljusen och intog middagen allena. Vet inte varför jag plötsligt kände mig lite ensam.