Hannas Plats

Jag åker hem till stan. Som om jag har väntat på det. Känner mig lite upprymd. Kommer hem. Här väntar inget på mig. Bara instängd luft och rastlöshet. Försöker jaga upp lite människor, betar av bestyr. Det känns som att gå i seg kola. Inget blir riktigt klart någonsin. Allt kan bara påbörjas, men måste färdigställas senare. Så att jag definitivt ska ha fler saker att komma tillbaka till i staden. Så att jag måste lämna min klippa igen.

Jag känner mig stundtals lite besviken. Sviken kanske. Men så är det. Plötsligt känner jag mig ensam i stan. Längtar tillbaka till min klippa vid Östersjön. Där är jag solo. Själv. Spejandes ut över havet. Mot solen. Mot fiskebåtarna. Mot molnen. Analyserande. Själv. I frihet.

Här är jag instängd i mig själv, i mitt själv. Bara jag. Och en hel stad som myllrar, drarrar i värmen. Instängd i min lägenhet.



Östersjöns bästa klippa. Garanterad avskildhet.