Hannas Plats

Lovdag = skitdag.

Vad ska man göra med sånt?

(Jag vill ju dansaaaa!)

Jag håller på och tar bort en massa "roligt" i mitt liv. Alltså saker som egentligen inte tillför något, men blir ett substitut för något roligt. Saker som kan bli lite för roligt.

Förra året tog jag bort kött. I höstas tog jag bort vetemjöl. Tidigare i år tog jag bort alkohol. Den här veckan har jag tagit bort Lypsyl.

Gissa vilket som varit svårast och som har störst potential för återfall!

Kanske längtar jag efter asketism, vill tillbaka till grottan. Jag vill bli fri från beroenden och konsumtion. Fråga mig om jag är lyckligare idag än för ett år sen när allt det där fortfarande fanns i mitt liv.

Det finns så många substitut för lycka, knappast någon nyhet. Men jag vill försöka hitta till lyckans kärna. Vet inte om jag har kommit just någonstans, men jag tror att jag i alla fall har en målbild.

Tuben i rusningstrafik. Det behöver jag inte prova igen på ett tag nu.

Men jag hade inte velat vara utan lunchdejten i förortsdjungeln. Guld.

Jag är nysocialistiskt nyröd i håret. Jag har fortfarande hår.

För ett år sen kom jag hem från en lång resa. Det kändes som att jag aldrig varit borta. Alla rutiner fanns kvar i kroppen, hur man tittar på termometern, att kylskåpsdörren åker igen av sig själv så att man måste hålla upp den med armbågen, den trasiga köksluckan som måste stängas medelst lyft. Men vädret var ok. Jag spenderade dagarna med att gå, gå, gå. Söder runt. Varv efter varv.

Och visst såg jag ut som en luffare.



Men vad har jag gjort?

- Blivit hooked på Hootchy Kootchy
- Klippt ett gäng filmer
- Läst 76 böcker
- Tagit 142 dansklasser
- Gjort ett hundratal kullerbyttor
- Skrivit 342 tweets
- Ätit 576 tallrikar gröt (minst)
- Skrivit 4 bokrecensioner
- Sovit 2920 timmar

Man hinner inte mycket på ett år...

Jag håller på att utmana en av mina största rädslor i livet just nu. Den är uppbyggd i en massa mindre beståndsdelar. Jag försöker beta av dem lite i taget. Jag tar babysteps, har heaps and heaps av ångest i perioder. Men jag fortstätter. Babysteps.

Det är inte lätt. Inte för mig. Tur att jag har en betydligt coolare tourguide. Även om jag i mina stunder av avgrundsångest förstås är helt själv. Min räddning när jag går igenom avgrundsångesten är att jag tror att för varje tillfälle kommer den att bli lite lättare att hantera. Den kanske inte dyker upp lika ofta. Jag vet ju att belöningen kan bli stor om jag klarar mig igenom detta. Alltså att utmana sina rädslor är inte små saker. Det kan leda till stora saker.

Eller som idag, frukost på sängen.

Enligt MIND, National Association for Mental Health och deras broschyr How to improve your mental well-being är utgångspunkten för psykiskt välbefinnande detta:

"God psykisk hälsa är inte något som man har, utan något som man skaffar sig. För att vara psykiskt frisk måste man värdesätta och acceptera sig själv."

Ett vidare resonemang ger Jämlikhetsanden av Richard Wilkinsson och Kate Pickett:

"Slutsatsen man drar är att de som är psykiskt friska är i stånd att ta hand om sig själva, se sig själva som värdefulla och bedöma sig själva utifrån förnuftiga, snarare än orealistiska, mått. De som inte sätter värde på sig själva skräms av att bli avvisade; de håller andra på avstånd och snärjs in i en onds cirkel av ensamhet."

Där fick jag mig en tankeställare. That's all I have to say aout that.

Jag har funderat på att göra en egen dokumentär a la kvalitetsdokumentärerna som med jämna mellanrum rullar upp på skvalkanalerna i tv.

Exempel på titlar skulle kunna vara:

- Hjälp! Jag är en seriefigur. Lever jag i verkligheten, är jag tecknad, vad ska jag göra för att ta fram mina superkrafter? De stora frågorna hopar sig. Följ min väg när jag börjar reda i några av trådarna.

- Hur det är att leva på botten, och hur man lyckas falla dit. Den skulle antagligen inte ses av någon. Jag menar vem intresserar sig för så misslyckade personer. Jag kan ändå tänka mig att våga falla, för konstens skull, så att säga.

- Mina mysbyxor har vuxit fast! Den titeln är på något vis självförklarande. Måste man ibland ta på sig något annat än sina Adidas?

- Hjälp! Jag är en eremit, fast beroende av sociala medier. Hur går det ihop? Jag gillar titlar som börjar med hjälp, för de speglar ett uttalat behov av att ta sig ur något. Jag antar att det egentligen inte är motsägelsefullt att vara eremit och beroende av sociala medier heller eftersom sociala medier gör det möjligt att just inte träffa människor IRL. Någonsin.

Nu söker jag finansiering för att så snart som möjligt kunna dra igång filmningen av någon av dessa projekt.

Det känns som att jag har svävat iväg i tanken, flytt till nya breddgrader. Jag måste flytta på mig, göra nytt för att ta mig vidare. Det känns som att mitt liv i den här lägenheten har gjort sitt, jag kommer inte längre här. Ärligt talat har jag bott här så länge och upplevt så mycket här att det borde kunna vara mättat. Jag behöver nya perspektiv och nya rum för att komma vidare. Jag tror att det kan vara så enkelt.

För att kunna se livet på nytt, som ett oskrivet blad, krävs först att inre förutsättningar förändras, sen kanske man måste göra något åt det yttre. En flytt ger nytt. Äntligen vet jag vart jag vill. Men inte riktigt hur det ska gå till.

Ärligt talat tror jag redan att jag flyttat in. Tror jag är på väg mot en ny årstid.

Jag inser precis att jag inte har lämnat ön mer än en gång den här månaden. Jag har varit i Liljeholmen. Annars ter sig livet på ön som bäst just på ön. Tycks det.

Det är väl så när man är bofast på en ö. Jag gillar att vara på min ö.

Det är något med kärlek som går mig förbi. Jag har nog Asbergers light när det gäller kärlek för jag förstår mig inte riktigt på hur den fungerar. Absolut inte hur man tar del av den.

Men inte heller hur man delar med sig av den. För visst finns det en gnutta kärlek i mig. Men jag vet inte hur jag ska förmedla den. Hur delar jag den med de som finns runt mig och som jag vill ska ha den? Jag är otroligt dålig på det. Det blir inte äkta när jag försöker. Inte ens när jag menar det.

Ibland försöker någon ta kärlek ifrån mig. Lite sipprar ut. Men den riktar sig alltid till fel person, till någon jag inte alls vill ge den. Som att de som punkterar mig stjäl från mig.

Tur att jag har en mamma som förstår bättre och väcker mig med en alla hjärtans dags-hälsning.

Det är någon i mitt hem.

Någon jag inte ser.

Som lämnar spår efter sig.

Vem där?

Jag går runt och har det ganska bra. Jo, jag har det bra. Mojsar runt och gör mina saker.

Ibland tänker jag att min hjärna håller på mosar ihop helt. Det finns ingen utmaning i tillvaron riktigt när man gör precis som man vill hela tiden.

Eller vill och vill. Det måste finnas något bortom det här, något större. För att planera framåt i tiden tycks omöjligt. Jag måste leva nu och här, har ingen aning vad som väntar mig.

För något är det väl? Jag hoppas det. Något som får det att pirra i mig. Något att längta efter. Något att känna mig lite behövd för.

Visst, min tillvaro är lätt. Men livet ska väl inte vara lätt. Jag behöver något. Vill inte önska mig motgångar, men får man inte kärlek, sysselsättning eller medgång så vill man väl i alla fall ingjuta någon slags känsla i kroppen.

Jag behöver det.

Ok, så var drömlägenheten ute igen. Alltså vi snackar dreams of my dreams. Cream of my dreams.

Takvåning, Söder, lokalish, trevlig gård, mycket rymlig.

Tänk att alltid kunna se på världen från ovan. Kunna se ner på folket och upp mot skyarna. Där stjärnorna lyser lite starkare, himmelen är lite blåare.

Den har tre sovrum, så kom igen nu, vem vill joina mitt kollektiv Hjärtat av Söder?

I give you special price!

De senaste veckorna har jag varit iväg på diverse övernattningar. När jag är hemifrån några dagar händer något med mig. Det är som att pulsen går ner, jag sover bättre, hittar en stabilitet. Kylan känns inte lika kall, dagarna inte lika långa.

Sen kommer jag hem till oron igen.

Det känns som att jag är redo för något nytt. Det är helt klart någonting som inte stämmer i det här hemmet.

Jag drabbas av panik. Ångesten kommer helt plötsligt, som från ingenstans. Den har varit ett återkommande inslag i mitt liv. När den där känslan kommer behöver jag tänka på något som känns verkligt, en trygg punkt. Vissa nätter drabbar den mig som en outhärdlig smärta i bröstet som nästan får mig att förlora greppet helt.

För att försöka få ångesten att lägga sig brukar jag ställa mig i fönstret och titta ut. Se på människorna, på verkligheten som finns där ute. Eller titta på himlen, spana på någon stjärna. Det lugnar mig. Får mig att känna att jag är verklig. För ibland glömmer jag.

Den där känslan får alla småproblem att kännas futtiga. Som att jag egentligen är oövervinnerlig. Jag kan göra vad jag vill, vad som helst.

På sista tiden har jag översköljts av känslan av oövervinnerlighet allt oftare från tv-soffan på kvällarna. På morgnarna och dagarna håller den sig opraktiskt nog borta.

Jag behöver hitta de där trygga punkterna i tillvaron för att hålla kvar lugnet. Ångesten får aldrig tillåtas ta över mitt liv.

Jag myser runt i långkallingar hemma efter en tur ute i kylan. Längtar till vintervidder och grubblar över det nya decenniet.

Lite orolig är jag. 2009 var bra på många sätt. Jag tror att tillvaron lätt kan komma att försämras under 2010. Så länge jag inte bestämmer mig är risken överhängande.

Det är dags. Jag har en klump i magen. Startar igång det här året med en rejäl portion ångest. Det är dags att börja uträtta.

Kanske ville jag bli bergsbestigare när jag var liten. Jag minns inte. Nu för tiden bestiger jag gärna berg. Snabbt ska det gå. Knata upp och sen ner igen. Lite matsäck med för att hålla blodsockret i schack, sen är det bara ge sig iväg.

Nästa decennium önskar jag bestiga nya berg. Med ett nytt fokus. Jag har så bråttom hela tiden, är så rastlös. Vill hela tiden ha en trygg utgångspunkt för att jaga iväg mot nya berg. En utmaning skulle vara att hitta ett berg där jag vill bli kvar. Sitta och titta på utsikten hela dagarna och liksom bygga ett liv runt.

Annars är risken att jag blir kvar nere i någon dal hela mitt liv. Och där är det kanske tryggt, men utsikten är inte hälften så häftig.

Som en liten hjälp på traven har jag utkristalliserat tre livsmål, tre berg. Jag hoppas att jag ska få bestiga i alla fall något av dem under nästa decennium. Jag kan inte lova att det blir så. Men jag kan hoppas.

Jag städar. Feng shui på hög nivå. Mentalt. Städar bort energi- och tidtjuvar. Allt ska bort som inte hör hit. Ta bort appar. Andas lite lättare.

Vad jag ska göra med all tid? Det vet jag inte. Än. Men planerna är förstås högtflygande. Eller ska jag kanske säga flytande.

Läs även andra bloggares åsikter om planeringsstadiet

Rösterna i mitt huvud, de där som är mina egna, har gått i stå. Människorna som besöker mig till middagen besöker mig även innan jag ska sova, till frukost, till förmiddagskaffet, i duschen. Och ja, de börjar bli tröttsamma. Alltid samma saker som avhandlas, sällan tillförs nya perspektiv eller ens ämnen.

Jaha, tänker du. Men det är alltid i slutändan dina egna perspektiv och tankar.

Ja, det är sant. Men det är besökarna som förlöser mig, får mig att säga nya saker. För det är ju så viktigt vem man pratar med för att få ett givande samtal där kanske något nytt förs fram.

Så jag inser att jag behöver stänga vissa besökare ute. Låta nya komma in, ta plats. Jag tycker bara det är så läskigt att bjuda in nya personer till mitt huvud.

Läs även andra bloggares åsikter om inbjudan, hjärnspöken, perspektivbyte

Jag vet inte vad det är hösten gör med mig, och om den alltid gör detta med mig. Denna melankoli. Hela det här året är ett myller av tankar och tankar, längtor och längtor. Inga svar, inga öppningar, ingen ventil. Men de briserar inom mig.

Hannas nya lilla svarta är att gråta. Till böcker, till filmer och till vardagen. Som en ventil. Som inte funkar.

Resultatet idag var 10 timmars sömn. Jag vaknade pigg. Och halva dagen hade gått.

Läs även andra bloggares åsikter om tiden, längtan