On solitude
Insikt. Jag är själv. Självvald självhet, inte oreflekterad, men oemotsagd.
Patrik skrev om självmiddagen, när man lagar gott och dukar fint åt sig själv. Han beskrev den med ångest. Jag läste och tänkte att så där är det hos mig nästan varje dag. Fast utan ångest. Jag vill alltid ha god mat. Jag lagar den alltid själv. Jag äter den alltid själv. Och jag njuter varje gång.
Kanske beror det på att jag är van sedan så länge. Det är ett vara.
Kanske beror det på att jag alltid har trevligt sällskap till bordet, via länk i mitt huvud. Jag delar min middag med den jag känner för just för dagen. Under långa perioder kan det vara en och samma person. Under åren har det varit mycket varierat sällskap. Kanske har det till och med varit du.
Är det det som kallas livslögn? Att aldrig vara i verkligheten så som den är nu och här. Själv. Ensam.
I så fall är det en livslögn att dö för.
Läs även andra bloggares åsikter om livslögn, ensamhet
Vad är verkligheten om inte den tillvaro vi skapar för oss själva? Jag tycker inte det alls är en livslögn. Om man trivs är det inte ångest. Det blir det först då man börjar längta efter något annat. Jag gillar att läsa om din passion för maten och själva ätandet. Jag tycker det ligger en stor portion sundhet i att skapa en skön atmosfär kring sitt eget ätande.
Hanna, jag blev lite gladare när jag läste ditt inlägg. Resten av veckan ska jag äta middag med dig. kram!
Ämnet ensamhet berör så mycket att en kommentar blir för lite. Det får nog gro till ett eget inlägg istället.
Magnus: Ångest föds i vårt huvud. Alla sätt att välja att må bra är bra sätt tror jag.
Patrik: Fina Patrik! Jag ser fram emot det! Kram
Doc: Jag kommer och läser det hos dig.
Jag är heller aldrig ensam och har aldrig varit.
Jag har ju Mollgan :-)
Jazz: Mollgan är bra!
