Hannas Plats

Jag drabbas av panik. Ångesten kommer helt plötsligt, som från ingenstans. Den har varit ett återkommande inslag i mitt liv. När den där känslan kommer behöver jag tänka på något som känns verkligt, en trygg punkt. Vissa nätter drabbar den mig som en outhärdlig smärta i bröstet som nästan får mig att förlora greppet helt.

För att försöka få ångesten att lägga sig brukar jag ställa mig i fönstret och titta ut. Se på människorna, på verkligheten som finns där ute. Eller titta på himlen, spana på någon stjärna. Det lugnar mig. Får mig att känna att jag är verklig. För ibland glömmer jag.

Den där känslan får alla småproblem att kännas futtiga. Som att jag egentligen är oövervinnerlig. Jag kan göra vad jag vill, vad som helst.

På sista tiden har jag översköljts av känslan av oövervinnerlighet allt oftare från tv-soffan på kvällarna. På morgnarna och dagarna håller den sig opraktiskt nog borta.

Jag behöver hitta de där trygga punkterna i tillvaron för att hålla kvar lugnet. Ångesten får aldrig tillåtas ta över mitt liv.