Hannas Plats

Jag vill bli serverad kaffe i stor mugg. Jag sitter så skönt i soffan, inmurad bakom datorn, uppbunkrad bland kuddar. I mitt fort. Mitt fort, från vilket jag kan titta ner på mänskligheten.

Men det saknas kaffe och någon att raljera över mänskligheten med.

Läs även andra bloggares åsikter om sällskapssjuk

Insikt: Vanans makt håller mig stången.

Insikt. Jag är själv. Självvald självhet, inte oreflekterad, men oemotsagd.

Patrik skrev om självmiddagen, när man lagar gott och dukar fint åt sig själv. Han beskrev den med ångest. Jag läste och tänkte att så där är det hos mig nästan varje dag. Fast utan ångest. Jag vill alltid ha god mat. Jag lagar den alltid själv. Jag äter den alltid själv. Och jag njuter varje gång.

Kanske beror det på att jag är van sedan så länge. Det är ett vara.

Kanske beror det på att jag alltid har trevligt sällskap till bordet, via länk i mitt huvud. Jag delar min middag med den jag känner för just för dagen. Under långa perioder kan det vara en och samma person. Under åren har det varit mycket varierat sällskap. Kanske har det till och med varit du.

Är det det som kallas livslögn? Att aldrig vara i verkligheten så som den är nu och här. Själv. Ensam.

I så fall är det en livslögn att dö för.

Läs även andra bloggares åsikter om livslögn, ensamhet

Jag längtar efter tystnaden. Det finns ingen tyst plats i min tillvaro just nu.

Jag behöver en skog och lite lätt vindsus, kanske något naturligt brus av vatten, iskalla havsbad, regn mot ansiktet. Inga ledningar som alltid låter, ingen granne som kissar, ingen dator som brusar, ingen trafik som ständigt tränger sig in i mitt medvetande.

Bara mina tankar och lite skön asketism. Behagligt mörker. Stjärnklara nätter. Solokvist.

Läs även andra bloggares åsikter om tystnad, längtan

Ångest och längtan. Visst är det ett delårsbokslut att fylla 30. Allt ska vägas på guldskål, stötas och blötas. Vart är jag på väg? Vad har jag tagit för beslut i mitt liv och vad har det lett till?

Jag har tänkt på det så länge att det känns som att jag varit 30 ett tag redan.

Den stora frågan är väl egentligen hur jag ska gå vidare? Vad ska rättas till? Göras annorlunda? Vad ska jag prioritera nästkommande 10 år?

Svaret är enkelt. Så självklart. Så otroligt svårt. Det handlar ju om att genomföra eller hur? Inte om att kunna svaret på frågan.

Dagen är nära.

Läs även andra bloggares åsikter om dagen är nära, 30

Det känns som att jag håller på att förlora min spunk.

Jag har haft en period med ganska mycket inbokat. Nu börjar det glesna, har inte riktigt något i närframtid att se fram emot. På nåt vis känns det som att jag tömt ur all energi även om jag förstås blivit fylld med energi i stunden när jag gjort roliga saker.

Sitter och jobbar med filmer hela dagarna och det är riktigt kul. Men de behöver liksom aldrig bli klara, inget väntar dem när de är klara. Det är inget som betalar räkningarna. När jag kollat på mina gamla filmklipp så har jag egentligen inte känt så mycket av det jag sett. Inte förrän jag satt med mina Australien-klipp och hörde ljudet av Aus. Kookaburror, flugor, vind, tystnad. Ljudet av positiv energi. Jag fick en liten klump i halsen.

Jag inser att det bara blir kallare här, jag blir bara äldre, jag hittar inget jag riktigt vill. Inget blir bättre här. Ännu en morgon där jag kan göra vad jag vill, men fortfarande utan krav. Till slut söker man krav.

Jag drömmer mig bort och går runt och ler. Men jag blir kanske främst hög på ångorna av något som egentligen inte finns.

Så vad gör jag här egentligen?

Jag tänker alltid att om jag är glad och uppfylld av positiv energi så kommer bra saker att hända mig. Men jag orkar inte vara glad hur länge som helst.

Läs även andra bloggares åsikter om spunk sökes

Jag har börjat vandra igen, i staden. Det är ju vacker. Det är svårt att komma ifrån. Men ändå.

Jag har på allvar börjat ifrågasätta vad jag gör här. Det är uppenbart att jag inte vill. Jag rymmer så fort jag får chansen. När jag är här är det som att gå runt i en illasittande kostym. Jag får ticks. Det känns obekvämt. Jag känner blickarna. Som att jag inte hör hemma här.

Särskilt när jag kommer direkt från landet. Då känns det som att blickarna håller på att bränna hål i min hud. Som att alla ser att det här inte är min stad. Som att jag är turist. Kusinen från landet. På besök från Långtbortistan.

Samtidigt är beslutet svårt. Om man har en hel jord på sig att bosätta sig på, vad väljer man då? Särskilt om man inte är direkt kontant.

Hela tiden tänker jag: jag kan göra vad jag vill. Inget binder mig här. Inget alls. Det är befriande. Och sorgligt.

Jag frågar mig själv vad jag vill. Svaren bubblar ur mig. Jag snubblar på bokstäverna, kan inte få ur mig det fort nog.

Orden sinar. Rinner bort.

Ge mig ett imperium. Jag ska inte förvalta det väl. Jag ska ändra allt så att det passar mig.



Läs även andra bloggares åsikter om imperium, val, frihet

En ny längtan har besatt mig. Ett gammalt spritt i kroppen har blivit till nytt.

Om man ska resa ska man väl göra det i sitt eget land. Kunna det utan och innan, på sina fem fingrar. En road trip är vad jag vill ha. Jag vill åka norr. Det finns så många minnen över norr. Det finns vänner också.

Jag vill sätta mig i en bil och bara köra. Jag och lilla Blå. Pulverkaffe. Termos med hett vatten. Ostmackor. Laptopen. Kameran. Musik. Hög hjärtlig sång. Mina tankar.

Och ljusa, ljusa sommarnätter.

Jag hoppas så. Och mitt hjärta längtar till norr.

I´m going north - som Missy Higgins skulle ha sagt.



Läs även andra bloggares åsikter om norr, bilsemester, längtan

En plötslig känsla av desperation har letat sig in under revbenen. Som att något är på väg att gå mig förbi. Jag måste leva: nu, nu, nu.

Jag måste också veta vad som väntar där borta. Något. En målbild eller en idé åtminstone. Något att hålla fast vid.

Vad är det jag missar? Vad är det som saknas?

Det känns som att jag bara misslyckas hela tiden. Samtidigt som tiden bara går. Och jag går. Genom seg, seg kräm. Varken framåt eller någon annanstans.

Jag tror att smekmånaden är slut. Kanske för länge sen.

Läs även andra bloggares åsikter om lev idag

Någon gång per år brukar jag göra det. Åka till mitt favoritområde på Söder, favoritområde att bo på. Jag åker dit och känner på hur det känns. Kanske den här gången. Går på en lägenhetsvisning, berömmer de vackra trägolven, uteplatsen, går i trappor utan hiss, känner på atmosfären.

Ibland är det trevliga mäniskor som ska flytta. Jag får kontakt. Vi pratar om lägenheten som en kär vän, en hundvalp som ska säljas. Vi fattar tycke och de peppar mig och hoppas att just jag får lägenheten. Jag lämnar med en känsla av vemod.

Vemod för att jag vet att jag inte kan lämna det jag har. Jag och min egen trofasta hund har hållit ihop 9 år nu. Det är svårt att skiljas trots att jag ser hur öronen börjar sloka.

Den här gången sög det till lite extra. Jag gick hem och tänkte: är det dags att lämna den här delen av mitt liv nu? Våga bryta upp och gå mot Hannas Plats 2.0. Känna lukten av nymålade väggar och flyttdamm.

Så jag har reserachat, kollat nya avstånd, nya Ica-butiker, nya pizzerior, nya skomakare.

Är det nu jag ska släppa taget? Släppa hunden fri?

Läs även andra bloggares åsikter om bostadsbyte

Dagens dagdröm är av ett helt nytt slag. Jag önskar mig ett fast liv, med en fast punkt, ett fast jobb och någon typ av fasta cirkelrörelser.

Jag vill bli Svensson.

Vad var det som hände egentligen?

Läs även andra bloggares åsikter om dröm om en värld utan krig

Att resa var för mig att försöka ta mig utanför min komfortzon. Och där befann jag mig en del. Genom att utsätta mig för saker försökte jag komma över rädslor och vinna nya marker. Min egen form av kognitiv beteendeterapi. Kanske har jag kommit tillbaka som en microskopiskt lite förändrad människa efter mina tre månader av terapisessioner.

Jag inser att det är dags att bryta nya marker. Ge mig vidare ut i utkanterna eller strax utanför min komfortzon. Det är där jag utvecklas. Innanför förblir jag.

Det är inte precis så lätt som att vända på ett mynt. Här krävs babysteps. Men på något vis ska jag bli bättre på att hänga där utanför avgrundsstupet med endast en kviststump i näven. Vad är det värsta som kan hända?

Så hur bryter man upp? Hur förändrar man rutiner som sitter i ryggraden? Det är som en livsdetox. Avgifta och andas friskt igen. Det här är min 30-årskris and I cry if I want to.

Imorgon kan vara första dagen på resten av mitt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om kris, uppbrott, rutiner

Att komma hem är så mycket mer än att bara sätta ner väskan. Hjärnan sätter igång att arbeta. Reflektioner vägs samman. Dags att summera sitt liv som varelse.

Vad har jag längtat efter? Vad väntar mig hemma? Vem har längtat efter mig? Reflektioner och summeringar rullas upp framför ögonen. När svaren uteblir är det enda som finns kvar en känsla av meningslöshet.

Vad gör jag? Vart är jag på väg? Det kanske bara är dags att börja ifrågasätta vad det är jag håller på med på riktigt.

På riktigt.

Jag åkte till Finland och kände att jag lika gärna kunde stanna kvar där. Hellre faktiskt. Mormor kändes viktigare än något som väntar i Stockholm. Där finns helt enkelt inte riktigt något för mig.

Och det kan man kanske tycka är lite tragiskt, när man är närmare 30 år.

Jag frågar Jocke Berg vad jag har byggt de senaste 9 åren?

Och han svarar: Ingenting.

Läs även andra bloggares åsikter om Jocke Berg, reflektion

Det var länge sen jag insåg att jag inte tror. Jag har försökt ändra på det:

Jag har gjort tolvstegsprogram.

Jag har försökt ändra mindset.

Jag har affirmerat.

Men inget händer. Jag kan inte tro. Något är fundamentalt fel för att jag ska hitta tron.

Antagligen kommer jag aldrig att tro. Jag tror i alla fall inte det.

Jag vet att andra tror. Ibland önskar jag att jag också gjorde det.

Jag går och pysslar runt i lägenheten. Det är ganska skönt. Men det är också ganska skönt att jag inte ska behöva pyssla runt här så mycket längre. Mycket bra till och med.

Man behöver lämna saker ibland. Bara låta det bero och hoppas att man hittar tillbaka till gamla trådar som man vill hitta tillbaka till och att man tappat bort de andra för gott. Kanske hittar man några nya på vägen.

Plötsligt blev detta en syjuntablogg.

Läs även andra bloggares åsikter om syjunta, uppbrott

Självbo. Det ska jag börja kalla mig. Singel låter som något övergående. Och så ser jag det inte riktigt.

Läste i DN söndag idag saker som sas om singelskap. Vettiga och sköna saker för en gångs skull. Att leva själv betyder inte att man är ensam. Att leva i ett förhållande betyder inte att man inte är ensam. Att vara självbo är att trivas med sitt eget sällskap.

Man kan leva själv utan att vara konstig. (Även om jag inte på något vis menar att jag inte skulle vara det.)

Aldrig har ett förhållande fått mig att må så bra som jag kan få mig själv att må. Det är något jag känner mig trygg i, något jag ständigt faller tillbaka på. Ingen annan kan göra mig lyckligare än jag själv. 

Jag ser mig som fri. Och oftast lycklig i mig själv.

För nu är det definitivt.

Läs även andra bloggares åsikter om självbo, öliv, lycka

Bloggtorka är bara förnamnet. Jag känner mig helt dränerad på ord. Jag vet inte om det har att göra med att jag skriver ord hela dagarna. Andra ord. Ord som jag kan belägga, med hjälp av analyser och tidigare forskning. Mina egna ord har jag svårt att belägga. Det är som att jag vill hänvisa till någon, för att höja upp mina argument, göra mina ord mer värda.

Just nu känns de bara tomma. Eller så är det mitt huvud som är tomt.

Eller så är det mitt huvud som är fullt. Fullt med saker som jag inte riktigt kan uttrycka. Inte här och kanske inte ens för mig själv. Jag suger på en karamell som aldrig tycks ta slut. Jag får aldrig svaret på vad som döljer sig där innanför. Är det pulver, är det sött, är det salt, eller är det bara segt?

Det är kanske dags att bara ta ut den där karamellen och erkänna mig besegrad. Svaret kommer inte att finnas den här gången.

Läs även andra bloggares åsikter om orka, dränerad, ord

Jag börjar darra på manschetten. Det här med resandet börjar bli allvar. Snart ska jag betala för resan.

Gulp.

Jag tänker främst på långa ensamma flygningar och långsamma timmar på någon trött flygplats i San Salvador.

Jag letar öar. Öar. Som jag alltid gjort. Detta är min ö. Och jag ska besöka flera stycken. Det blir kul! Det blir kul. Det går bra.



Läs även andra bloggares åsikter om jorden runt, resa, ensamflygningar

De senaste dagarna har jag fått frågan flera gånger om det inte är väldigt ensamt just nu. Studier med betoning på själv, mycket hemmasittande, inga dagliga möten, ingen som ens kommer hem hit efter sitt eget jobb.

Och jag har som inte tänkt på det riktigt. När jag är i självet är det inget problem. Det är inget. Det är när regler bryts som de befästs. Undantagen bekräftar regeln. Så är det. 

Jo, nu känner jag hur självet känns. Det är lite ensamt att sitta och skriva, laga mat, göra kaffe, inta kaffe, skriva, läsa, gå och lägga sig utan att ha tilltalat någon på hela dagen. Hittills har jag sagt "tack" och "ursäkta, du tappade din handske" idag till någon annan. Det är inte mycket. Det är inte utvecklande. Det driver mig inte vidare. Det för mig ingenstans.

När jag har varit i umgänge en hel skön helg. Sagt godnatt till någon innan jag somnat, ja, då känns ensamheten lite ensammare. Självet som en påtvingad vän.

Jag tror det är därför jag är en så bra dagdrömmare. Ingen kan dagdrömma som jag. Jag kan gå och mysa och le förälskat efter en dagdröm.

Det är också därför jag älskar bloggen. Här finns alltid vänner. Någon som ser. Utan bloggen skulle jag känna mig ensam.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggliv, ensamhet, studieliv, öliv, regler

Jag genomlevde en stressnatt med magsmärtor. Det bästa med natten var att jag var i Sydafrika och i Australien.

Jag har äntligen bestämt mig för min resrutt. Däremot har jag inte fått svar från personen som ska boka in mig om det är ok. Så det återstår att se om den perfekta resan är görbar.

När jag läser om olika resmål suger det till i hela kroppen. På ett sätt jag inte minns att det någonsin gjort förut.

Jag ska bara skribbla ihop en liten D-uppsats först. Och innan det måste jag ta reda på exakt vad sociosemiotik och kritisk diskursanalys egentligen är. Men det går väl ganska snabbt!

Idag är det lördag. Kanske ska ta tag i det där med sociosemiotiken på en gång.

Läs även andra bloggares åsikter om jorden runt, längtan, resfeber

Jag får fan sluta räkna nu. Det kommer att bli så förnedrande när jag kommer till Den tusende dagen.

Annat hade det ju varit med en nedräkning, men någon sån finns ju inte att tillgå.

Tack och hej!

Läs även andra bloggares åsikter om stänger butiken