Hannas Plats

De senaste dagarna har jag fått frågan flera gånger om det inte är väldigt ensamt just nu. Studier med betoning på själv, mycket hemmasittande, inga dagliga möten, ingen som ens kommer hem hit efter sitt eget jobb.

Och jag har som inte tänkt på det riktigt. När jag är i självet är det inget problem. Det är inget. Det är när regler bryts som de befästs. Undantagen bekräftar regeln. Så är det. 

Jo, nu känner jag hur självet känns. Det är lite ensamt att sitta och skriva, laga mat, göra kaffe, inta kaffe, skriva, läsa, gå och lägga sig utan att ha tilltalat någon på hela dagen. Hittills har jag sagt "tack" och "ursäkta, du tappade din handske" idag till någon annan. Det är inte mycket. Det är inte utvecklande. Det driver mig inte vidare. Det för mig ingenstans.

När jag har varit i umgänge en hel skön helg. Sagt godnatt till någon innan jag somnat, ja, då känns ensamheten lite ensammare. Självet som en påtvingad vän.

Jag tror det är därför jag är en så bra dagdrömmare. Ingen kan dagdrömma som jag. Jag kan gå och mysa och le förälskat efter en dagdröm.

Det är också därför jag älskar bloggen. Här finns alltid vänner. Någon som ser. Utan bloggen skulle jag känna mig ensam.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggliv, ensamhet, studieliv, öliv, regler