Val, val, val - välj Larsch!
Jag har börjat vandra igen, i staden. Det är ju vacker. Det är svårt att komma ifrån. Men ändå.
Jag har på allvar börjat ifrågasätta vad jag gör här. Det är uppenbart att jag inte vill. Jag rymmer så fort jag får chansen. När jag är här är det som att gå runt i en illasittande kostym. Jag får ticks. Det känns obekvämt. Jag känner blickarna. Som att jag inte hör hemma här.
Särskilt när jag kommer direkt från landet. Då känns det som att blickarna håller på att bränna hål i min hud. Som att alla ser att det här inte är min stad. Som att jag är turist. Kusinen från landet. På besök från Långtbortistan.
Samtidigt är beslutet svårt. Om man har en hel jord på sig att bosätta sig på, vad väljer man då? Särskilt om man inte är direkt kontant.
Hela tiden tänker jag: jag kan göra vad jag vill. Inget binder mig här. Inget alls. Det är befriande. Och sorgligt.
Jag frågar mig själv vad jag vill. Svaren bubblar ur mig. Jag snubblar på bokstäverna, kan inte få ur mig det fort nog.
Orden sinar. Rinner bort.
Ge mig ett imperium. Jag ska inte förvalta det väl. Jag ska ändra allt så att det passar mig.
Läs även andra bloggares åsikter om imperium, val, frihet
Jag har på allvar börjat ifrågasätta vad jag gör här. Det är uppenbart att jag inte vill. Jag rymmer så fort jag får chansen. När jag är här är det som att gå runt i en illasittande kostym. Jag får ticks. Det känns obekvämt. Jag känner blickarna. Som att jag inte hör hemma här.
Särskilt när jag kommer direkt från landet. Då känns det som att blickarna håller på att bränna hål i min hud. Som att alla ser att det här inte är min stad. Som att jag är turist. Kusinen från landet. På besök från Långtbortistan.
Samtidigt är beslutet svårt. Om man har en hel jord på sig att bosätta sig på, vad väljer man då? Särskilt om man inte är direkt kontant.
Hela tiden tänker jag: jag kan göra vad jag vill. Inget binder mig här. Inget alls. Det är befriande. Och sorgligt.
Jag frågar mig själv vad jag vill. Svaren bubblar ur mig. Jag snubblar på bokstäverna, kan inte få ur mig det fort nog.
Orden sinar. Rinner bort.
Ge mig ett imperium. Jag ska inte förvalta det väl. Jag ska ändra allt så att det passar mig.
Läs även andra bloggares åsikter om imperium, val, frihet
Kommentarer
Postat av: Blingbling
Så där kan jag också tänka ibland. Jag har inget som binder mig här. Men varför i hellsicke stannar man då? Jag skulle kunna åka ut i världen, söka jobb i ett annat land, starta eget, bilda ett kollektiv, odla, jobba med sånt som betyder något.. Vad håller jag på med egentligen brukar jag mumla för mig själv.
Postat av: Ester
Vi har köpt ett litet imperium ute i skogen.
Där kommer vi att lägga all tid vi har.
Alla pengar.
Får se om det leder till lycka...
Postat av: Hanna
Bling: Jag måste ta mig ur koman. Snart så.
Ester: Åh, jag är så avis. Man blir lycklig om man gör något man gillar och tror på. Tror jag.
Postat av: Magnus
Jag tror på Hanna som upplyst despot i sitt eget imperium.
Postat av: Hanna
Magnus: Det gör jag med. Vänta bara.
Trackback
