Hannas Plats

Att resa var för mig att försöka ta mig utanför min komfortzon. Och där befann jag mig en del. Genom att utsätta mig för saker försökte jag komma över rädslor och vinna nya marker. Min egen form av kognitiv beteendeterapi. Kanske har jag kommit tillbaka som en microskopiskt lite förändrad människa efter mina tre månader av terapisessioner.

Jag inser att det är dags att bryta nya marker. Ge mig vidare ut i utkanterna eller strax utanför min komfortzon. Det är där jag utvecklas. Innanför förblir jag.

Det är inte precis så lätt som att vända på ett mynt. Här krävs babysteps. Men på något vis ska jag bli bättre på att hänga där utanför avgrundsstupet med endast en kviststump i näven. Vad är det värsta som kan hända?

Så hur bryter man upp? Hur förändrar man rutiner som sitter i ryggraden? Det är som en livsdetox. Avgifta och andas friskt igen. Det här är min 30-årskris and I cry if I want to.

Imorgon kan vara första dagen på resten av mitt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om kris, uppbrott, rutiner