Hannas Plats

Någon gång per år brukar jag göra det. Åka till mitt favoritområde på Söder, favoritområde att bo på. Jag åker dit och känner på hur det känns. Kanske den här gången. Går på en lägenhetsvisning, berömmer de vackra trägolven, uteplatsen, går i trappor utan hiss, känner på atmosfären.

Ibland är det trevliga mäniskor som ska flytta. Jag får kontakt. Vi pratar om lägenheten som en kär vän, en hundvalp som ska säljas. Vi fattar tycke och de peppar mig och hoppas att just jag får lägenheten. Jag lämnar med en känsla av vemod.

Vemod för att jag vet att jag inte kan lämna det jag har. Jag och min egen trofasta hund har hållit ihop 9 år nu. Det är svårt att skiljas trots att jag ser hur öronen börjar sloka.

Den här gången sög det till lite extra. Jag gick hem och tänkte: är det dags att lämna den här delen av mitt liv nu? Våga bryta upp och gå mot Hannas Plats 2.0. Känna lukten av nymålade väggar och flyttdamm.

Så jag har reserachat, kollat nya avstånd, nya Ica-butiker, nya pizzerior, nya skomakare.

Är det nu jag ska släppa taget? Släppa hunden fri?

Läs även andra bloggares åsikter om bostadsbyte