Hannas Plats

Igår gjorde jag det. Ja, tänkte på det innan jag skulle sova alltså.

Ett dåligt trick.

Läs även andra bloggares åsikter om i fantasin

Jag vill hångla.

Jag vill hångla.

Jag vet inte varför det pendlar så snabbt just nu. Från toppen av toppen kan jag möta avgrunden med bara några timmar emellan. På toppen finns självsäkerheten. Den bor där. Den får bekräftelse där. På botten saknas tryggheten och stabiliteten. Handlar allt om skolan?

Jag tror att jag är osäker på om jag existerar när jag går hemma, läser böcker, lagar mat, gör kaffe, filurar mig genom nätterna. Inget tyder på att jag ens är på riktigt. Det krävs möten. För i mötet med andra uppstår något som inte går att få själv. Avbrott i tankar, bekräftelse och verklighetsförankring.

Kan man glömma bort att man är på riktigt?

En vän jag träffar sporadiskt sa att det syns på mig att jag mår bra nu, att jag är mycket gladare än på länge. Och det är så. För även om jag är osäker på att jag lever ibland får jag mer bekräftelse i mötet med andra nu än jag har fått på länge. Inte bara bekräftelse, utan en känsla av att jag är har en roll, att jag behövs och att jag tillför något.

Rädslan ligger nog i att det inte finns någon riktig stabilitet. Inget som fiskar upp mig om jag simmar vilse. Ingen som ser till att dragga efter mig om jag varit borta lite väl länge. Jag är också rädd att lämna tillvaron här för att jag inte vet om jag ska känna tillräcklig anledning att komma tillbaka igen. Vad är hemma? Vad symboliserar hemma?

Det är i de bra mötena med andra jag syns och finns. Jag blir den bästa jag kan vara. Det finns människor som tar fram det bästa i mig. Där vill jag vara. Hela tiden.

Läs även andra bloggares åsikter om verklighet, vara det bästa jag kan, bekräftelse

Jag sover mindre och mindre. Låter tankarna ta över. Tänker att det är det jag vill. Låta tankarna ta över, fantasier bli vardag. På nätterna. Jag låter det hända.

Ju mindre jag sover, desto tröttare borde jag bli på kvällarna. Men det funkar inte så. Jag lägger mig tillrätta i sängen. Släcker lampan. Och slår på filmen. Den i huvudet. Och låter den rulla. Vill inte somna. Bara vara. Där.

Verklighetsflykt? Man vänjer sig. Jag vänjer mig. Vid allt. Också flykten.

Och om ett tag kommer jag att säga: I wish I could sleep.

Kanske minns jag inte längre hur man gör. När man släpper taget. Låter stenar sjunka till botten. Där de ändå hör hemma.

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, verklighetsflykt, vana

Lördag. Ingen dans. Jag borde jubla av ledighet.

Men det känns... tomt.

Och jag har alltid en hand för lite. Jag skulle behöva en extra hand. Faktiskt. Jag inser det allt oftare.

Läs även andra bloggares åsikter om tomt

Mentalt är jag halvvägs där. På min resa.

♥ Jag har planerat vad jag ska ha med mig, varje dag tänker jag - just det, får inte glömma den!
♥ Jag har mentala bilder av hur det kommer att se ut på varje plats, hur det kommer att kännas
♥ Jag har tidsplanen klar för mig, även om det finns saker som bara måste lösa sig - sen, senare
♥ Jag har planerat hur pengarna ska räcka - och det kommer sääääkert funka också...

Nu är det bara biljetten som saknas. För jag ska sticka. Jag måste det. Det känns som att det är sista chansen, av någon outgrundlig anledning som jag inte förstår. Men jag måste i alla fall passa på nu. Eller sen. Snart i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om resa, pilgrimsfärd, jorden runt

Jag försöker på nytt att fokusera. Tänka på Planen. Allt det stora som väntar på mig. Och som jag väntar på. Det är konkret och det viker inte undan från mina tankar.

Samtidigt kommer jag att tänka på hur mitt liv ser och har sett ut. Hemma planerar jag livet och följer planen. Inget oväntat händer. För att få det oväntade söker jag mig bort. Någon annanstans kan det hända. Eller är det bara så att jag åker för att rymma, för att slippa planen för en stund och för att slippa förväntningarna? Det är mitt liv, men det är byggt på samhällets förväntningar. Och jag kommer bara att göra alla besvikna efter de givna normerna.

Runt omkring mig bryter människor sina planer på här hemma. Planera, revidera. De är rotade här och behöver inte vara någon annanstans för att avvika från planen. Men det oväntade händer dem också. Här. Utan att de söker upp det.

Mig händer bara det som jag planerar ska hända mig.

Just nu bryter jag i och för sig också planen hemma, genom att äta chips varje dag. Det är ett nytt och oväntat drag från mig.

Nåt är på gång.

Läs även andra bloggares åsikter om it´s all part of a masterplan

Kommunikationsstress. Det är det enda jag kan jämföra det med.

Allt står öppet, framme, tillgängligt för mig: facebook, e-postlådan, alla andra e-postlådor jag har via uni och annat, bloggen, feeden, mobilen ligger framme. Och tystnaden är så kompakt att den gör ont och jag springer runt på tå.

Kommunicera med mig!! vill jag bara skrika till alla mina virtuella verktyg.

Inget.

Under tiden går min hjärna på högvarv utan att producera just någonting. Någon inre fokus tycks helt omöjlig att finna.

Det är som att jag väntar på något, jag vet bara inte riktigt på vad. Inte är det tystnaden.


Läs även andra bloggares åsikter om kommunikation, tystnad, stress

Jag läser om vampyrer men kan inte riktigt koncentrera mig. Det är en sån dag. Mina tankar förlorar sig lite någonstans utanför nuet. Det var en sån dag igår.

Jag blev av med en del saker igår. Men jag hittade något annat. Något jag trodde att jag gömt och glömt för gott. Plötsligt dök det upp igen. På ett lite oväntat sätt, samtidigt som mycket var bekant. Saker jag hört förut, platser jag sett. Men något var nytt. Känslan.

Det är som att jag är vuxen nu. Och lite, lite nyfiken.

Idag kommer jag inte kunna koncentrera mig på skrivlägret. Så ni får avvakta tills imorgon. Ibland sviker jag. Jag kan inte skylla på något eller någon. Men jag måste få förlora mig en stund till. Imorgon är det måndag igen. Och då är allt som vanligt igen. Precis som vanligt.

Läs även andra bloggares åsikter om fest igår, vardag imorgon

Och. Bara så där. Är det helg igen. Livet känns lite lättare, maten lite godare, luften lite friskare.

Det är två veckor kvar tills jag drar till Tenga för gott.

Det, mina vänner, känns gott.

Läs även andra bloggares åsikter om öliv, Tenga, helg

Jag rår inte för det, men jag har svårt att uppskatta den här tiden. Den ligger för nära hösten. Mörkret faller för nära inpå min knut. Regnet är för blött. Solen för låg.

Huset i änden av skogen blir tyst och öde när löven gulnat och vinden piskar upp regnet på rutorna. Det skrämmer mig i min solitud. Kvällens sällskap stavas tv. Därefter tystnad. Besök i skogen i regnet och det kompakta mörkret. Därefter väntar sängen med allt för många hjärnspöken.

Med regnet utanför som trummar på olika ytor är det enda jag kan tänka på drums, drums in the dark. Något mörkt hotar att inta mig i mörkret. Jag får ingen ro.

Tyvärr längtar jag inte tillbaka. Inte för stunden. Den fuktiga och mörka augustinatten känns för ensam. I alla fall i huset i änden av skogen.

Läs även andra bloggares åsikter om höst, mörkrädsla, drums in the dark, ensamhet

Jag vrider mig, vrider mig, vrider mig. Det är värmen. Hur kan det kännas så varmt här och så kallt där. Ur led är temperaturen.

Och tydligen kan jag inte sova så bra här heller. Ljuden skrämmer mig. De känns nya och obekanta. Grannarna har skaffat sig nya vanor.

Är det så här det är att inte känna sig hemma någonstans. Att hela tiden känna att gräset måste vara grönare någon annanstans.

Nu ska jag i alla fall uppsöka mig lite grönt gräs - och möjligen en pool.

Läs även andra bloggares åsikter om grönare gräs, oro, värme, sömn

I need a visit to Vienna.


Den känslan har jag gått med hela veckan. Hur ska jag ta mig dit, när? I helgen, blev det givna svaret. Jag letade resor och boende. Jag ska dit, var min enda tanke.

Sen tog lugnet över. Konsumtion. Vad finns i Wien som inte jag har här? Jag kan spara in en hel flygresas koldioxidutsläpp genom att finna det jag söker inom mig istället för i Wien. Det var ändå bara ett infall av flykt, ett litet knep jag allt som oftast tar till. Så jag satt lugnt kvar på altanen och läste istället för att rusa iväg till Österrike.

Kan jag inte få en ö kanske jag ska nöja mig med en alptopp. Men det får dröja ett tag till. Jag vet inte vad jag letar efter. Det är månar, öar och alper. Jag är inte nöjd på landet, det känns tomt efter att alla barnskrik och annat sällskap har lämnat mig. Med en liten tår i ögat har jag vinkat av den ena efter den andra. Så jag åker hem till min säng av bomull. I stan kniper det till i hjärtat när solen lyser där ute och jag känner mig fast här inne. Så jag går i affärer.

Lugnet vill inte riktigt komma till mig. Så nu har jag en tredagarsplan. Åtminstone något. Sen ska jag lämna Tenga och återvända till djävulsgapet. Även tre veckor känns som en evighet när man är i början av dem. I slutet känns det fortfarande som i början, förutom att det lider mot ett slut.

Jag vill fortfarande se Wien. Men det blir inte i helgen. För kanske, bara kanske, finns det någon jag vill se Wien med.

Några timmar hemma med tv och internet. Sängen är som ett hav av bomull här hemma och ute kryper sig mörket på. Så varför har jag redan en klump i bröstet? Det här är sista dagarna på Tenga, jag vet det. I nästa öråd kommer jag att bli hemröstad.

Jag fick ett par nätter själv på stugan och det skapar för mycket ångest. Jag är skräckslagen, på ett sätt jag inte kan minnas att jag är i några andra sammanhang. Jag kan inte sätta fingret på det, samtidigt som jag vet exakt. Mörkret har krupit närmare.

Hela mitt liv har jag avfärdat den, kärleken. Jag ser runt omkring mig människor som uppträder i par. Få av dem känns klockrena som par betraktat. Ibland ställer jag mig helt frågande till hur folk alls fick ihop det. Men det är kanske så det är. Kärleken är inte logisk, inte så som vi i västvärlden ser på logik i alla fall. Kärleken tycks kila in sig där man inte trodde att något kunde få plats och gro. Ibland tror jag att kärleken kanske inte ens är det viktigaste, utan samvaron. Någon.

Jag har själv svårt att säga vad det är jag vill och vad jag inte vill. Marginalen är hårfin, och min mage sänder helt olika signaler. Hur ska man veta?

Min hjärna har sprungit i cirklar. Men jag tror att jag kanske kan öppna mig en liten, liten bit. Inse att det finns något som är viktigt, annat som är skit samma.

Så vad är det just jag har väntat på? Vad är det jag väntar på? Är det dags att sluta att vänta?

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, öppning, väntan, semester, öliv

Något har hänt. Något stort kanske.

Saker jag konstant funderar på har kommit att bli närvarande. Jag hörde Isabella Lövin på Sommar. Hon har skrivit boken Tyst hav.

Hon tog upp allt det jag ständigt tänker på. Om vi tittar på saker som Top Modell och kräver en ny mobiltelefon var och varannat år så är det så vi vill leva. Vi accepterar och rättar oss i leden. Vi skapar vår miljö och omgivning genom att delta i den. Vi skapar vårt eget beroende av konsumtion för att vi tror att det skänker oss lycka. Blir vi lyckliare av en ny tröja, den senaste väskan eller en ny mobil? Är det det som för oss framåt? Eller finns det andra värden?

Jag vet att det gör det och konsumtion ger mig ångest varje gång jag ägnar mig åt den. Men ändå gör jag det. Jag inser att det måste finnas viktigare saker som jag ska ägna mig åt. Jag har hunnit tänka så många tankar de senaste två, lite jobbiga, veckorna. Många tankar. Och jag har lyssnat på Sommar. Det har givt mig insikter.

Fortsättning på mina nya tankar kommer att följa. För jag måste få ur mig alla tankar. Att ha semester, tär på hjärncellerna.

Läs även andra bloggares åsikter om Isabella Lövin, Sommar, tankar, utveckling, konsumtion

En ny märklig semesterkänsla har infunnit sig. Jag sitter faktiskt fast i busstrejkens tecken. Och kan inte ta mig till många ställen. Så jag räknar trosor och inväntar handtvätt tills parterna kommer närmare en lösning. Och lyssnar på nyheterna efter öppningar.

Jag har i alla fall hittat ett ombud där jag hoppas på att kunna få beställa lite gott vin. Om jag nu ska vara fast här en vecka till. Lite jobbigt är det att min långa lista över viner jag vill prova inte finns virtuellt eller med mig. Så jag får hitta nya på måfå. Det ska nog gå bra.

Dessutom har jag läst fler böcker än på länge och hittat en liten dator att smygblogga ifrån.

Jag har aldrig behövt oroa mig för pengar för det tycks alltid lösa sig. Ibland händer det att jag hinner fundera över hur saker ska lösa sig. I nästa sekund, in från höger, dyker de upp. Ofta oväntat.

Den här månaden i form av semesterersättning. De dyker upp som klump i lönekuvertet. Inte nog med att man får ledigt, man får extra betalt för det också. För sveda och värk, eller?

Skulle jag hamna i trångmål ägnar jag mig åt flitigt sparande som ska jämna ut stora bumpar på vägen. Dessutom har jag inga stora fasta kostnader. Jag lever fortfarande som när jag var student. Samma låga kostnader. Jag vill ogärna bli beroende av pengar.

Jag kanske borde blivit ekonom istället, trots allt. För det här med intäkter och kostnader, det har jag stenkoll på. Lyxfällan göra sig icke besvär i mitt hem.

Läs även andra bloggares åsikter om pengar, det löser sig, ekonom, kostnader

Jag känner det instinktivt. Staden gör inget för mig längre. Det känns som att jag långsamt kvävs. Ser på mina fönster att de måste putsas, helt akut. På landet har vi inte putsat fönster på år - och de är inte tillnärmelsevis så skitiga. Är det så där mina lungor ser ut, tänker jag när jag ser på mina fönster. Så mycket för att jag aldrig börjat röka!

Staden glöder ikväll, av solens värme, av fredagkvällens atmosfär, av ledighet och vårlycka. Men min längtan bort blir allt starkare ju längre våren lider.

Hur länge kan jag stanna? Hur länge orkar jag?

Men frågan är vart jag ska ta vägen? Jag vet vilken känsla det är jag söker. Och jag hoppas att det finns en plats där den bor. Men hur lämnar man staden utan vare sig vänner eller familj? Vad ska jag göra ensam på en plats, kommer min längtan att kunna stillas då? I staden har jag aldrig känt mig ensam, även om längtan bort är stark. Hur skulle jag känna mig på min plats i tillvaron? Skulle fulländningen stilla min själ?

Ikväll spenderar jag på min ö. Men hur många fler kvällar ska det bli?

Läs även andra bloggares åsikter om solo, längtan, staden, min plats, fulländning

Idag ska jag inte lämna ön på hela dagen. Det betyder promenadavstånd till allt.

Med min nya gadget i fickan. Den är så fin! Tyvärr var kvällen igår inte tillräckligt lång att jag skulle lyckas med att föra över rätt musik. Men nåt finns där att lyssna på i alla fall. Jag hoppas på mer tid ikväll så att jag kan tanka den!

Läs även andra bloggares åsikter om öliv, gadget, rosa, musik, promenaddag