Hannas Plats

Några timmar hemma med tv och internet. Sängen är som ett hav av bomull här hemma och ute kryper sig mörket på. Så varför har jag redan en klump i bröstet? Det här är sista dagarna på Tenga, jag vet det. I nästa öråd kommer jag att bli hemröstad.

Jag fick ett par nätter själv på stugan och det skapar för mycket ångest. Jag är skräckslagen, på ett sätt jag inte kan minnas att jag är i några andra sammanhang. Jag kan inte sätta fingret på det, samtidigt som jag vet exakt. Mörkret har krupit närmare.

Hela mitt liv har jag avfärdat den, kärleken. Jag ser runt omkring mig människor som uppträder i par. Få av dem känns klockrena som par betraktat. Ibland ställer jag mig helt frågande till hur folk alls fick ihop det. Men det är kanske så det är. Kärleken är inte logisk, inte så som vi i västvärlden ser på logik i alla fall. Kärleken tycks kila in sig där man inte trodde att något kunde få plats och gro. Ibland tror jag att kärleken kanske inte ens är det viktigaste, utan samvaron. Någon.

Jag har själv svårt att säga vad det är jag vill och vad jag inte vill. Marginalen är hårfin, och min mage sänder helt olika signaler. Hur ska man veta?

Min hjärna har sprungit i cirklar. Men jag tror att jag kanske kan öppna mig en liten, liten bit. Inse att det finns något som är viktigt, annat som är skit samma.

Så vad är det just jag har väntat på? Vad är det jag väntar på? Är det dags att sluta att vänta?

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, öppning, väntan, semester, öliv