Hannas Plats

I need a visit to Vienna.


Den känslan har jag gått med hela veckan. Hur ska jag ta mig dit, när? I helgen, blev det givna svaret. Jag letade resor och boende. Jag ska dit, var min enda tanke.

Sen tog lugnet över. Konsumtion. Vad finns i Wien som inte jag har här? Jag kan spara in en hel flygresas koldioxidutsläpp genom att finna det jag söker inom mig istället för i Wien. Det var ändå bara ett infall av flykt, ett litet knep jag allt som oftast tar till. Så jag satt lugnt kvar på altanen och läste istället för att rusa iväg till Österrike.

Kan jag inte få en ö kanske jag ska nöja mig med en alptopp. Men det får dröja ett tag till. Jag vet inte vad jag letar efter. Det är månar, öar och alper. Jag är inte nöjd på landet, det känns tomt efter att alla barnskrik och annat sällskap har lämnat mig. Med en liten tår i ögat har jag vinkat av den ena efter den andra. Så jag åker hem till min säng av bomull. I stan kniper det till i hjärtat när solen lyser där ute och jag känner mig fast här inne. Så jag går i affärer.

Lugnet vill inte riktigt komma till mig. Så nu har jag en tredagarsplan. Åtminstone något. Sen ska jag lämna Tenga och återvända till djävulsgapet. Även tre veckor känns som en evighet när man är i början av dem. I slutet känns det fortfarande som i början, förutom att det lider mot ett slut.

Jag vill fortfarande se Wien. Men det blir inte i helgen. För kanske, bara kanske, finns det någon jag vill se Wien med.