Min stad blev främmande
Staden glöder ikväll, av solens värme, av fredagkvällens atmosfär, av ledighet och vårlycka. Men min längtan bort blir allt starkare ju längre våren lider.
Hur länge kan jag stanna? Hur länge orkar jag?
Men frågan är vart jag ska ta vägen? Jag vet vilken känsla det är jag söker. Och jag hoppas att det finns en plats där den bor. Men hur lämnar man staden utan vare sig vänner eller familj? Vad ska jag göra ensam på en plats, kommer min längtan att kunna stillas då? I staden har jag aldrig känt mig ensam, även om längtan bort är stark. Hur skulle jag känna mig på min plats i tillvaron? Skulle fulländningen stilla min själ?
Ikväll spenderar jag på min ö. Men hur många fler kvällar ska det bli?
Läs även andra bloggares åsikter om solo, längtan, staden, min plats, fulländning
Det vet man nog aldrig forran man ar dar, dessvarre.. Men skulle du sakna ihjal dig sa gar det ju alltid att atervanda till staden. Det behover ju egentligen inte vara sa mycket svarare an sa...
Idag älskar jag Stockholm. Men imorgon kan känslan vara en helt annan.
Annarki: Du har en poäng. Anledningen till att jag inte ger mig iväg ligger nog på ett annat plan. Något i staden håller mig trots allt kvar. Allt jag vill ha möjlighet att göra - framför allt dansa. För att bo i obygden måste man nog vara löjligt rik så att man kan bygga sig en egen dansstudio och ta dit en danslärare titt som tätt. Så när jag blir det, då hindrar inget mig längre ;)
Bling: Idag blev jag sams med Stockholm.
Jag tror att man alltid känner sådär för sin stora stad någon gång. Jag kan bli så trött på den och längta efter allt i mindre format. Slippa all tid som läggs på att transportera sig fram och tebax i staden. Samtidigt finns det så mycket möjligheter. Om man bara har tiden. Och så är den så vacker. Stockholm.
