Mountain top
Jag tror att jag är osäker på om jag existerar när jag går hemma, läser böcker, lagar mat, gör kaffe, filurar mig genom nätterna. Inget tyder på att jag ens är på riktigt. Det krävs möten. För i mötet med andra uppstår något som inte går att få själv. Avbrott i tankar, bekräftelse och verklighetsförankring.
Kan man glömma bort att man är på riktigt?
En vän jag träffar sporadiskt sa att det syns på mig att jag mår bra nu, att jag är mycket gladare än på länge. Och det är så. För även om jag är osäker på att jag lever ibland får jag mer bekräftelse i mötet med andra nu än jag har fått på länge. Inte bara bekräftelse, utan en känsla av att jag är har en roll, att jag behövs och att jag tillför något.
Rädslan ligger nog i att det inte finns någon riktig stabilitet. Inget som fiskar upp mig om jag simmar vilse. Ingen som ser till att dragga efter mig om jag varit borta lite väl länge. Jag är också rädd att lämna tillvaron här för att jag inte vet om jag ska känna tillräcklig anledning att komma tillbaka igen. Vad är hemma? Vad symboliserar hemma?
Det är i de bra mötena med andra jag syns och finns. Jag blir den bästa jag kan vara. Det finns människor som tar fram det bästa i mig. Där vill jag vara. Hela tiden.
Läs även andra bloggares åsikter om verklighet, vara det bästa jag kan, bekräftelse
Den vardagliga strukturen kan ge en skenbar trygghet. Inget annat. Däremot håller jag helt med om att det är i mötet vi verkligen existerar.
Jag känner igen mig helt och fullt i dina tankar. Jag känner likadant ibland i min frilanstillvaro. Den är ju också ganska ostrukturerad och ensam. Speciellt när jag går hemma och inte sitter med andra i min frilanslokal blir det tydligt. Kanske är det ett bra tecken att vi mår bättre genom mötet med andra?
Känner igen mig i det där. Det är svårt att förklara för människor den där känslan man trots allt har även fast man är "gladare än på länge".
Måste fråga... Vad är det du studerar? :)
Magnus: Men det är en form av trygghet. Självklart är det inte allt. Men för mig finns väldigt få strukturer som ger mig en personlig trygghet, kan jag ibland inse.
Kajen: Ja, kanske är det då vi mår som bäst. Och kanske mår vi bättre för att vi inte hela tiden möter andra. Eller också blir bara kontrasten så stor.
Lina: Visst är det så, ett evigt gnäll från mig. Aldrig nöjd. Fast jag är nöjdare än på länge. Oftast.
Marina: Jag läser svenska på magisternivå.
Visst är det ett bra - och friskt -tecken att vi vill vara med andra. Att vi vill kommunicera och vara del av ett sammanhamedng. Det tror jag är jätteviktigt. Finns ju så många tillfällen att vara ensam med sig själv så min personliga nya mantra sedan 07 är att man aldrig ska tacka nej till umgänge med folk man gillar!
spot on! du satte fingret på exakt samma känsla som jag får när jag är själv en längre stund. jag behöver någon/några att spegla mig i så jag ser mig själv.
