Livet är en fest
Försöker vara i livet. Men alltså jag har så svårt. Svårt för det där som alla andra tycks ta för självklart. Att veta hur man gör när man är med varandra. Jag är så bra på det, i microsmå doser och med människor jag inte känner. Men jag förstår inte vad som händer där emellan. Hur man vilar i någon slags relation med en annan.
Men jag tänker ibland, att det kanske blir min tur någon gång. Att förstå hur man gör. När man infogar andra i sitt liv. För jag har twittpaus. Och jag tror att jag snart kommer att sakna någon att kommunicera med. Som finns där hela tiden. Ibland upplever jag det som att jag är på ett stort mingelparty där alla minglar med varandra. Medan jag står i ett hörn och tittar på.
Om du kommer på hur man gör får du gärna sprida det vidare...
Men brukar inte de flesta, eller iaf ganska många, känna sig lite osäkra på mingelpartyn?
Det där med att iaktta på avstånd tror jag handlar om klokhet. Att känna av situationer och människor innan man själv ger sig in i den specifika situationen. Om man någonsin gör det. Jag är också mycket av att ses i microformat. Inte så länge i taget. Särskilt i relationen jag nu är i. Behöver massor av egen tid. För att få kugghjulet att snurra. Blir kvävd av oerhört lite. Måste få andas nya andetag, för att våga mig tillbaks. Och kanske komma snäppet närmare. I micromått mätt givetvis.
Karin: I början kanske, men de allra flesta brukar till slut trivas när de arbetet upp en klunga välbekanta.
Hella: Skönt att du kan få det. För mig handlar det om att alls ta mig dit. Jag vet helt enkelt inte hur man gör.
Så är det nog. Men när det gäller relationer tror jag på kvalitet snarare än kvantitet. Ytligt och glättigt mingelparty är inte mycket att sträva efter. Det svåra är bara att få till den där kvaliteten...
Karin: Jo, kvaliteten är ju viktig. Jag får känslan av att de där människorna som ändå har lite social känsla lättare också får till det med kvaliteten till slut. Alltså jag är grym på ytan, men jag orkar inte mingla så länge (alltså metaforiskt). Jag tröttnar och det är då jag inser att det blir ensamt i hörnet.
