Hannas Plats

Mitt humör är ett kapitel för sig. Jag toppar på jobbet i mötet med mina handledare. Inte av de uppenbara orsakerna, utan för att de säger saker som att "förvirring är bra". Man kan ju bara undra hur länge. När vet man om man är på väg år rätt håll eller om förvirringen aldrig kommer att ta slut?

Sen blir jag socialt stressad. Känner mig utanför på ett ställe som twitter.

Går på kultur själv. I Umeå har till och med jag börjat träffa människor jag känner igen. Så jag springer på en kollega. En som jag hejar på i korridorerna varje gång ser honom och aldrig riktigt får ett ordentligt hej tillbaka från. Så jag planerar att inte hälsa när han plötsligt står där. Men då viftar han helt oväntat in mig på eget bevåg och börjar prata. Hur gullig som helst. Och jag påminns om att vi är olika. Att det inte behöver betyda något när människor har svårt för att heja eller ha kontakt i olika sammanhang.

För jag påminns om mig själv. Mina egna svårigheter för den sociala samvaron. Jag måste peaka hela tiden och det blir så jäkla jobbigt i längden, både för mig och för andra. Jag tröttnar så snabbt och kan inte hitta det där lugnet i en samvaro. Jag har aldrig känt mig så ensam som jag har gjort den här hösten. För jag är så otroligt dålig på social samvaro och att lita på människor, bara att de ska finnas kvar. Jag är så ovan vid att människor är kvar. De tycks alltid försvinna spårlöst. Det måste ju vara mig det är fel på, kan inte riktigt se någon annan orsak.

Just nu är ju alla nya, och den där sociala oron i magen kommer fram så snabbt. Ledsenheten är hela tiden närvarande. Och med det kommer toppar och dalar snabbt hela tiden.

Men jag ska försöka bli bättre på att sträcka på mig. Vara säker och lugn i mig själv. För det handlar ju bara om mig.