Hannas Plats

Jag försöker mig på att ladda de så kallade batterierna. Det går så där. Har aldrig riktigt förstått metaforen. Det måste ju till någon slags kraft som ska in för att man ska kunna ladda sig. Var ska jag ansluta?

 

Medan jag funderar på det har jag spärrat in mig själv och satt upp stör-ej-skylten. 

 

Kanske är laddningen att läsa böcker. Jag har nu läst 438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye, deras tid inlåsta i Kality-fängelset. Efter en vecka i Kality uppstod en tomhet när boken tog slut. På sätt och vis funkade det som laddning för mig också. Alla är vi väl inlåsta i våra egna fängelsen. Men plötsligt kändes livet i källaren, eller livet inspärrad i hemmet väldigt lätt och bra i jämförelse. 

 

Så kanske ska jag försöka ladda mina batterier genom att känna andras värre misär.