Hannas Plats

Idag har det regnat och varit väldigt molnigt. Men det gör mig inget. Det känns bara fint att få se den här platsen i olika sinnesstämningar. Och jag har aldrig svårt att sysselsätta mig alldeles oavsett. Dessutom har jag ett våldsamt skrivsug. Jag har försökt ge det lite utlopp.

 

Jag besökte stadsmuseet. Det är litet och ligger i ett gammalt torn. Kvinnan i kassan beslagtog min väska innan jag gick in så kameran fick inte följa med. Den största behållningen av besöket, utöver utsikten, var att de gjort en modell av dalen med alla berg. Jag gillar verkligen topografiska kartor, det blir en annan upplevelse att se stället ovanifrån, med alla höjder och allt. Det är intressant att se hur dalgångarna hänger ihop och hur man kan ta sig emellan de olika. Skulle gärna haft modellen med mig hem. Men det var svårt att få ner den i byxorna.

 

Dessutom finns det en annan mission med den här resan. Inre kontemplation. Min hjärna verkar vara i konstant stress. I huvudet är jag hela tiden på en massa platser samtidigt. Jag för samtal med andra i huvudet om jag är själv, jag är på olika platser på internet och kommunicerar om än bara läsandes, jag planerar hela tiden mitt nästa steg - middagen, kvällen, nästa fika. Det känns som att jag aldrig orkar eller hinner tänka långa krångliga tankar, inte i arbetet och inte heller privat. De äts upp av de konstanta konversationerna jag för. I huvudet. I och för sig kan dessa vara nog så förlösande. Men jag önskar att jag kunde sitta och fundera länge över olika problem, oavsett om de är reella problem eller inte, och försöka komma fram till olika sätt att hantera eller lösa dem. 

 

Kort sagt, jag vill komma hem härifrån med en utvilad hjärna. Inatt sov jag 9,5 timme. Vet inte om det mest var hjärnan eller kroppen som behövde det. Men vid 6 vaknade jag och tänkte att jag aldrig skulle kunna somna om. Precis då undrade jag vad tusan det var som lät. Jo, det var min sovandning som kommit igång igen.

 

Det viktigaste den här resan är alltså inte att bestiga bergen omkring mig, utan att bestiga dem inom mig.