Hannas Plats

Som ett litet kinderägg, och kanske inte helt oväntat, upplever jag att jetlag ihop med språklig förvirring och ensamresande som en mycket dålig kombo att inleda semestern med. 

 

Jag brukar alltid (i alla fall de senaste tre gångerna..) känna glädje och pirr när jag kommer till min favoritplats i Österrike. Denna gång ligger det som som en filt av melankoli över den första dagen. Det är kallare och sämre väder än jag är van vid här i juni. Jag kommer från en fantastisk resa i Kanada som var både social, gastronomisk och upplevelserik. Och eventuellt påverkar tidsskillnaden fortfarande min hormonella balans. Effekten är ett lätt obehag i magtrakten.

 

Vanligtvis älskar jag att resa ensam, men efter att ha varit social i flera dagar (!) blir de interna skämten på ensamresan mycket interna, så att säga. 

 

Jag har ingen mission här denna resa. Så jag tänkte att min mission ska vara att försöka leva i nuet. Känna efter vad jag vill göra, känna efter hur jag mår och se mig omkring när jag är ute och strosar istället för att bara jaga runt. 

 

Det kommer att bli bra, det blir det alltid. Får ju se fotboll kommenterad på tyska, och vem blir inte glad av det?