Gnagande oro
Oron i min kropp är kvar. Den finns där framför allt på förmiddagarna och sår små frön av obehag. Än så länge har den inte tagit ifrån mig aptiten, men det är nog bara för att jag klockar mina mål mat. För jag känner inte direkt någon hunger vid lunch på grund av denna subtila nervositet. Jag undrar bara vad det beror på. Är det rädsla för att inte kunna prestera? Rädsla för att inte ha något att prestera över? Rädsla för vad som finns runt hörnet och för att jag inte vet när hörnet kommer? Eller grundar det sig i något ännu djupare?
Brorsdottern var på sjukhuset i fredags för att hon hade feber och hade fått problem att gå. Hennes ben ville inte lyda henne och hon höll på att ramla hela tiden. Efter att ha följt en liten pojkes blogg med sin kamp mot cancer ser jag dödliga sjukdomar över allt. Den lilla 6-åriga pojken dog. Om en 6-åring kan få cancer, vem kan då inte få det? Dessutom såg jag en tjej i min ålder som fått bröstcancser. Grejen är att jag kan oroa ihjäl mig över sånt där. Det finns så mycket man kan drabbas av att jag grips av panik ibland. Det är som att jag redan vet att jag kommer att få något dåligt över mig. Ibland när jag vaknar och känner den här oron i kroppen är jag tvungen att fundera en stund innan jag kommer på att jag faktiskt inte har någon sjukdom och inte heller någon i min familj. Sen har vi mammas barndomskamrat som just nu kämpar mot en tumör i hjärnan som är av den riktigt dåliga sorten. Tydligen är överlevnaden inte särskilt god. Så ja, han finns ju i min omgivning. Jag tror mest att jag funderar över vem det ska bli härnäst. Det är som att jag aldrig riktigt kan koppla av och känna lycka och välgång eftersom det kan dyka upp när som helst. Jag vet att det är helt galet, men min oro är inte heller rationell.
Jag känner i kroppen att det var länge sen jag sov ordentligt. Det känns i huvudet som blir tungt tidigare för varje dag, och det känns i koncentrationssvårigheterna jag har haft de senaste dagarna. Min koncentration är som bäst när jag ska till och sova tyvärr. På helt fel saker bara. Igår låg jag och tvångsnynnade på Come Clarity med In Flames. Mycket irriterande! Aaah, måtte jag få sova inatt då. Lyckan ska väl vända någon gång.
Brorsdottern var på sjukhuset i fredags för att hon hade feber och hade fått problem att gå. Hennes ben ville inte lyda henne och hon höll på att ramla hela tiden. Efter att ha följt en liten pojkes blogg med sin kamp mot cancer ser jag dödliga sjukdomar över allt. Den lilla 6-åriga pojken dog. Om en 6-åring kan få cancer, vem kan då inte få det? Dessutom såg jag en tjej i min ålder som fått bröstcancser. Grejen är att jag kan oroa ihjäl mig över sånt där. Det finns så mycket man kan drabbas av att jag grips av panik ibland. Det är som att jag redan vet att jag kommer att få något dåligt över mig. Ibland när jag vaknar och känner den här oron i kroppen är jag tvungen att fundera en stund innan jag kommer på att jag faktiskt inte har någon sjukdom och inte heller någon i min familj. Sen har vi mammas barndomskamrat som just nu kämpar mot en tumör i hjärnan som är av den riktigt dåliga sorten. Tydligen är överlevnaden inte särskilt god. Så ja, han finns ju i min omgivning. Jag tror mest att jag funderar över vem det ska bli härnäst. Det är som att jag aldrig riktigt kan koppla av och känna lycka och välgång eftersom det kan dyka upp när som helst. Jag vet att det är helt galet, men min oro är inte heller rationell.
Jag känner i kroppen att det var länge sen jag sov ordentligt. Det känns i huvudet som blir tungt tidigare för varje dag, och det känns i koncentrationssvårigheterna jag har haft de senaste dagarna. Min koncentration är som bäst när jag ska till och sova tyvärr. På helt fel saker bara. Igår låg jag och tvångsnynnade på Come Clarity med In Flames. Mycket irriterande! Aaah, måtte jag få sova inatt då. Lyckan ska väl vända någon gång.
Kommentarer
Trackback
