Hannas Plats

Jag tror att jag just bangade gymmet för att istället göra lite armhävningar hemma på golvet. Jag är lite osäker på vad anledningen till denna plötsliga ingivelse var. Jag fick för mig att jag hade en massa annat jag måste hinna med idag innan gruppen kommer förbi ikväll. Jag funderar fortfarande på huruvida jag ska göra egen pizza till dem. De vet inte om att jag funderar på det och har alltså inte fått göra sin röst hörd i frågan. Dessutom kan någon vara allergisk mot något eller bara allmän motståndare mot något. Puh! Jag kände bara att jag inte var sugen på köppizza som vi snackat om. Jag får väl göra en liten gallup helt enkelt.

Sen är det väl dags för mig att städa lite tror jag. I den här enkäten jag fyllde i för några dagar sen angående hälsa, frågade de hur många timmar jag lägger ner på hushållsarbete. Det var mycket nedslående att börja räkna efter. Det är ju hur mycket tid som helst som går åt till att laga mat, städa, tvätta och handla. Nästan som ett heltidsjobb. Då har jag ändå ingen stor lägenhet eller ett stort hushåll i övrigt.

Så ska jag återvända till några affärer med grejer som jag inte alls skulle ha fått med mig hem i en påse. They belong in the store.

Kanske hinner med lite studier också innan de andra dyker upp.

Det känns som att den här helgen blev ganska lång. Jag har redan hunnit med en tur till landet och tillbaka. Men det kändes som att det räckte med en dag där ändå.

Jag och brorsan passade på att gå ner oss direkt när vi kom dit. Efter en god middag som jag lagat och två glas vin så satte vi oss på altanen för att röka en cigarill. Det kändes helt rätt, inte för halsen kanske men för känslan. Där satt vi och mös. Han brukar aldrig dra halsbloss, så när jag utmanade honom hostade han som en 10-åring. Ingen ont i det när man är 32. Kanske mest är ett sundhetstecken. Två glas rökig whiskey senare kom vi på att det fanns massor med cigariller kvar som förgicks. Det kunde vi inte låta ske, så vi satte oss på altanen igen. Temperaturen hade hunnit sjunka till ca 5 grader, så vi satt och frös häcken av oss medan vi rökte och tittade på stjärnorna med ett ljus bredvid oss. Efter det såg vi en halvers film, mest för att få dricka mer whiskey. Och för att få upp värmen. Jag jagade även igång öppna spisen. Ändå hann jag aldrig riktigt få upp värmen innan jag la mig.

Jag la mig under täcket med både byxor och tröja på mig i råkylan. En timme senare vaknade jag dock överhettad. När jag kände efter i kroppen kände jag att jag inte legat helt ergonomiskt. Min nacke hade blivit helt uppfuckad mellan den hårda madrassen och den lilla kudden. Dessutom kände jag ett stråk av illamående. Men tanken på att gå upp i det utfrusna rummet, bylsa på mig alla kläderna och gå ut i skogen och kräkas lockade inte (vi har ingen toalett inne). Så jag la mig på rygg och somnade om. Vaknade med jämna mellanrum och kände kylan i rummet och andades mig igenom kväljningarna.

Idag vann jag dock ett vad. Mamma sa: "En hundring till den som badar". Taget! Jag plumsade glatt i vattnet. Aldrig har det väl gått så fort som när det vankas pengar. Jag simmade runt en stund till och med i det 16-gradiga vattnet. Tror att det var avsaknade av skillnad mellan luft- och vattentemperaturen som gjorde det så lätt för mig att komma i.

Vi sa igår att vi skulle ta en cigarilll idag också för att försöka få slut på dem. Vid frukost sa jag att brorsan skulle ge mig en timme. Men som tur var kom det inte på tal igen. Tror inte han var så sugen heller om jag ska vara ärlig.

Mycket vitlök i avsluningsfasen. Åt grillade biffar med tzatsiki och potatis och morötter i ugn. Aaaah, så gott! Jag vill kunna grilla hemma! Det är ju så gott.

Känner mig lite sträv i halsen idag. Det skulle kunna bero på ett stort intag av cigariller i helgen möjligen...

Jag sa ju att jag inte var beredd att säga godnatt till landet riktigt ännu. Jag drar dit ikväll. Det kan nog vara bra för mig, här går det åt så jäkla mycket pengar att vara. Jag har ju nästan inget att göra på dagarna (det vill säga inga måsten) så dagarna går åt till att shoppa och det är inte bra på något vis för min ekonomi. Nu blir det i alla fall lite lantluft, kaffe på altanen och eventuellt en grillning. Aaaah, tänkt om jag skulle våga mig på ett dopp också. Det ska jag definitivt inte lova. Men det blir definitivt en lugn helg, precis i min smak (jag ska kanske inte ropa hej ännu, man vet aldrig vad som händer vid familjesammankomster :-). Jag håller som bäst på att bränna mina chanser till en lugn bussfärd genom att dricka en rejäl kopp kaffe. Jag kommer att vara kissnödig redan vis Roslagstull...

Hur ska ni fördriva helgen?

Jag var lite butter igår över att jag skulle behöva gå upp tidigt imorse och göra något jag inte alls ville. Jag skulle på cellprovtagning... Jag hade bestämt att jag skulle göra det idag, för egentligen kan man gå lite när man vill. Jag hade förträngt det sen den där lappen damp ner i brevlådan och tänkte att det väl är lika bra att få det gjort. Annars skjuter jag gärna på saker eller förtränger dem helt. Ja, så klockan ringde 7.50 imorse.

Det är så skönt att de kör nummerlappsystem. Det blir lite löpande-band-känsla. På så vis kan man snabbt få förnedringen avklarad. Så sitter ganska många och ser halvt skräckslagna ut. Sånt lugnar mig otroligt mycket. Lite ego på något vis, men det gör verkligen att jag blir mer avslappnad. Det-finns-folk-som har-det-värre-just-nu-mentalitet.

Och fort gick det för snart var det jag. Barnmorskan tilltalade mig i tredje person. Hallå, är det psykologiskt riktigt? Vilket avstånd! "Hon är född..." "Hon heter..." Jag satt och hummade men undrade om hon alls brydde sig om att jag satt där. Sen var jag i alla fall snabbt därifrån och det hela hade tagit ca 10 minuter inklusive kötid. Bättre än systembolaget! Så jag knatade lugnt hemmåt innan solen orkat sig upp mellan husen, iförd linne. Fick med mig en City hem (men igår ringde så ängligen morgontidningen och sålde på mig en ny prenumeration även om den inte har börjat ännu som det verkar) och sitter nu och dricker kaffe i godan ro. Affärerna har inte ens öppnat ännu och jag är upp och redo att möta dagen.

Måste komma ihåg att poströsta (eller vad det kan tänkas heta nu för tiden) idag.

Jag sprang på P imorse. Hon var på väg till gymmet, mitt gym. Tydligen har hon precis införskaffat sig ett medlemsskap och blivit helt addicted. Det känns roligt att det är lite folk jag känner som hänger där. Hon hade i sin tur dragit med sig L. Så vet jag sen tidigare att även A tränar där. Nu har jag alltså möjlighet att träna tillsammans med andra. Tyvärr är jag lite av en ensamspelare även i det avseendet, men nu finns det alternativ i alla fall. Vi skulle kunna bli värsta gymhuliganerna. Det kan bli lite svårt med tanke på att vi inte är särskilt huliganiga av os. Men då får vi väl istället satsa på lite tights, gymnastikdräkt, pannband och benvärmare och bli Susanne Lanefelt-wannabees. Jag tror vi skulle bli en rätt brokig skara, men vad gör väl det? Jag älskar benvärmare så mig skulle det passa utmärkt! Och kniiiiip...

Jag fick idag äran att fylla i en enkät åt SCB. En hälsoenkät. Mycket underhållande! Jag gav mitt hälsotillstånd en 97:a på en 100-gradig skala.

Några minnesvärda formuleringar:

Om du bara hade 10 år kvar att leva, skulle du då välja att leva 10 år i nuvarande hälsotillstånd eller 2 år med full hälsa?

Jag svarade också att jag går utan svårigheter - om jag inte har flipflop och är redlöst berusad i alla fall. Dessutom hör jag utan hörapparat. Kunde jag inte bara fått alternativet att jag hör utmärkt, punkt. Är normaltillståndet att man har en hörapparat som man använder ibland, eller inte alls om man hör utan den? Jag tror att SCB behöver en liten retorikkonsult för att hjälpa till med formuleringen av frågor minsann. Jag känner mig inte bekant i alternativet att höra utan hörapparat och borde inte "mitt" svarsalternativ få kännas bekant för mig?

Så fick jag värdera mitt förtroende för olika myndigheter. Det var länge sen jag var på Arbetsförmedlingen, men jag gav dem "inget förtroende alls". Kan de gott ha tycker jag. Finns det någon som har förtroende för dem?

Jag känner i alla fall att jag bidragit med något idag. Till samhället rent av. Så har jag fått känna mig nyttig den här månaden.

Är det något jag är alldeles usel på så är det att säga "nej". Vad det än må gälla. Jag är en ja-sägare. "Nej" blockerar för mycket, jag tycker "nej" är trist. Men ibland tär det på krafterna kan jag lova.

Jag skulle ju se fram emot en underbar vecka med mycket fritid (det vill säga tid för kontemplation/ångest över skolan). Men så jobbade jag idag och de frågade om jag kunde jobba mer den här veckan. Snarare så frågade de hur min vecka såg ut. Mina ögon kan ju inte ljuga heller, det går bara inte. Även om munnen säger en sak säger ögonen en annan. Det är så uppenbart när jag ljuger. Så jag har nu sagt att jag ska jobba en dag till. Puh! Ja, men det blir ju pengar i alla fall. Grejen är att jag ofta sover dåligt inför en jobbdag. Det är något oklart om det beror på ångest att behöva gå till jobbet eller bara ett allmänt obehag inför att behöva gå upp när klockan ringer innan 7. Imorse tänkte jag verkligen "jahapp, så klarade jag av ångestnatten för den här veckan då". Jag sov nämligen riktigt gott. Nu får jag en natt till att vrida mig lite över. Men jag ska ju dansa ikväll i alla fall så jag hoppas att jag sover som en gris. Brukar ju göra det efteråt.

Jag kan inte låta bli att visa lite vyer från min barndom. Dessvärre spöregnade det när vi var vid mormors och morfars gamla stuga. Men tänk sol...



Stigen från huset till vattnet. Vi brukade springa från bastun ner och bada.



Bryggan där morfars båt låg. Och där vi badade från så klart.



Dörren in till huset. Morfar byggde själv huset för en del decennier sen. Det finns inte längre i mormor ägo och faktum är att vi trespassar oss fram över tomten :-/



Frukost imorse. Klockan är 5, det är mörkt och brorsan och mamma dricker kaffe.

Nu har jag snabbt slängt i mig lite mat. Måste fortsätta på temat helgen som var.

Det som är jobbigast med att åka till mormor i Finland är själva resan. Det är båt som gäller och den tar ju gott en 11 timmar. På vägen dit kändes det helt tragiskt. Vi åkte nattbåt och hängde en stund i nattklubben. Där körde de finsk "dansband" rätt länge. Den var mörk, tung och tragiskt och ca 2 allvarsamma själar fyllde dansgolvet. Sen var det ett annat gäng som körde lite mer up-beatlåtar av varierande karaktär. De fick oss att stå ut en stund till. Men med detta som fond så gled en full tjej, som inte såg allt för hemsk ut, runt och bjöd upp ohygglon till karlar. Efter ett tag såg vi henne vid ett bord med 4 killar av olika äcklighetsgrad. Sen såg vi henne dansandes med den otäckaste. Sen försvann hon... En av dem hon försökt bjuda upp satt och nickade vid ett bord hela tiden. Till slut kom två vakter och slet bort honom helt burdust och släpade med honom ut (till fyllecellen?) med en arm bruten bakom ryggen. Han såg verkligen helt harmlös ut även om det såg rätt sjaskigt ut att sitta och sova. Övervåld?

Förutom att hela resan i sig är som ett stort bad taste-party så måste man gå upp så tidigt. Vi blev väckta 5.15 på vägen dit då städerskan kom in och vrålade "houmenta!" Det kändes inte precis som en vacker morgon. Men ok, jag klarar av att gå upp tidigt på morgonen även om jag tycker att det är väldigt obehagligt. Jag var glad att jag slapp köra från båten sen.

Idag på båten lyckades vi sova bort två pass. Det var ändå dagbåten. Men åter igen, vi gick upp vid 5-tiden imorse. Mellan sömnpassen försökte vi passa in mat så väl det gick. Vi insåg dock att á la carten inte hade öppet vid lunchtid. Det gjorde att vi fick äta i bar-b-qn. Låter ju som ett ok alternativ. Men på en finlandsfärja är det tyvärr inte riktigt så. Vi blev ignorerade in i det längsta och sedan serverade mat utan att ännu lyckas skapa någon ögonkontakt. Lite märkligt beteende när man jobbar med människor, om ni frågar mig. Maten tycks för övrigt ha kommit från olika påsar som man micrar på och tömmer ut på en tallrik.

Sen är det det här med att försöka fördriva tiden på båten. De tre sista timmarna gick så långsamt. Vi gick mellan däcket, karaoken och hytten i vänstervarv. Dessutom hade jag sovhår efter de tidigare sömnpassen. Det blev även en del kortspelande även idag. Nåt ska man ju göra.

Jag måste avsluta med något positivt i all den här melankolin. Det bästa med min mormor som är 80 är att hon är materialist ut i fingerspetsarna. Hon har verkligen inga problem att göra sig av med saker och hon är också expert på att skaffa sig nya. Har man råd när man är 80 tycker jag det är en schysst inställning att med jämna mellanrum flytta (hon har flyttat 3 gånger de senaste 10 åren, betydligt mer än mig), att måla om hemma ibland och att helt byta ut möblerna. För sån är hon, min mormor. Nu vet jag i alla fall vart jag fått köpbegäret ifrån. Det är helt uppenbart! Så är hon också ganska duktig på att försöka truga bort saker. Jag fick med mig en burk jordgubbssylt. Det var jag galet nöjd med. Behövde inte ens be om det.

Jaha, nu sitter jag alltså i Finland online. Det har aldrig hänt förut, det blev så av en händelse bara.

Allt flyter på här i normal samtalston, så att säga. Förutom när mormor tittar på nyheterna, då är det extrem volym kan jag lova. Nästan så där så att det är läge att utrymma fältet. Annars så är det mycket ätande, kortspelande, bastande och ordbajsande. Allt är som det brukar. Men jag faschineras enormt över hur pigg man kan vara vid 80 respektive 90 år. Mormor, 80, springer runt och lagar mat, handlar, diskar, fixar och spelar kort hur skarpt som helst. Hennes gubbe, 90, är kanske inte så snabb i benen. Kortspelandet är inte lika skarpt som mormors, men nog vinner han ibland. Mormor försöker ibland spela för dem båda men det är nog mest ett tecken på hennes energi mer än något annat. För jag känner att hallå, ge honom en chans, han är gammal. För sin ålder hur pigg som helst. Vad mer kan man önska sig i den åldern?

Nur är det snart dags att äta middag. Jag kan inte säga att jag hunnit bli hungrig sen lunch. Men det är bara att mörka och käka på.

Jaha, nu är det dags för mig att låta bloggen vila en stund. Jag åker till Finland ikväll, mit das Boot. Jag ska hälsa på mormor i en liten håla vid Finlands västkust. Det ska bli riktigt trevligt. Det var ganska länge sen jag var där och det var antagligen lika länge sen jag såg mormor senast. Men hon lät väldigt glad och pigg senast hon ringde. Hon verkade väldigt glad över att vi skulle komma och hälsa på också. Dessutom ska storebrorsan med, så det blir lite lättsammare. Min mamma har en tendens att bli uppstressad över saker som att vi ska komma upp i tid på morgonen när vi ska av båten och så (vilket är helt löjligt eftersom de knappast kommer att låta oss åka tillbaka igen av misstag). När min mamma inte kan sova kan inte jag det heller. Hon ligger och suckar och vrider sig och det stressar mig. Eftersom jag vet att hon aldrig kan sova i hytter så vet jag även att jag inte kan det. Av någon anledning har brorsan en lugnande effekt på henne. 

Det ska i alla fall bli kul att få snacka lite finska. Det blir ju inte så ofta precis. Jag återkommer på söndagkväll och skriver så fingrarna blöder då antar jag. Ha en skön helg!

Per definition är jag singel. Ofta onämns jag just som singel av andra. I min värld är den definitionen något ganska konstigt. Hur ofta benämner jag andra personer utefter deras "civilstånd"? Aldrig. Det finns inte ens en bra benämning för icke-singlar. Skulle vi säga "Det här är Anna, hon är sambo/en del i ett par/upptagen"? Nej, det tror jag inte. Det som irriterar mig är att det är som att jag inte är en ok eller färdig människa för att jag är just singel. Som att jag väntar på något och inte kan gå vidare i mitt liv förrän jag utträtt mitt singelskap. Grejen är att jag inte väntar på något. Jag känner mig färdig som människa också. (Eller färdig blir man väl aldrig, men jag känner mig åtminstone inte halv.)

På en möhippa jag var på i somras var det en tjej som började prata om att det var lite roligt att i var en så heterogen grupp. "Ja, en singel, en gravid, en mamma..." Då tänkte jag på det igen. Jag tycker att mamma är något man är eftersom man är en mamma till någon. Gravid är man också eftersom det är ett fysiskt tillstånd (och säkert mentalt också). Men singel, är det verkligen något man är. I den här gruppen var jag alltså singel. Vad innebär det? Att jag beter mig annorlunda, är oseriösare, är tråkigare eller vad? Kan man verkligen definieras som singel i det avseende ens en gång? Och vad är skillnaden?

Ett exempel på att singlar (eller jag i alla fall) ibland betraktas som något som inte är helt ok: Jag var på nyårssupé tillsammans med två par. Vi hade brutit oss ur det gäng vi ofta umgås med och de som arrade supén hade inte berättat för de andra att vi skulle göra något utan dem. Till slut hade de i alla fall berättat för de andra att de skulle ha supé. De hade sagt att paret D och M skulle komma över. Så nu var det helt lugnt, menade de. Jag satt och funderade över om jag blivit osynlig. Men jag funderade också på om det egentligen inte var ok att jag var där för att jag inte var i ett par. Var det för jobbigt att påvisa att jag var där själv eller var jag egentligen inte bjuden utan bara där på nåder? Jag funderade ganska mycket på om jag skulle säga något. Det gjorde jag till slut inte och ingen annan sa något heller. Men jag kände mig ganska besviken och jag ville väl inte göra de andra obeväma. Jag hade väl kunnat skämta bort det, men jag var nog för besviken för att kunna göra det.

Varför blir människor så besvärade över att jag är singel? Det är som att de mår lite dåligt över att jag är det rent av. Många försöker till och med omvända mig. Som att de tror att jag går och väntar på att få bli en hel och lycklig människa (och man måste ju vara en del i ett par för att bli det). Det är konstigt eftersom jag definitivt inte mår dåligt av att vara med mig själv. Varför måste man dessutom definiera mig utefter mitt "singelskap"? Kan jag inte bara få vara Hanna?

Jag påminns om det hela tiden, nästan varje dag faktiskt. Lyckan är en illusion som ligger alldeles för nära verklighetens avgrund på något vis. När som helst kan det där samtalet komma som rubbar hela ens bana och får allt att rasa samman. E fick samtalet natten till tisdag. Hennes pappa dog bara knall och fall. Hon åkte förstås genast upp till sin mamma i Norrbotten. Resten av familjen kom också. Hennes mamma är numer själv i den delen av landet. Det måste vara tufft den dagen E måste lämna sin mamma ensam igen. Vem som helst kan få det där samtalet när som helst. Det är det som gör det så jobbigt att leva. Det är en stress som finns hos mig dagligen. Jag vet att det kan komma när som helst eftersom jag har erfarit det. Det gör att jag aldrig tillåts att sluta tänka på det. Även om det ibland skulle vara skönt att helt få bortse ifrån det. Det värsta är att jag bara vill låsa in mig i min egen lägenhet och känna min egen lycka för en stund när någon annan drabbas av det där samtalet. Det är nästan då jag känner mig som mest invaggad i trygghet. Som att det var någon annans tur nu, vilket gör att det statistiskt sätt inte borde vara min tur på ett tag till.

Jag sov verkligen gott inatt. Som klubbad från 23 till 07. Men mina ögon känns ändå väldigt konstiga när jag måste gå upp så där tidigt. De känns liksom obekväma och som att jag ska få skavsår av dem (?). Det bästa just i den situationen är väl antagligen inte att sätta i linserna. Men det gjorde jag ändå imorse. Tryckte in dem och blundade så att de skulle inte skulle trilla ut igen.

Jag hade ändå en obestämbar trötthet i kroppen idag. Jag vidhåller att jag inte kan vara gjord för att gå upp tidigt på morgonen. Det är som att jag rycks upp ur sömnen när jag sover som mojjigast. Så var det lite kyligt ute också. Jag vägrade ändå att ta jackan på mig när jag gick till bussen. Efter jobbet knatade jag hem. Då var det betydligt trevligare temperatur. Uppehåll lyckades jag träffa in också. Men det såg väldigt mörkt ut på himlen. Så lite flyt måste man väl ha.

Nu ska jag snart sticka iväg och dansa. Yes!

Jag hade fel. Oron har inte släppt. Jag har gjort lite vettiga saker idag som att städa, gå ut med återvinning, lämna kläder på Myrorna och läst plugg. Men oron släpper inte. Det är något som saknas. Som att jag vill ge mig ut, men jag har ingenstans att gå. Som att jag har köpt allt jag vill köpa. Det finns ingenstans att ta vägen, inget att se. Jag tror att jag håller på att bli galen - på riktigt. Det finns inget sug efter något längre. Jag är inte ens sugen på någon mat, inte på vin, inte på något gott. Jag blir nästan illamående av choklad. Är själen också på väg att ta höst nu eller? Jag trodde det skulle bli skönt med höst, ha något att göra, något som är självklart. Men jag tror att jag behöver värme. En vinterjacka att gömma mig i, eller en resa till ljuset.

Sömnen var tillbaka med buller och bång inatt. Eller just precis tvärtom. Jag hörde inget. Däremot drömde jag en massa. Vid 4 vaknade jag av en mardröm som var superläskig. Minns inte för mitt liv vad det var, men jag vågade nästan inte somna om. Det var som en riktig rysare på TV. Senare vaknade jag av att min arm domnat av helt. Det är väldigt obehagligt eftersom den känns helt död. Det blir så nästan varje natt, mer eller mindre. Undrar om det är lite fel på nerverna i min arm eller? Då drömde jag i alla fall att jag åkte släde med min mamma från min hemstad till Stockholm. Det snöade väldigt mycket. Sen skulle vi ha en dansuppvisning på ett ganska stort ställe i Stockholm. Min svägerska, dansaren, arrade uppvisningen. Jag var inte nervös men kände mig helt borta i själva koreografin. Tror att det var den jag gjorde på jazzfunken i tisdags och som fortfarande känns väldigt förvirrad. Inte konstigt att jag kände mig borta när jag plötsligt skulle göra den på en scen :-)

Jag undrar vad jag ska göra med den här dagen. Helst så lite som möjligt. Det är lite mulet men ändå varmt. Det känns perfekt. Jag orkar inte springa benen av mig för att hitta den perfekta platsen i solen. Helst vill jag bara ligga hemma i mysbyxor och läsa. Och det skulle faktiskt kännas ok, för en gångs skull. Jag har ju alltid sån oro i kroppen när jag är ledig. Det är det som är bra med att skolan börjat igen. Det känns mer ok att vara hemma och göra inget, eftersom jag aldrig är ledig på riktigt. Konstig logik, jag vet. Men det är som att jag alltid måste göra det mesta av min lediga tid. Oledig tid är jag inte lika kräsen med...

Mådde lite si så där i morse måste jag erkänna. Och då bälgade jag ändå i mig vatten in i det sista. Det där med varannan vatten är inget för mig. Jag kör typ tre vatten på varje drink. Och ändå blir det så där. Det var absolut inte jätteilla, men jag hade ont i huvudet och magen när jag vaknade. Kände mig dessutom lite nere. Så jag klädde upp mig lite och sminkade till mig i ett försök att pigga upp mig. Sen gled jag iväg på stan. Köpte nya lakan, de var bruna och lite rutiga. De kändes väldigt mjuka och sköna så jag hoppas att de är det. Nu kan jag kanske med gott samvete kasta ut något par från 80-talet som ligger och trycker i garderoben. Så fick jag lite nya strumpor och benvärmare (guuud jag älskar 80-talet!!!).

Jag åkte hem och deppade lite mer medan jag läste om diskursanalys. Inte precis jättepeppande. Var tvungen att sätta mig i solen en stund med min Åsa Larsson-deckare för att tina upp mitt humör lite. Sen åkte jag till J och hälsade på henne på jobbet - hon säljer Vintage denim. Jag älskar att glida runt barfota i butiken och prova alla jeans och toppar som finns. Det känns väldigt hemma på något vis. När jag gick förbi bankomaten på vägen dit såg jag kön och tänkte "skönt att jag inte ska köpa något" (de tar endast kontanter). Sen hittade jag förstås de där perfekta jeansen. Väl ingådda och i min storkek. Vad kan man göra? Det var bara att knata tillbaka till bankomaten igen. Men jag tänkte innan att jag inte väntar om det är fler än fem på kö. Då får det vara. När jag kom dit stod där fem personer prydligt på kö. Jag tänkte att det måste vara meningen att jag ska få de här jeansen. Jahapp, så nu har de fått följa med mig hem i alla fall. Men jag är helt sjukt nöjd måste jag medge. Med mina nya benvärmare och mina skor från i somras som höll på att ta kål på mina fötter är jag nästan som ny. Skorna hade jag för övrigt igår med en liten strumpa i. Det var inte jättesnyggt, men de var helt promenadbara på så vis. Så nu kanske jag kan få ha dem lite innan det blir snö...

Jag har lagat världens godaste lasagne ikväll. Synd bara att min mage fortfarande inte riktigt vill vara med i matchen. Hur länge ska jag behöva vara så här. Det har pågått i två veckor nu. Kan jag ha fått någon form av salmonella eller?

Ska förresten ha en liten spontan kräftis på söndag. Så jag köpte kräftor och öl idag. Var helt inställd på vin men det blir lite mycket med en flaska på en söndag faktiskt. Så det blev några öl istället. Då kan jag känna efter dagsformen. Får se hur många vi blir men jag ska försöka dela ut uppdrag åt de andra att fixa med sig lite saker. Själv tänkte jag baka bröd. Hoppas bara att det blir uppehåll i vädret. Vore skönt att få sitta på min innergård.

För övrigt fick jag ett litet brev från en granne idag. Han ville byta källarförråd med mig. Jag kände bara att jag inte orkar. Mentalt alltså. Jag orkar knappt städa lägenheten och jag har tappat sugen på att laga mat till och med. Något källarförrådsbyte tror jag verkligen inte att det blir tal om. Men hur ska jag framföra det? Suck!

Jag har känt mig helt ok idag ändå, trots bara tre timmars dålig sömn alltså. Förutom när jag skulle läsa tunga texter om diskursanalys. Då var inte hjärnan helt med kan jag säga. Min hjärna slår dessutom loopar runt tankarna som jag hade inatt. Det är inte bra att ligga vaken och fundera. Det förstör verkligen hela dagen. Kan knappt fokusera på något annat.

Vi hade i alla fall projektarbete i förmiddags. Tjejerna kom hit och vi snackade lite. Om lite allt möjligt om jag ska vara helt ärlig. Det var trevligt. J och L är ju i samma grupp som jag vilket är kul. Men så var det två till som jag aldrig jobbat med förut. Tror gruppen kommer att bli jättebra. Lite nya infallsvinklar kan vara bra och de verkar sköna. Känns lite trist att det är sista terminen ändå. Dessa två är nya i klassen sen inte allt för länge sen. Jo, den ena har väl gått i mer än ett år, men vi har nästan aldrig läst samma kurser. Så det känns lite trist att stifta nya bekantskaper så här sent.

Efter det drog jag iväg ut på stan utan att ha ätit. Men det gick otroligt nog bra. Balansen i kroppen är ändå helt uppfuckad efter den här natten. Så inget är som det ska och jag klarar mig längre utan mat. Borde vara tvärtom kan man tycka. Hittade fina lakan på Åhlle. Jag skulle behöva nya. Har en del som skulle kunna hivas. De har ett antal år på nacken och är rätt slitna. Dessutom har lakanen fel bredd, morr. Men det blev inget med det idag. Däremot hittade jag ett par svarta, rockiga skor som jag letat efter... jag vet inte hur länge. Tror att de kan funka riktigt bra. Det är dessutom en liten klack på dem, inte allt för hög. Jag hade annars tänkt att de skulle vara utan.

Skulle ha läst ett ton texter nu i eftermiddag, men det blev inte riktigt så. Har däremot tvättat. Det behövdes verkligen. Hade inga linnen kvar och det är ju fortfarande väldigt varmt ute, så de behövs.

Imorgon ska jag till skolan igen, tjoho. Sen ska jag försöka springa till gymet innan jag drar till L&M på middag. Det ska bli såååå trevligt. Det var länge sen vi hade en middag tillsammans. Allt ska bli som då...

Inatt var en av those nights. Jag kände det i kroppen redan innan jag skulle lägga mig. Oron. Jag var trött, men där fanns ett stråk av oro. Det var konstigt för jag brukar alltid däcka helt efter att jag har dansat. Kanske finns en viss anspänning i och med skolstarten och allt, vad vet jag.

Jag har olika typer av sömnlöshet. Inatt var inte en av de värsta. Det var en tänkarnatt. Plötsligt var klockan tre när jag tittade på den. Då hade jag tänkt mig igenom diverse olika scenarier. När jag är där har jag svårt att sluta fundera. Dessutom känner jag mig ganska uppe i varv och att komma ner i varv vet jag kommer ta mycket tid. Det känns liksom inte som att jag "orkar" ta mig ner i varv. Så tänker jag att det snart är morgon ändå. Det har inte hänt en gång att jag legat vaken hela natten. Det är en lite konstig känsla det där med att inte orka. Det är som att man borde gå till biblioteket idag, men inte orkar och tänker: Äh, jag tar det en annan dag!" Det är bara det att jag ligger i sängen och orkar inte somna. Lite märkligt.

I söndags var det en annan typ av sömnlöshet. Det är mer som en ovestämbar oro över att jag ska gå upp tidigt och är rädd att jag inte ska kunna somna. Då gör jag inte heller det.

Sen finns det två typer till. Den ena innebär att jag oroat mig en hel dag över att inte kunna sova trots att jag är ledig dagen efter och är i en bra kedja av djup sömn. Då får jag hjärtklappning och blir stressad när jag lägger mig i sängen. Det kan hålla på ett par timmar tills jag till slut lyckas tänka på något annat och somnar. Den andra innebär en fysisk oro i kroppen som gör att jag inte kommer till ro. Det är som att jag ligger på nålar och inte kan ligga still.

Alla typer av sömnlöshet gör mig ledsen. Det är så trist att missa det naturligaste i världen, att kunna somna. Somnar jag bara brukar det vara lugnt. Men efter att ha legat vaken några timmar brukar sömnen bli mycket "grund". Jag brukar dessutom vakna uttorkad och med ont i ögonen för att det känns som att jag knipit ihop dem. Det värsta med att ligga sömnlös är att inte veta vad man ska göra av sig själv. Helst skulle jag typ vilja slå mig själv tills jag helt enkelt däckar. Dessutom ids jag aldrig gå upp och göra något annat eftersom det är så obehagligt att tända lampan och få det där stickande ljuset i ögnonen.

Måtte jag få sova inatt...