Singel per definition
Per definition är jag singel. Ofta onämns jag just som singel av andra. I min värld är den definitionen något ganska konstigt. Hur ofta benämner jag andra personer utefter deras "civilstånd"? Aldrig. Det finns inte ens en bra benämning för icke-singlar. Skulle vi säga "Det här är Anna, hon är sambo/en del i ett par/upptagen"? Nej, det tror jag inte. Det som irriterar mig är att det är som att jag inte är en ok eller färdig människa för att jag är just singel. Som att jag väntar på något och inte kan gå vidare i mitt liv förrän jag utträtt mitt singelskap. Grejen är att jag inte väntar på något. Jag känner mig färdig som människa också. (Eller färdig blir man väl aldrig, men jag känner mig åtminstone inte halv.)
På en möhippa jag var på i somras var det en tjej som började prata om att det var lite roligt att i var en så heterogen grupp. "Ja, en singel, en gravid, en mamma..." Då tänkte jag på det igen. Jag tycker att mamma är något man är eftersom man är en mamma till någon. Gravid är man också eftersom det är ett fysiskt tillstånd (och säkert mentalt också). Men singel, är det verkligen något man är. I den här gruppen var jag alltså singel. Vad innebär det? Att jag beter mig annorlunda, är oseriösare, är tråkigare eller vad? Kan man verkligen definieras som singel i det avseende ens en gång? Och vad är skillnaden?
Ett exempel på att singlar (eller jag i alla fall) ibland betraktas som något som inte är helt ok: Jag var på nyårssupé tillsammans med två par. Vi hade brutit oss ur det gäng vi ofta umgås med och de som arrade supén hade inte berättat för de andra att vi skulle göra något utan dem. Till slut hade de i alla fall berättat för de andra att de skulle ha supé. De hade sagt att paret D och M skulle komma över. Så nu var det helt lugnt, menade de. Jag satt och funderade över om jag blivit osynlig. Men jag funderade också på om det egentligen inte var ok att jag var där för att jag inte var i ett par. Var det för jobbigt att påvisa att jag var där själv eller var jag egentligen inte bjuden utan bara där på nåder? Jag funderade ganska mycket på om jag skulle säga något. Det gjorde jag till slut inte och ingen annan sa något heller. Men jag kände mig ganska besviken och jag ville väl inte göra de andra obeväma. Jag hade väl kunnat skämta bort det, men jag var nog för besviken för att kunna göra det.
Varför blir människor så besvärade över att jag är singel? Det är som att de mår lite dåligt över att jag är det rent av. Många försöker till och med omvända mig. Som att de tror att jag går och väntar på att få bli en hel och lycklig människa (och man måste ju vara en del i ett par för att bli det). Det är konstigt eftersom jag definitivt inte mår dåligt av att vara med mig själv. Varför måste man dessutom definiera mig utefter mitt "singelskap"? Kan jag inte bara få vara Hanna?
På en möhippa jag var på i somras var det en tjej som började prata om att det var lite roligt att i var en så heterogen grupp. "Ja, en singel, en gravid, en mamma..." Då tänkte jag på det igen. Jag tycker att mamma är något man är eftersom man är en mamma till någon. Gravid är man också eftersom det är ett fysiskt tillstånd (och säkert mentalt också). Men singel, är det verkligen något man är. I den här gruppen var jag alltså singel. Vad innebär det? Att jag beter mig annorlunda, är oseriösare, är tråkigare eller vad? Kan man verkligen definieras som singel i det avseende ens en gång? Och vad är skillnaden?
Ett exempel på att singlar (eller jag i alla fall) ibland betraktas som något som inte är helt ok: Jag var på nyårssupé tillsammans med två par. Vi hade brutit oss ur det gäng vi ofta umgås med och de som arrade supén hade inte berättat för de andra att vi skulle göra något utan dem. Till slut hade de i alla fall berättat för de andra att de skulle ha supé. De hade sagt att paret D och M skulle komma över. Så nu var det helt lugnt, menade de. Jag satt och funderade över om jag blivit osynlig. Men jag funderade också på om det egentligen inte var ok att jag var där för att jag inte var i ett par. Var det för jobbigt att påvisa att jag var där själv eller var jag egentligen inte bjuden utan bara där på nåder? Jag funderade ganska mycket på om jag skulle säga något. Det gjorde jag till slut inte och ingen annan sa något heller. Men jag kände mig ganska besviken och jag ville väl inte göra de andra obeväma. Jag hade väl kunnat skämta bort det, men jag var nog för besviken för att kunna göra det.
Varför blir människor så besvärade över att jag är singel? Det är som att de mår lite dåligt över att jag är det rent av. Många försöker till och med omvända mig. Som att de tror att jag går och väntar på att få bli en hel och lycklig människa (och man måste ju vara en del i ett par för att bli det). Det är konstigt eftersom jag definitivt inte mår dåligt av att vara med mig själv. Varför måste man dessutom definiera mig utefter mitt "singelskap"? Kan jag inte bara få vara Hanna?
Kommentarer
Trackback
