Hannas Plats

Är det något jag är alldeles usel på så är det att säga "nej". Vad det än må gälla. Jag är en ja-sägare. "Nej" blockerar för mycket, jag tycker "nej" är trist. Men ibland tär det på krafterna kan jag lova.

Jag skulle ju se fram emot en underbar vecka med mycket fritid (det vill säga tid för kontemplation/ångest över skolan). Men så jobbade jag idag och de frågade om jag kunde jobba mer den här veckan. Snarare så frågade de hur min vecka såg ut. Mina ögon kan ju inte ljuga heller, det går bara inte. Även om munnen säger en sak säger ögonen en annan. Det är så uppenbart när jag ljuger. Så jag har nu sagt att jag ska jobba en dag till. Puh! Ja, men det blir ju pengar i alla fall. Grejen är att jag ofta sover dåligt inför en jobbdag. Det är något oklart om det beror på ångest att behöva gå till jobbet eller bara ett allmänt obehag inför att behöva gå upp när klockan ringer innan 7. Imorse tänkte jag verkligen "jahapp, så klarade jag av ångestnatten för den här veckan då". Jag sov nämligen riktigt gott. Nu får jag en natt till att vrida mig lite över. Men jag ska ju dansa ikväll i alla fall så jag hoppas att jag sover som en gris. Brukar ju göra det efteråt.