Aldrig glasögonfri
Jag önskar att jag orkade ge utlopp för ilskan mer. Men jag är rädd att jag skulle gå under....svag...ja.
Det låter sunt att låta bli, tycker jag.
När jag var liten ville jag alltid vara kille i lekarna. Inte för att jag var vad somliga brukar kalla "pojkflicka". Jag tror snarare att det berodde på att män verkade friare, i filmer, tv-serier och böcker och så. Nån prinsessperiod genomgick jag aldrig. En del hävdar ju att det är nån slags oundviklig fas i flickors utveckling, well well, då har jag hoppat över den.
När jag var runt tjugo började jag läsa mer om kvinnors underordning, om vad det var som gjorde att jag kände av en sten i skon. Först då blev jag riktigt arg, samtidigt som det var en lättnad att få ord på vad jag alltid känt av. Att vara den ständiga tvåan i tävlan mellan könen.
Numera är jag lite mildare till sinnet, även om jag fortfarande blir arg över hur olika kvinnor och män behandlas. Med tiden har uppfattningen om att det är ett oerhört komplicerat och komplext problem, vuxit hos mig. Jag har lärt mig att även kvinnor kan gilla makt, att styra över andra kvinnor. Också de som kallar sig feminister. Jag har tvingats vara "snällare" mot mig själv. Ett tag försökte jag verkligen vara politiskt "rätt", en praktiserande feminist på riktig liksom. Men det var utmattande, och i förlängningen kanske inte vad jag ville eller mådde bäst av.
Lustigt, jag var också alltid kille. Helt oreflekterat då. Jag föredrog den rollen bara.
Men visst är det så att alla kan förtrycka och använda makt. Det är inte bara män som gör det. Jag försöker vara snäll mot mig själv men jag kan bli otyg för andra. Jag kan inte acceptera att människor jag respekterar beter sig på eller har vissa åsikter. Även om jag tänker att det är strukturella problem så tycker jag att det blir väldigt svårt och jobbigt.
Jag har definitivt en pausknapp för feminismen som är intryckt, ibland i år. Men sen är jag igång igen.
Jag har ingen sån pausknapp, men det är kanske en bra grej. :-) Jag har iaf insett att jag inte måste ta alla strider, inte personligen ta åt mig, ta på mig ansvaret och vara en "duktig" feminist i alla lägen. (Vad nu det är?) Feminismen är ju heller inte opåverkad av andra politiska vindar och jag är ju ganska inriktad på klass, vilket jag tycker ibland glöms bort i den feministiska debatten.
Det är nog främst det utåtagerande i min feminism som jag kan pausa. Och främst beror det på självbevarelsedrift.
Det är ju så in i h-te svårt att vara duktig feminist eftersom det just är oklart vad det är. Handlar det om att se ut på ett visst sätt, att bryta normer, att påvisa orättvisor, att påvisa förtryck, att påvisa varje kommentar som kan tolkas nedsättande osv i oändlighet. Jag vill ju gärna göra det jag kan, i det lilla. Jag tänker att alla får ta den kamp de vill och brinner för. Men visst är det otroligt spännande när man för in andra intersektionella perspektiv. Inte minst klass.
