Hannas Plats

Många tror att kön är något biologiskt, något vi är. Men nej, det är något vi blir. Kön är ett verb, ett görande. Vi iscensätter kön hela tiden. Jag tänker på hur mycket saker vi helt tar för givna.

 

Varför dansar tjejerna i Let's dance utan kläder och i höga klackar? 

Varför sitter killar bredbent?

Varför har inte killar klänning/kjol?

Varför skrattar tjejer åt skämt mer än killar?

Varför förväntas tjejer vara gulliga och tillmötesgående (och får skit om de inte är det)?

Varför uppfattas killar som roliga och de busar och är roliga på mötet men tjejer som irriterande eller löjliga?

 

Ja, jag generaliserar. Men fundera över dina egna förväntningar på människor du inte känner sedan tidigare.

 

Fundera på vad du gör på dagarna, när du gör vad, vad du iscensätter. Jag funderar på det hela tiden. Blir förbannad på mig själv, både på mina förväntningar på andra och vad jag gör själv. Hur jag har internaliserat allt jag gör, mitt beteende, på grund av mitt kön. Men bara när jag är med andra. För jag går inte runt och iscensätter något när jag är själv hemma. Tänk så få som känner mig när jag bara iscensätter mig själv.