Hannas Plats

Har bloggat och twittrat så mycket om mens att någon kände ett behov av att straffa mig. Hårt. Nämligen min egen kropp.

 

Min mensvärk har en överväxel. Smärtan från helvetet. Överdjävulskap. Den fick jag smaka på imorse. Den där smärtan har återkommit allt sedan jag var 13 år. Inte varje gång, och framför allt mer sällan. Men ändå, till och från. Alldeles för ofta för att det ska kännas okej. 

 

Jag vaknar. Känner att det börjar göra ont. Tänker att det nog inte är någon fara. Tio minuter senare är jag fast på toaletten. Ingen idé att lämna den, alldeles oavsett kan jag inte resa mig upp. Så jag lägger mig på golvet. Drar ner en handduk som jag ömsom ligger på, ömsom torkar svetten med. För jag svettas. Över precis hela kroppen. Linnet jag har på mig är genomblött. Efter en halvtimme har jag nått smärtpeaken. Det är då jag börjar kräkas. Fast min kropp är precis tom. På allt utom på smärta. Hade jag inte vetat att det var mensvärk, det vill säga normal värk, hade jag för länge sedan ringt en ambulans. Nu ligger jag istället där, halvt i hallen, halvt på  toaletten, över tröskeln insnurrad i en matta och en handduk men endast ett linne på mig. Jag profylaxandas och gnyr. 

 

Jag vet att det brukar ta en timme ungefär. Och mycket riktigt börjar det klinga av när jag har kräkts några gånger. Eller "kräkts". Jag börjar frysa där på badrumsgolvet. Till slut kan jag ta de sista resterna av energi och släpa mig till sängen. Vira in mig i täcket, torka av de sista svettdropparna, vänta på att de sista kramperna går ur kroppen och längta efter att få dåsa bort i sömn innan det är över.

 

Så är det här då normalt? Inte vet jag, jag har aldrig tagit upp det med någon. Ingen har någonsin heller berättat liknande berättelser för mig. Men jag har upplevt det 10-15 gånger i mitt liv. Det är ovärdigt och vedervärdigt. Normalt. Fast helt sjukt. Kanske alldeles särskilt att inte berätta.