Jag har tagit hand om mig själv mer eller mindre sedan jag var 14 år. Både mentalt och rent fysiskt. Man kan säga att jag har levt som vuxan sedan jag var 14, det vill säga i snart 20 år. Att då plötsligt befinna sig i ett mentalt tillstånd av tonåring är väldigt märkligt.
Jag är doktorand. Jag brukar kalla det akademins tonåring. Man är i utbildning, det finns överordnade - lektorer, disputerade, docenter, och så finns det "far- och morföräldrar" - professorerna. Dessutom finns det en person med ansvar - prefekten. Jag är lägst i hierarkin på institutionen, bland de anställda. Jag är tonåringen, den som får göra fel, som blir ledd på rätt väg och som inte har någon direkt status.
Ibland när jag sitter med mina handledare, som är världsbäst, så får jag tydligt känslan av att vara barn. Jag får frågor som jag inte kan svara på och det är mentalt jobbigt och jag får en regression. Svarar "jag vet inte" frustrerat i olika situationer. Lite som ett barn.
Även på konferenser blir det tydligt att jag är lägst i hierarkin. Och på något konstigt sätt går det alltid lätt att identifiera andra doktorander, andra i samma statusposition. Det initierar ett visst beteende. Dessutom vet ju alla att det är svårt att umgås obehindrat över hierarkigränser. Så doktorander tycks hålla ihop.
Det här är en märklig känsla att ha. Att ha varit vuxen länge och att ha tagit hand om sig själv och sedan att plötsligt ha personer som ska "uppfostra" mig. Den akademiska uppfostran är en märklig sak. Egentligen gillar jag min situation, eftersom jag nästan alltid gjort mig bäst då jag slår lite från underläge, fri från ansvar men ändå vuxen. Samtidigt ska det blil fint att en dag på kliva upp ett steg på pallen. Kanske kommer det att märkas på min kroppshållning. Eller hur kommer det sig annars att jag alltid kan identifiera andra doktorander?
