Hannas Plats

I en dagbok 1998 skrev Hanna:

Jag är bra på att vara student, kursdeltagare. Klokskap i ett kollektiv. Bidra med min åsikt i olika frågor.

Det är en roll som passar mig. Riktigt bra. Jag känner mig aldrig så smart som när jag sitter som student i kollektivet.

Odense bjuder på alla väder.

Idag även hagel. La grande.

Det blev en lång resa. 9 timmar. Och varm. Sverige och Danmark var varma idag.



När jag kom fram väntade uppmuntrande ord och godis!



Solnedgången var magnifik. Även från industriområdet.



Och jag har packat upp. Det är ovanligt. Gör jag nästan aldrig på resor.

Idag har jag läst igenom min gamla reseblogg. Jag blev glad och lite förvånad över hur väldokumenterad resan ändå blev. Både i bild och text.

Den här hösten blir fylld av nya resor. Nu i jobb. Den första börjar redan imorgon. Jag har så otroligt höga förväntningar. Jag vet ju (minns särskilt tydligt efter att ha läst bloggen) att jag plockar fram något av det allra bästa ur mig själv när jag är på väg. Är någon annanstans.

Det är dags att planera för nästa runtkuskande.

Det verkar som att jag ska down under igen. Inte nu. Men ganska snart.



En vy jag kan komma att återse?



Ett berg jag vill bestiga igen.

Antingen har jag väldigt trevligt på jobbet. Eller så är jag produktiv på jobbet. Varför kan de tu aldrig sammanfalla?

Gissningsvis för att jag är som mest produktiv när jag jobbar hemma. Men det är ju inte alls lika trevligt.

Jag har för bra kollegor.

Hört idag:

- Jag tror att du är tuff.

Då har jag i alla fall lyckats dupera någon.

Den senaste veckan har jag varit otroligt poppis på jobbet. Människor vill ha mig. Det är så roligt att läsa deras e-brev, hur de formulerar sig för att få mig intresserad och välvillig.

Pärlor för svin. Jag är lättflirtad ibland. Att vara eftertraktad på det här sättet är inget jag är van vid. Jag blir djupt smickrad samtidigt som det är roliga saker jag gärna ställer upp på.

Men de får gärna fortsätta krumbukta sig lite. Även om de direkt märker hur lättköpt jag är. Ja, för de köper mig. För tid. Det visste ni kanske inte. Alltså att man kan få betalning i tid. Hårdvaluta. För tiden är som vi alla vet kort. Jag säljer min kropp för den.

Jag har fått ny roomie på jobbet. Det har varit osannolikt skönt att ha ett rum för sig själv. Människor som hälsat på har också gett mig bittra kommentarer som: Vilket stort rum du har! Jag har snabbt fått förklara att jag delar rum med Mållgan, men snart kommer det någon ytterligare - och då blir vi ju tre.

Nu är det i alla fall slut på musikpoppande, sittdansande, självkonversationerna och allt det andra som stör. Jag blir tyst som en mus så fort någon flyttar in. I och med det brukar också kreativeteten och arbetslusten fly bort från mig. Ett dåligt omen.

En kollega påpekade att det verkar vara något med mig och ryssar. Det här är andra ryssen jag delar rum med nu sedan jag började här. Jag kan bara konstatera att, ja, det är något med mig och ryssar. Vad bör jag lära av detta? Är Ryssland mitt öde? Borde jag egentligen flytta dit?!

Läs även andra bloggares åsikter om rumskompis, Ryssland, öde

Den där ångesten kan komma plötsligt. I början av veckan försökte några kollegor ge mig dåligt samvete för att jag inte tänkte jobba de röda dagarna/klämdagarna. Men jag tänkte minsann vara ledig. Igår drog jag dock fram ett dokument och skrev ett stycke, för att det skulle kännas lite bättre.

Igår kväll kom jag dock på att det är så här det ska vara nu. Känslan av att aldrig vara ledig kommer att pågå i år. Utan avbrott. Jag har blivit bra på att ta ledigt, ta avbrott, ge mig själv ro. Men med andra som ständigt pådyvlar mig ångest (jag är mycket lättpåverkad för ångest) så kommer det att kunna gå åt helvete. Det är alltid "ja, i början kan man lätt känna sig lugn, men jag vet hur det blir på slutet.." Alla kollegor har gjort samma sak som jag och "vet". Kan tänka mig att det är lite som att vara gravid. Alla andra vet bäst och har erfarenhet, berättar hur det ska vara.

Min kropp sög upp den där ångesten inatt. Så mycket oro en kropp kan suga upp. Ren fysisk smärta till slut. När sängen plötsligt känns som en spiksäng.

Alltså jag gillar ledigt. Tror kropp och hjärna behöver ledigt. Gärna (hjärna) utan ångest.

Fattar inte hur det här gick till men. Jag planerar för fullt min första egna kurs. När blev jag lärare? Hur gick det till? När bestämde jag mig för att det var det jag skulle bli? Var det min dröm?

Eller var det bara livet?

Vilken igenkänning. Sitta hemma och skriva uppsats. Jag fick massor med positiv energi av den känslan. Minns mycket väl när jag satt i köket på Söder och skrev uppsats om barntidningar. Det var en bra tid.

Det känns som att jag återupplever det. Samma dator, samma lampa, samma tjej, samma blogg, samma genus men nya böcker och nytt paper.

Känner mig redan mer effektiv än jag gör på jobbet. Och då bloggar jag ändå i detta nu.



Idag



För ganska precis två år sen.

Jag har en sån där handledare igen som ger mig energi, pepp och tro på mig själv. Det är av någon anledning bara kvinnliga handledare som gör det för mig.

Hade en gång en manlig handledare som återknöt till sin ungdom och av någon anledning kom alltid nakna kvinnor eller något annat olämpligt upp. Sedan dess har det gått utför med alla manliga handledare jag haft.

Ska jag ta det personligt att de dessutom verkar göra en grej av att göra sig helt otillgängliga?

Jag har gått på adrenalin idag. Innan lunch fick jag frågan om jag ville vara med på radio för att prata om ungdomsspråk. Radiodebut som doktorand. Ja, tack! P4 Västernorrland, så visserligen lokalt, men ändå i etern. Live. Det gäller att försöka säga något klokt. Jag ska inte precis doktorera i ungdomsspråk heller så det är inte en spetskompetens. Däremot fick jag veta att det skulle handla om könsord och att använda nedsättande ord och svordomar mot andra och på det temat råkar jag ha jag en C-uppsats.

Dessutom skulle jag idag återse mina studenter för andra gången vilket också gav visst adrenalinpåslag. Jag hoppas att mina studenter tycker om mig även ifall jag var tvungen att lämna dem strax innan lektionen hann avslutas. Vad gör man inte för att få vara i etern?

Efteråt var jag hög på adrenalin. Jag hoppas att jag i alla fall kunde göra någon språkvetare där ute lite glad, även om inte varje formulering var perfekt på temat könsord och tabun i språket.

För att fira pimpade jag mig inför vintern. Här var -10 imorse och på väg hem snöade det ner julstämning. Halt var det med cykeln. Men nu är jag beredd på vinter. Eftersom jag var on fire idag lyckades jag pruta ganska bra också.

Igår var en stor dag. Jag hade min första inbjudna middagsgäst sen jag flyttade hit. Sen stack vi iväg på mingel.

Jag fick lite tonårskänsla när jag steg in i den av kroppar uppvärmda lägenheten. Det var fullt, människor stod och satt överallt. Nästan alla gäster kom från från universitetsmiljö så det blev en del jobbrelaterat snack. Jag inser att jag måste kunna presentera mitt arbete i kortversion. En partyversion, en hissversion, en mormorsversion (på finska i mitt fall - gah!), en femminutersversion och en diskussionsversion. Något att fundera på redan på måndagmorgon.

Jag arbetade en lördagkväll och känner mig helt nöjd med det. Kan det vara därför jag känner mig lite tung i huvudet idag?

Nytt liv nytt hår har jag ju brukat säga. Nu säger jag: ny stad ny frisör. Det gick över förväntan med klippningen, men det var mycket ångestladdat innan.

Å så har jag haft min första föreläsning. Oj, vad jag kände mig läraraktig första kvarten. Sen blev jag jag. Vet inte riktigt hur det mottogs i den föreläsande kontexten. Men jag kände mig glad i alla fall. Dessutom fick jag respons på att jag valt att ta med mig ett påskägg fullt med lattjolajbansaker i. Det var modigt av studenterna måste jag säga. Och uppskattat. Men jag kommer att göra det igen.

För mig är retorik lekfullt. I alla fall anser jag att det ska vara det att lära sig retorik.

Idag firar jag med ett glas vin. Trots att jag inte packat upp vinglasen. Det är därför bilden är suddig, om ni undrade.

Efter en tung dag igår börjar jag nu komma tillbaka på banan.

Jag hade en lång att göra lista även idag, jag får energi av att ha mycket saker att göra så de var i stort sett avbockade redan på förmiddagen.

En viktig detalj kvarstår. På fredag ska jag hålla min första föreläsning.

Föreläsning you people, jag är ingen lärare. Men jag har fått största förtroende vad gäller detta.

Jag är så peppad. Men hur förbereder man en klass på två timmar? Jag har ingen aning. Jag är bara en enkel retoriker.

Och idag kom vår studierektor in, förfärad. "Va, men hur länge har du varit här egentligen?! Ska du redan ha en klass?!

Min kollega: "Va, två timmar? Hur ska du hålla igång så länge utan att de somnar?"

Ja, så om ni har något att tillägga så går det bra i kommentarsfältet nedan.

Det händer något spännande på mitt jobb. Jag är lite orolig att de låst in små barn för att studera hur deras språkutveckling ser ut om de inte får någon input. Universal grammatik och allt det där.

Men i så fall borde jag väl hört dem banka vid det här laget va.

Passade på att gå med i en föreningsstyrelse. Det är första gången för mig och jag är sjukt peppad. Tillfälle att lära känna så väl människor som strukturer. Som tur är är det bara arbetstiden som blir lidande. Eh, som att den tillhör ett parallellt universum.