Hannas Plats

Jag knep nog den absolut sista biljetten till den här föreställningen. Längst bak, längst ut, där satt jag hällde i mig en halv liter vatten och sög i mig en hel ask halstabletter i desperat försök att hålla tillbaka torrhostningsattackerna som istället kom ut genom ögonen. 

 

Det var stand-up, så det var praktiskt taget arbete. Jo, faktiskt. Femtio procent ironisk generation och femtio procent trubadurhumor. Schyffert hånade in-house-twittrare och (Björn) Gustavsson skrev en låt, som ju är det tiggrar är bäst på. 

 

Och vad säger den här gamle retorikern? Jo, humor är som bäst när den är här och nu. Närvaro. Är det inte det jag alltid har sagt? Jag frågar humor-forskaren vad hen säger. Hen svarar: inget. 

 

Någon har tagit ifrån mig både rösten och kroppstemperaturen. Ge tillbaks! Tack.

Aldrig mer ska jag tillåta att någon behandlar mig så illa. 

 

Det är en tanke jag borde ha tänkt flera gånger i mitt liv än vad som är fallet. Inte för att jag önskar att folk behandlat mig illa oftare. Snarare för att jag borde ha erkänt, åtminstone för mig själv, att jag har blivit illa behandlad. Men jag har nog låtsats att det runnit av mig. Snabbt, till synes, lämnat det bakom mig. Men det är klart att det sätter spår. 

 

Idag på lunchen (jag har ju sagt att det är då allt spännande avhandlas) pratade vi om härskartekniker på tidigare jobb. Jag har varit med om väldigt många, och ganska grova överträdelser. Visade det sig. Jag vet ju att det har varit fallet, men jag har nog inte tänkt att det har varit unikt. Jag undrar varför människor, mina kollegor och chefer, känt detta behov av att härska över mig? Men framför allt undrar jag vad jag hade kunnat göra för att avvärja de här härskarteknikerna? Är en, vilket jag har varit, i underläge och en överordnad behandlar en dåligt då är det svårt att visa på det i situationen. Det krävs att det finns någon som stöttar upp en. Jag har vid ett tillfälle, till och med, blivit inkallad i efterhand och fått frågan "om det är något som är ett problem", alltså mycket spydigt frågat. När det varit jag som utsatts för en härskarteknik - som jag har försökt avvärja. 

 

Det går inte att vinna. Inte i situationen. Inte om man är själv. Men ändå. Jag kan inte heller känna att det är rätt att låta människor komma undan med att behandla sina medarbetare eller underordnade så illa. Därför går jag nästan och längtar efter att någon ska utsätta mig för en härskarteknik, och att jag direkt ska kunna identifiera den, så att jag kan se om det går att bemöta den. 

 

Läs mer om härskartekniker här. 

Vad som händer och vad jag gör. Ibland är det svårt att veta vad det är som gör att saker händer en. Jag lever i tron att jag till största del måste få saker att hända genom min egen handling. Genom att vara aktör eller regissör eller vad man vill kalla det. 

 

Nu har jag bestämt att det ska hända något bra varje dag i mitt liv. Och jag kan förstås inte förvänta mig att det ska hända av sig själv. Jag menar det kommer inte bli norrsken varje dag i mitt liv precis. Så jag måste göra något bra varje dag. 

 

Igår gick jag och bastade. På väg dit lyssnade jag på podd-radio. För mig är båda dessa entiteter exempel på livskvalitet. Jag är en person som alltid eller oftast mäter eller klockar eller på andra sätt värderar mina aktiviteter, vardagliga som stora. Men i bastun finns det bara två lägen: jag trivs och sitter kvar eller jag är varm och går ut och duschar. Inget annat avgör längden på mitt bastande. När jag går därifrån är jag varm, mjuk och känner mig finskare än någonsin. Bastun gör gott för både kropp och själ. 

 

Idag höll dagen på att inledas med något dålig. Jag hann tänka: jahapp, jag som trodde att det här skulle vara en bra dag. Men så vände det hela. Det dåliga blev bra. Och vid lunch hade jag haft en intressant samtal om konsumtion och trender med en kollega som slutade med att vi konstaterade att den andra var en intressant person. (Det är för övrigt på lunchen jag lär mig mest och som det mest intressanta i livet händer.)

 

Det var dagens bra. Men imorgon är det dags att uträtta nya stordåd. Varje dag ska det hända något bra. Jag ska se till att något med min dag är bra. Vi får se vad det kan tänkas bli imorgon. 

Lycka och magi. 

 

När man önskar sig konkreta saker kan de gå i uppfyllelse. Bilden är tagen från min balkong. Tyvärr har jag inget stativ.

 

Snart är jag norrlänning på riktigt. 

 

Hur chanserna ser ut framöver? Kolla här. 

 

Användbara ord för dig som lär dig svenska:

 

Rugguggla. Skallgångskedja. Gröngöling. Kioskvältare. As. Snapphane. Näbbgädda. Svårmod. Plugghäst.

 

Någon annan dag ska jag ge er mina bästa finska ord. Så länge kan ni väl ge mig era bästa!

Jag har sammanställt en lista under dagen. Titeln på listan är "Ämnen för blogg/terapi". Ja, tänk så nära de tu ibland kan ligga. Jag ska nu delge er denna lista. 

 

- Behovet/försöken att ständigt försöka välja "rätt" (vare sig det gäller inköp, resor eller livsval), och hitta rätt premisser utefter vilka jag ska göra mitt val.

 

- Min oförmåga till relationer med människor.

 

- Min Asperger, den konstanta rädslan att vara med människor, framför allt i grupp. Att försöka tolka och förstå människor, vilket är otroligt svårt såvida de inte är väldigt raka i sin kommunikaiton (vilket inte alltid är fallet). 

 

- Att jag alltid har människor med mig i huvudet och pågående samtal med precis vem jag vill. Det gör att jag nästan aldrig känner mig ensam. Men innebär det att jag inte lever mitt liv till fullo utan istället har de allra flesta relationerna just i mitt huvud?

 

Som ni märker handlar mycket om att göra "rätt". Och då menar inte framför allt rätt utefter de normer som finns i samhället. Snarare tvärtom (förutom när det gäller andra människor, där måste en väl vara lite mer lyhörd). Jag försöker att hitta mina egna premisser. Och det är nog det som är grejen i mitt liv och det som utgör den största delen av min tankeverksamhet. Att försöka hitta de premisser jag vill leva efter. Att definiera dem. För att sedan kunna välja när jag gör avsteg ifrån dem och när de är viktiga. 

 

En del av de här sakerna har jag med största sannolikhet bloggat om många gånger förut. Men bloggen är som det övriga livet. En serie av pågående samtal. Tankar som formuleras om och om igen. Vem vet, en dag kanske jag kan börja formulera svar. Eller premisser. 

Fick idag höra att jag nog skulle klara av att bli stå-upp-komiker eftersom jag är ett "walking joke". Allt jag behöver göra är att börja stå still.

 

Det skulle jag väl klara. 

Ibland hjälper Spindelmannen mig och täcker upp för min akilles. 

 

 

Den här låten påminner mig om Stockholm, hur jag på riktigt blev förälskad i den där staden. Det var när jag besökte min bror när han precis flyttat till Stockholm. Alla de där känslorna jag fick för Stockholm och specifikt Vasastan uppstod den där hösten 1995. Jag var 16 år. Jag kommer ihåg hur jag tänkte mig att ett liv i Stockholm skulle kunna te sig. Vuxet, Eva Dahlgrenskt, med vuxna vänner, vuxna tillställningar, middagar, rödvin. 

 

Mitt liv i Stockholm blev inte alls så. Förstås. Men alla de där förväntningarna bor i den här låten. De kommer tillbaka till mig varje gång jag lyssnar på den. 

 

Ja, jag ska skriva något här idag. Det finns några saker som underhåller min hjärna.

 

- Krisen jag har med feminismen. Igen. Gör inte dumheter in the name of feminism. Det blir inte bra. Och då menar jag faktiskt andra och inte jag själv. Men krisen blir min. 

 

- Känslan av att vilja något så otroligt mycket, men inte våga säga något. Tänk att det alltid blir så när jag måste blanda in människor i det jag vill. Annars brukar jag bara fixa det direkt. 

 

- Obehaget över att ha sagt något dumt. Fast liksom bara ett ord (okej två). Märktes de ens? 

 

Dessutom glädjen i hela kroppen efter ett danspass. Jag vill bara ha mer. 

 

Kluvenheten i den här kroppen ikväll. Lycklig och olycklig. I ett. I evighet. Amen. 

Vaknade inatt av att jag höll på att klia hål på huvudet. Kom på mig själv med att undra om man kan få löss i en badbassäng.

 

Nu kliar det över mage och rygg. Vill torrborsta hela kroppen. Kan jag ha överkonsumerat badbassäng och bastu möjligen. Har inte duschat hemma sedan i måndags. Mycket bastu och bassängbad blev det. 

 

Eventuellt skulle jag behöva bada i hudlotion. Känns inte alls lika lockande men. 

Ett problem jag har med simning är att vågskvalpet i mina öron gör mig kissnödig. Allt för fort. Efter 1,5 km måste jag gå och kissa. 

 

Och jag brukar lämna bassängen då, till skillnad från er andra. 

Hej, jag heter Hanna. Jag är en kvinnlig människa. I hela mitt liv har andra kvinnliga människor sagt till mig att jag är rolig. Den roligaste de känner. Att jag borde bli komiker. Sedan jag var liten. Och fortfarande. Men aldrig har någon manliga människa sagt det till mig. I alla fall inte rolig som i humoristisk. Möjligen har de sagt till mig att "du är rolig du", som i lite konstig, korkad. 

 

Det här tycker jag är intressant och jag undrar varför. Eller nej, jag tror snarare att jag ses som ett hot som rolig kvinnlig människa. Jag tror det finns många manliga människor där ute som tycker att jag är rolig. De säger det bara inte. Av olika orsaker. Jag kan ju inte vara roligare än manliga människor? Så roliga är inte kvinnliga människor. Generellt sett. 

 

Jag tycker att det är så intressant att jag vigt mitt liv åt detta. I alla fall fem år av mitt liv. Min avhandling heter preliminärt "Jättekul att det är så många tjejer här ikväll - Humor och iscensättande av kön i politisk parodi på TV". Jag vill veta hur kvinnliga och manliga komiker blir stöttade till att vara roliga, att framstå som roliga. 

 

Jag är rolig. Det har jag alltid vetat. Men jag har också alltid vetat att jag aldrig kommer att bli rolig som yrke. Istället ägnar jag mig åt att studera det roliga. 

 

Lyssna gärna på Soran Ismails Vinter-program, det handlar (runt 37 minuter in i podd-versionen av programmet) ganska precis om det jag intresserar mig för. 

 

 

Varje morgon flätar jag mitt hår. Flätan får en hårsnodd längst ner. Ibland händer det att jag tappar bort snodden. Hittills har den nästan alltid kommit tillbaka, upphittad på ganska oväntade ställen. 

 

En morgon försvann den. Upphittades flera timmar senare när jag satt på en stol som jag inte suttit på tidigare under dagen. 

 

En gång hittade jag den i trosorna (?). 

 

Idag hittade jag den på magen, under klänningen, flera timmar efter att jag tappat bort den.

 

Hur tar den sig till alla dessa ställen? Det är det jag vill veta.

Sportlov. För mig innebär det att mina sportiga aktiviteter ställs in. Dansen har lov. Så jag har extra mycket tid. Tid som jag passar på att ägna mig åt att jobba på istället. Lite längre. För att jag äntligen hinner. Det är ganska skönt att sitta och skriva på kvällen, just därför att jag inte har kravet på mig.

 

Dessutom har jag stuckit till badhuset bara för att basta. Det tar mig bara en timme att göra denna utflykt. Ändå hinner jag det nästan aldrig göra den på vardagarna. Det känns verkligen som lyx, denna lilla aktivitet. Det har blivit min sportlovsaktivitet. Nu när skidandet och dansen är inställd. Imorgon blir det dock innebandy. Bastun inställd. 

 

På önskelistan står: en egen bastu. Kanske i köket?

 

 

Kan någon gissa vad det här är?

 

Jag har misslyckats med #blogg100. Men jag är inte ledsen för det. Inte när anledningen heter internetskugga. Tvärtom. Jag har varit utan internet i tre dagar och det har varit väldigt avslappnande. Har knappt tänkt på internet (true story). 

 

Anledningen? Kvinnorna i mitt liv. 

 

Jag är på gång. Igen. Matchad och klar. 

 

 

Jag börjar få en känsla för hur många dagar 100 dagar är. 

 

Ganska många. Faktiskt.