Hannas Plats

Jag har tillbringat hela eftermiddagen med en bok. Inte vilken bok som helst, utan Gul utanpå av Patrik Lundberg, alias Pudding.

 

Pudding ingick i samma bloggkluster som mig och som jag var med och startade 2007. Vi kallade oss Blogmafia. Det var en fantastisk tid, bloggarna vi hade blomstrade. Vi träffades med jämna mellanrum hela gänget. En del reste över halva landet för att vara med på våra bloggdejter.

 

Alla i bloggklustret hade sin specifika historia, sin anledning till varför de bloggade. Någon hade precis börjat livet efter en cancerbehandling, någon kämpade stenhårt mot skador och för att nå drömmen om att bli polis, några var nyskilda och trevade efter ett liv efter det, någon var nyhemkommen från att ha levt utomlands många år, någon längtade efter barn osv. Jag följde alla deras liv via bloggen med skratt och gråt.

 

De flesta av dem har de nu slutat blogga. Det känns på ett sätt lite sorgligt, eftersom det betyder att jag inte är med dem dagligen längre. På ett annat känns det fantastiskt. Anledningen till att de slutat är i de flesta fall att den där anledningen till att de började blogga, deras mission i livet, nu har uppfyllts. De är på den plats där de hela tiden hoppades att hamna. Jag följer fortfarande några av dem, fast lite mer på avstånd. Jag var den som blev kvar i bloggen. Betyder det att jag fortfarande har min mission kvar? Mycket möjligt. Eller antagligen är det så. Jag letar fortfarande efter min ö.

 

Gul utanpå är i alla fall den resa som jag delvis fick följa via Puddings blogg, live så att säga. Hans resa tillbaka till Sydkorea, landet där han föddes och därifrån han reste 9 månader gammal för att leva sitt liv i Sölvesborg. Det är en hisnande resa. Jag får en känsla av Haruki Murakami. Det är miljöer som jag inte förstår och känslor som jag inte har någon erfarenhet av. 

 

Jag tycker förstås att du också ska läsa den. Den höll mig fast från sida ett till sida 220.