Hannas Plats

Jag rev morötter till middagen ikväll. Det påminde mig om farmor. Lukten, färgen, konstistensen, smaken. Hon rev dem alltid på fina sidan av rivjärnet och serverade till lite vad som. Men framför allt till köttbullar och potatis.

Det var länge sen jag träffade min farmor. Hon dog när jag var bara 9 år, men jag har fortfarande många minnen förknippade med henne. Framför allt vad gäller mat. Lukten av spenatsoppa påminner om henne har jag konstaterat. Härom dagen på jobbet var jag på väg genom korridoren till fikarummet. Då slogs jag plötsligt av att det luktade farmors och farfars hus i Ångermanland. Lukten av kaffe, men ett alldeles speciellt kaffe. Farmor kokade alltid kaffe i en don Pedro. På jobbet har vi en pressobryggare. Det är lite samma grej. Man låter hett vatten och kaffe få blanda sig innan kaffet på olika sätt pressas bort efter några minuter. Det luktar likadant. Det luktar farmor.

Min farmor var även en early adopter när det kommer till exotisk frukt. Kumquat, physalis och litchie serverades på hennes fruktfat redan på 80-talet.

Idag var det de rivna morötterna. Det blir alldeles särskilt gott och saftigt när man river dem med på den fina sidan av rivjärnet. Och det smakar farmor.

Glad plutt.



Faster underhåller



Faster barnvaktar.



Nordiska muséet.



Nya dryckesvanor.



Jag imiterar brorsdottern. Inte riktigt lika gulligt i vuxen storlek...



Fick med mig en del hem i matväg. Som om det inte fanns mat i Umet.



Ja, och lite annat också.

Jag har en ny kollega i veckan. Vi jobbar bra ihop. Jag skriver, hon kontrollerar och bearbetar pappret.

Jag funderar på om barn klär mig. Som test har jag gjort ett kollage där jag klätt mig med brorsdöttrar.



Mja, jag vet inte jag.

Träffade en drake/korthaj och blev lite småkär. Saknar henne.

Det finns två små bus som bor i mitt hjärta och som jag saknar väldigt mycket ibland.











Hoppas jag snart får se dem igen.

Jag älskar att vara hos mormor. Så kravlöst och så god mat med bra kontinuitet. Lägg till egen kuppe med tillhörande trädgård/plantage och möjlighet att snålåka bara lite, lite grann på grannens trådlösa lina. Då har vi den perfekta kombinationen. Dessutom får jag ju fila på finskan.

Den här gången fick jag med mig den här skönheten hem. Morfar har gjort foten. Den kommer att passa utmärkt till min röda favoritfotölj som jag ärvt av farfar.



Nu sticker jag iväg på nästa blixtvisit. Först har jag en lång lista som ska bockas av här hemma.

Jag vet att jag är i idyllen när jag har ekorrar som kommer förbi huset för att dricka ur en tunna, en blyg blåmes passar på att bada i en krympande pöl, en hel kväll går till att blåsa bubblor med två små glada barn som jagar såpa, förmiddagen spenderas på en klippa med utsikt över havet, det bor små jediriddare i rosa på stranden, lycka är sällskap och barfota promenad till morgontidningen, jag funderar över paradoxen 30 grader i luften 13 i vattnet, jag sover med öppet fönster utan att störas av ljud.

Tills en natt när jag vaknar av polissirener och skottlossning.

Vad hände?

Idag har jag varit i lillepluttarnas land.

Det bästa (och det jag saknar mest) med att växa upp och bo med syskon var att det alltid fanns kläder att stjäla/sukta efter. Andras kläder.

Stal jag t-shirts ur tvätten när jag var ung eller vad? Från tvåmetersvarianten. Mer som klänningar. Men ändå. Gudomligt.

- Tänk på att tallriken är djup.

Kommentaren kom från min pappa. Jag var 5 år, vi var på landet. Jag skulle äta fil från vår Gröna Anna-tallrik. Det var likadant varje morgon. Varje morgon var jag lika förbryllad över kommentaren.

Vad var problemet? Om tallriken var djup, ja då kunde jag väl hälla upp fil utan att hälla över. Eller vad menade han? Den där kommentaren fick aldrig sin förklaring. Även om den kom, varje morgon.

Jag tycker det är väldigt intressant, både tekniskt och psykologiskt. Skulle jag förstå att det han menade var att tallriken var djup och att det därför rymde mycket fil. Antagligen mer än jag skulle orka äta. Därför skulle jag inte hälla upp så mycket. Det skulle uppfattas som mindre fil än det egentligen var eftersom tallriken var djup.

Varje morgon, samma sak. Jag tycker än idag att det inte alls är en särskilt upplysande kommentar. För en 5-åring särskilt. Varför inte bara säga: börja med lite. Eller: såja, det räcker.

Mina brorsdöttrar blev intresserade av att ägna sig åt akrobatik. Så vi gjorde kullerbyttor i farmors soffa. 5-åringen filmar och jag assisterar den lilla huvudfotingen.

Vadå RUT? När jag tillhandahåller hushållsnära tjänster så heter hon Lilli. Det är gratis.

Ibland är livet så enkelt. Som när man slipper diska.

Sagt på bank:

- Nej, jag har inget leg med mig, men jag har mamma.

Bara lite svårare att få ner i plånboken.

Att vara hos mormor i Finland är som en SPA-vistelse för mig. Allt faller på plats i kroppen. Jag blir ompysslad, äter, bastar, vilar, spelar kort. Kommunikationsstressen försvinner i stort sett helt. Och vintersport går dessutom lika bra på finska.

Min finska stad är dessutom vackrare än någonsin i sin vinterskrud.

Jag vet inte om friden främst beror på att allt är så kravlöst här. Eller om det beror på kontrasten mot den stress jag upplever på färjan hit. Fulla white trash, miniatyrhytter, en sömnstressad mamma som inte ligger still en minut i sängen och uppstigning vid 5.30 är inte riktigt min melodi.

Alldeles oavsett känner jag mig lugn och trygg här.

Imorgon firar jag min mormor som blir 85. Idag satt hon still i hela tio minuter under lunchen, så alla hann äta klart innan hon började plocka disken. Är det åldern eller är det ett nytt lugn? Jag tror inte det är åldern i alla fall.

Snart är det kaffe. På finska.

Höst ute med riktig kyla. Den tränger längre in i märgen ju längre ut på landet man kommer.

Det tog tid att mota hösten ut ur stugan. Med eld, vin och barnbus lyckades jag till slut och kunde somna i en varm, mjuk säng som var gigantisk och ett bra nyförvärv.

En dag av hårt arbete ute, bryggor som bars upp på land, gubbar som gjorde det som de alltid gjort det - helt utan ledning, organisation eller minne av hur det tidigare gjorts.

Korvgrillning och kaffe ute.

Sen kunde jag inte stå emot det lockande, klara, glittrande vattnet längre. Jag kastade mig ut. 11,5 grader och höst.

Nu, tillbaka i stan. Lite lättare.



Fika efter arbete



Barnbus i nya sängen



Baddags


Läs även andra bloggares åsikter om landet, helg, arbete

Den här morgonen vaknar delar av min familj i vackra, södra Lappland.

Det gör mig avis. Jag vill ockå vara där.

Läs även andra bloggares åsikter om Lappland, avundsjuk

Ska det behöva ta närmare 30 år att se sambanden? Sånt där som en kriminalpolis listar ut på mindre än en pocket. Mamma är lik sin mamma. Det vet jag. Jag ser det. Vet precis hur min mamma kommer att vara om en si så där 25 år. Men jag då? Vad har jag för del i det?

Mormor tyckte att hon såg mamma på varje bild som jag visade av mig utifrån stora världen. Varje gång var jag tvungen att poängtera. Det är jag. Minä. Jag.

Men jag inser också att jag och mormor, vi tänker lika. Säger samma sak, handlar efter samma princip, suckar till och med unisont. Vi är bördiga av samma släkt. Det är tydligt. Och först nu kan jag till fullo faktiskt också uppskatta det. Jag skrattar igenkännande och säger - vi är likadana, jag och mormor.

Så är det det där med matlagningsintresset - och kunskapen. Den verkar hoppa över en generation. Men jag har det definitivt från mormor. Glömskan däremot, den har de båda två, mamma och mormor. Själv har jag minne som en elefant. Jag tror glömskan hamnade hos brorsan istället.

Läs även andra bloggares åsikter om släkt, mormor, generationer

Idag har jag träffat mina två familjer. La familia och bloggmafian. De säger att det kommer att vara ett tag tills vi ses igen. Jag förstår nog inte riktigt.

Så här ser kärlek ut för mig.





Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, blogmafia

♥ Hos mormor får man bo i sommarstugan. Den ligger i lägenheten under hennes egen. Där finns en liten mark att bruka. Inne växer även tomatplantorna sig stora. Sommarstugan ter sig som ett hotell. Där är färdigbäddat när man kommer, godisar väntar på en i en skål, det finns reklam om transport i området och handdukarna ligger prydligt ihopvikta redo att användas.

♥ Hos mormor behöver man aldrig vara hungrig. Där väntar alltid hemlagad husmanskost på en. Kålpudding, köttbullar och karelsk grytstek. Emellanåt fika med hembakat fikabröd. Eller finskt, kolmörkt rågbröd som inte alls smakar som det som finns i svenska butiker. Betydligt mörkare, betydligt godare.

♥ Hos mormor är kortspelandet inte ett tidsfördriv utan hur man bäst umgås utan att behöva enas om ett språk när inte alla är två- eller samspråkiga.

♥ Hos mormor plockar man lätt poäng genom att prata finska. Kan man inte finska kan man alltid diska.

♥ Hos mormor får man basta varje dag.

♥ Hos mormor får man alltid äta Marianne i hur stora mängder som helst. Allt ska bort. Och det gäller allt som intas.

♥ Hos mormor känns alltid tiden ur led. Mattiderna, sovtiderna och åldrar. 84 år blir hon snart och ändå orkar hon hålla på och serva oss så där. Det är inte tal om att hjälpa till, så länge hon orkar med så kommer hon att vara den som ser till att allt finns som ska finnas.