Hannas Plats

Mormor ringde och undrade när vi skulle komma. Det fanns ingen resa till Finland och mormor inplanerad. Eller åtminstone inte inbokad. Men min semester var snart slut och mormor lät ledsen över att jag skulle hinna åka hem innan hon hann träffa mig. Så en resa bokades direkt. I måndags gav vi oss iväg. Jag är alltid glad över att få åka till mormor. Det är som en meditation. Vi spelar kort. Vi bastar. Vi äter mat. Vi vilar. Vi går i samma gamla butiker i lillstan. Vi besöker en och annan loppis. Framför allt åker vi iväg och tittar på hus som mormor har bott i.

 

Det bor förstås någon annan i de här husen nu. Men vi åker. Vi knackar på dörren för att se om någon är hemma. Oannonserade. Om ingen är hemma så går vi runt och tittar på huset ändå. Fotar och insuper. Samma historier berättas. "Här föddes mormor. Men även mamma. Den här bersån har stått här sedan dess". Och så vidare. Och när jag åker därifrån så känner jag mig tankad. På mat. På sima. På mormorskärlek. På finskhet. Jag lämnar mormor med stort vemod. Återvänder till svenskheten. Och längtar tills nästa gång. Jag har till och med börjat förlika mig med den där Finlandsfärjan, nästan gilla den. Men det tog nästan 33 år.