Hannas Plats

Jag minns så väl när farmor blev sjuk. Jag var 8 år. Den sommaren skulle bli den sista i huset i Ångermanland. Två veckor utan mamma och pappa, med farmor och farfar, med kulliga berg, vidsträckta ängar och djupa skogar. Med hemlagad mat och saft och kakor i skuggan. Sovkammaren på vinden och handmangeln i boden. Leka tjuv och polis och få hjälp av farfar/domaren att rymma genom fönstret. Köra åkgräsklippare och springa genom vattenspridaren varma sommardagar. Dagsturer till Näsåker och besök hos grannarna nere vid järnvägen. Fruktfat till Rapport och ibland smyga ner i källaren och hämta glasspinnar åt allihop.

De där somrarna tog slut.

För farmor blev väldigt sjuk.

Jag visste att hon skulle dö. Hon hade blodproppar i benet och i lungan. När vi åkte ut till landet med mamma blundade jag varje gång vi åkte förbi en kyrka, det fanns tre stycken på vägen, för jag ville inte tänka på att farmor skulle dö. Jag besökte farmor på sjukhuset och det luktade sjukhus. Om min farmor, som skulle lukta rosentvål och stekta pannkakor.

Jag ville inte gå och lägga mig på kvällarna. Satt i hallen medan brorsan spelade Roxettes Listen to your heart. Jag drabbades ofta av svåra ångestattacker i mörkret i sängen. När dödsångesten drabbar en finns inget som tröstar, inget som gör det bättre. Jag var bara 8 år när jag började drabbas av de där ångestattackerna regelbundet.

Hösten 1989 dog hon, min farmor. Jag fick veta först en vecka senare. Även om jag inte förstod varför jag sett min bror gråta i mammas famn så visste jag. Att det inte skulle bli någon mer spenatsoppa, inga fler pappersdockor från Allers och ingen farmor som sjöng Mors lilla Olle ur sångboken.



Huset i Ångermanland, farmor & farfar, bröderna & kusinerna.