Hannas Plats

Jag har normalt sett inga problem med att gå till doktorn och förnedras inför diverse olika undersökningar. Jag har varit med om lite allt möjligt på temat. Jag ser det som att jag visserligen är något hypokondriskt lagd, men att det är deras jobb att göra det där som de ska göra. Så jag låter mig förnedras med ro.

Idag har jag låtit en okänd man klämma på mina bröst. Jag vet inte om det är stockholmaren i mig, men jag vill helst inte ha ögonkontakt med en okänd man som ägnar sig åt sådant. Den här läkaren kände annorlunda. Han tittade ganska ingående på mig faktiskt. Han fortsatte också diskussionen medan jag satt där med bar överkropp efter att han kände sig färdig med sitt klämmande. Jag har inte så ofta förut känt mig besvärad i en läkarsituation. Det som undersöktes var så litet att han knappt hittade det och utbrast: "Det är ju riktigt bra gjort att du hittade det där!" Nåja, det sitter ju på min kropp, gillar inte saker som plötsligt dyker upp.

Läkaren var sannolikt relativt ny och svängde sig med en del termer. Tror att det lugnade honom att få ur sig dessa termer som jag inte förstod, men utgår från var bra saker. Han avrundade samtalet med att prata om min Kånken-ryggsäck. Det måste vara något norrländskt påfund. Läkarna jag träffat i Stockholm har varit väldigt avståndstagande, nästan så att det blivit obehagligt åt andra hållet.

Han var noga med att han gärna ville skicka iväg mig på mammografi. Det känns ju hur spännande som helst att få se hur de ska lyckas mammografera obefintliga bröst. Jag ser inte fram emot det, men det ska bli intressant att se hur de går tillväga.

Nu ska ni inte oroa er, jag litar på bedömningen att det inte är något. Kände ändå att jag ville dela med mig av den här inte allt för angenäma upplevelsen. Så, nu lägger vi den till handlingarna.

Läs även andra bloggares åsikter om bröst, läkare, hypokondri