Hannas Plats

Mitt hjärta fylls av sorg när jag harvar runt på gymmet och plötsligt kommer att tänka på akro. Vad jag saknar akrobatiken - gemenskapen, läraren, vännerna och övningarna. Det blir en speciell träning när man endast har sin egen kropp som verktyg och man hela tiden utmanar sig själv och vänder sig upp-och-ner. Det går liksom inte att återskapa i gymmiljön (kan tilläggas att mattytan på gymmet är mycket liten).

Jag kan rent av skämmas över mänskligheten när jag tittar på maskinerna vi kräver för att motivera oss till att träna. Det är ju egentligen löjligt. Man borde ju kunna lyfta något vettigare än skrot. Eller är det bara min antimaterialistiska sida som gör sig hörd?

Skulle behöva en vän av akro eller en akrobatikgrupp här. Ganska snart.