Tomrum
Jag börjar inse varför det känns som ett sånt antiklimax att vara färdig med utbildningen. Jag hoppade på den och visste för första gången i mitt liv vad jag skulle göra med nästkommande tre och ett halvt år av mitt liv. Allt var liksom under kontroll. Jag trodde också att jag skulle komma ut på andra sidan som en färdig och bättre människa. Allt skulle ha ordnat upp sig och jag skulle äntligen vara vuxen och färdig att ta tag i resten av mitt liv.
Nu står jag här, med tomrummet. Jag är klar med utbildningen, men inte som människa. Jag vet fortfarande inte mer än jag gjorde för tre och ett halvt år sen. Däremot har jag större krav på mig nu. På mig själv i alla fall. Jag borde skaffa mig ett bra jobb och ett ordnat liv. Snart måste jag börja betala av studielånen och människor i min omgivning betraktar mig som en, som åtminstone borde vara, vuxen.
Men jag vet inte om jag klarar av det. Jag vet ju inte vad jag vill, och det borde man väl i alla fall göra när man är vuxen. Om jag skulle fundera ut en meningsfull sak att göra med mitt liv kommer jag fram till... ingenting faktiskt. Kan inte tänka mig en sak som skulle få mitt liv att kännas meningsfullt. Och det är väl det man borde, fylla sitt liv med mening. Om inte ett bra jobb så i alla fall viktiga människor i sitt liv. Det kanske är något att arbeta på, att bli bättre på att fylla mitt liv med viktiga människor. Vem skulle jag sakna om jag åkte utomlands ett år? Kanske är dags att fylla mitt liv med människor att sakna, för just nu är de
få. Jag tror jag saknar att sakna någon.
Nu står jag här, med tomrummet. Jag är klar med utbildningen, men inte som människa. Jag vet fortfarande inte mer än jag gjorde för tre och ett halvt år sen. Däremot har jag större krav på mig nu. På mig själv i alla fall. Jag borde skaffa mig ett bra jobb och ett ordnat liv. Snart måste jag börja betala av studielånen och människor i min omgivning betraktar mig som en, som åtminstone borde vara, vuxen.
Men jag vet inte om jag klarar av det. Jag vet ju inte vad jag vill, och det borde man väl i alla fall göra när man är vuxen. Om jag skulle fundera ut en meningsfull sak att göra med mitt liv kommer jag fram till... ingenting faktiskt. Kan inte tänka mig en sak som skulle få mitt liv att kännas meningsfullt. Och det är väl det man borde, fylla sitt liv med mening. Om inte ett bra jobb så i alla fall viktiga människor i sitt liv. Det kanske är något att arbeta på, att bli bättre på att fylla mitt liv med viktiga människor. Vem skulle jag sakna om jag åkte utomlands ett år? Kanske är dags att fylla mitt liv med människor att sakna, för just nu är de
få. Jag tror jag saknar att sakna någon.
Kommentarer
Postat av: C.
Åh vad jag känner igen mig i det du skrivit. Jag började också plugga för tre och ett halvt år sedan och nu är jag ute ur tunneln och den skyddande världen som varit mitt liv. Det är nu man ska vara vuxen ja.. skrämmnade men också spännande. Jag trodde också att allt skulle klarna under studietiden och att man skulle komma ut och känna sig mogen på något sätt. Men ändå känns allt precis som innan. Man kan ju undra när känslan kommer ändras.. om den nånsin kommer göra det.. Lycka till med jobben och vuxenlivet!
Postat av: Hanna
Visst är det jobbigt när man tror sig ha köpt en helhetslösning och inser att man faktiskt fortfarande måste bestämma sig för att kunna bli vuxen. Jag gillar när jag slipper ta beslut. Men det verkar vara omöjligt att komma ifrån.
Trackback
