Hannas Plats

En känsla som slog mig med full kraft när jag var på bröllopet var att det där med att gifta mig, det kommer jag aldrig att vilja. Inte just ingå äktenskap, det kanske jag en dag kommer att känna mig manad till. Men hela grejen med bröllop, vit klänning, stor fest... Nä, jag tyckte det kändes jobbigt bara att läsa deras avancerade program. De hade gjort raketbeskrivningar av alla gästerna på några meningar vardera (jag är Snacksalig dansant rocktjej som gillar breda bälten och Phil collins. Husmor som stickar, bakar, lagar mat och putsar många fönster med livet som insats. Inte precis det jag kommer att skriva i min CV, men jag antar att de verkligen lyckades fånga många delar av mig... - och nej, jag gillar inte Phil Collins, det syftar på min tid som trummis och sångare samtidigt.) och det var 87 olika beskrivningar som var väldigt fantasifulla. Men jag skulle aldrig orka lägga ner all energi och allt planeringsarbete för en enda kväll. Dessutom klär jag inte i klänning. Skulle dessutom kännas helt emot mina kärnvärden att spendera många tusenlappar på ett plagg jag kommer att använda en gång.

Allt med bröllopet känns bara som att det inte passar mig. Jag föstår varför människor går till rådhuset och gifter sig, man kan dra på sig vad som helst på morgonen och gå dit och ta en kölapp. Sen är det över på 3 minuter - om man väljer den långa varianten vill säga. Jag kan ta med mig en person som jag vill ska vara mitt vittne och det känns ganska lagom. Sen kan man fritt välja att ha en spontan fest - men den känns mycket mer kravlös.

Bara alla som ställde sig och höll tal. Jag undrade vem som skulle tala på mitt bröllop och vad dessa skulle säga. Jag kände inte att jag ville veta helt enkelt. Det känns för mycket prål och energi på mig och min tilltänkte som jag helt enkelt inte kan se hända. Jag skulle få prestationsångest redan vid skrivandet av inbjudningslistan. Vart drar man gränsen för vilka man vill/måste ta med?

Jag tycker det är trevligt och kul med bröllop, det är en bra fest där alla är glada. Men det ligger för många traditioner och etikettsregler i allt det där som jag bara känner är förlegade och som jag inte vill vara en upprätthållare av. Det är för mycket en föreställning för att jag ska vilja delta i det. Och alldeles för många förväntningar för att jag ska kunna leva upp till dem. Jag gillar att gå min väg.