Hannas Plats

Det har varit trångt i helgen. Trångt att hinna med allt behjärtansvärt.



En liten tjej blev lite större. En hel hand gammal faktiskt.



Club hootchy kootchy toppade med en gigantisk blå bunny. Den bästa konfrencieren de någonsin haft. Rapp och kul - trots att han var amerikan.



Två smått medtagna bloggare möttes upp söndagkväll för att åter se min ungdomskärlek.



Kent hade med sig en ofödd upp på scen.

En heltäckande och bra helg ♥

Jag inser att jag ännu inte förlikat mig med mitt utseende. Alltså inte en särskilt kroppsdel, utan snarare helhetsintrycket - särskilt på lite avstånd som när man står i en gigantisk danssal med andra, framför en gigantisk spegel. Då känner jag inte riktigt igen mig själv. Jag ser inte alls ut som jag tänker mig att jag gör.

Jag ser alldeles för späd ut och helt utan pondus. Jag ser mig inte alls så. Jag tänker på mig själv som stadig i marken och med pondus. Hur fel jag har!

Idag upptäckte jag dock något glädjande med mina armar och axelpartiet. Det tycks ha biffat på sig lite, lite. Kan det vara en ganska hög frekvens av armträning i form av handstående i kombination med stort intag av smör i form av chokladbollar?

I så fall tänker jag fortsatta på den inslagna banan.

Jag har tidigare rapporterat om färgeffekter vid stort intag av blåbär.

Jag kan nu informera om att samma omständigheter råder vid stort intag av rödbetor. Fast rött.

På tuben, tjej talar i mobilen:

- Nej, nej, nej. Det här är bara mellan dig och mig. Du får inte berätta det för någon!

Vilken cliffhanger, jag missade ju början! Med "mellan dig och mig" antar jag att hon menar "mellan dig och mig och alla som kan tänkas höra mig på tuben". Snyggt.

Vad är det som händer när kvinnor ska fotograferas tillsammans? Plötsligt ska man gå ihop och sedan böja sig framåt och liksom inåt i en liten ring. Jag upplevde det själv vid flera tillfällen när jag var ute och reste och skulle fotograferas med just tjejer. Någon böjde sig framåt och tvingade resten av gruppen att göra detsamma.

Men det här tycks vara ett generellt förfarande, för jag har sett samma koncept vid flera gruppfotograferingar i OS. Men oftast hos tjejer. (Har aldrig upplevt det själv när jag fotograferas i grupp med killar.)

Jag har tidigare ägnat tid åt att analysera bilder och vet att det är olika saker som premieras i foton på kvinnor och på män. Ofarlighet, sensualism är något som premieras i foton av kvinnor (titta själv på reklamen - kvinnor lägger huvudet på sned, vilar på ena benet eller blir på andra sätt oftare undergiven). Blir man lite mer ofarlig och kvinnlig när man böjer sig fram? Antagligen eftersom en rak hållning är mer stolt och dominant. Fotografierna blir också med ett underifrånperspektiv om fotografen står nedanför en scen eller en prispall när de som fotograferas står raka. När man kryper ihop och böjer sig fram blir perspektivet mer framifrån när fotografen står nedanför.

Skärpning! säger jag. Jag vill absolut inte behöva böja mig fram i gruppfotograferingar. Det vill inte du heller.



Jag vägrar helt sonika böja mig tillsammans med finskan bredvid mig.



En kompromiss.

Det verkar som att jag fått ont i högerarmen. Det verkar som att jag inte kan lyfta den. Det verkar som att det kan vara något muskelfäste eventuellt. Det verkar som att jag inte kan göra vad jag vill. Det verkar som att akrobatik inte är något man bör kombinera med denna smärta.

Det verkar också som att smärtan följer mig in i sömnen även om jag inte lyfter armen i sömnen.

Ljud från tv:n.

- Han tar pucken. Dubbel toeloop.

Jag hajade till lite under hockeymatchen kan jag väl säga. Eller är ishockey kombinerat med konståkning en ny OS-gren. Skulle tycka att det var ganska underhållande om hockeyspelarna plötsligt började göra snurrar och hopp på sina hockeyrör.

Men det kanske bara är jag.

Jag har nu lyckats halka tre gånger på exakt samma fläck, som jag förstås passerar varje dag på väg till dansen. Exakt samma scenario. När benet kommer bakom mig halkar jag till och riskerar en spagatvariant.

Hur är det möjligt att jag ens träffar precis den där fläcken varje gång. Sista gången var jag sugen att vända mig och inspektera den noggrant. Men det gjorde jag inte, så jag lär väl halka även nästa gång jag går förbi.

Längtar.

Det nya i spamväg är inte längre "Keep up the good work" eller "Very informative site".

Nu för tiden tycks det räcka med "god bless you". Och vad kan man säga. Det är väl allt som behöver sägas.

Mitt badrumsbloggande fortsätter. Nu förväntar sig den som inte känner mig kanske att jag ska visa upp blanka rostfria ytor, 1-meters stora kakelplattor eller vattenblandare som är tokdesignade.

Istället visar jag upp hur fint och tomt mitt handfat blev när nagelborsten kastades bort. Först hann jag förstås med att panikgörarent handfatet inför fotograferingen. Det som inte syns på bilden ordentligt är att handfatet är på väg att trilla ner från väggen.

Apropå det så fick jag till slut kontakt med rörmokaren. Han skulle komma nu i eftermiddag. Jag försökte förstås pressa honom på en tid då han skulle dyka upp. Men han är ju hantverkare, så det var omöjligt. "Efter 13" lyckades han till slut prestera, uppenbart provocerad över att jag ville ha en tidsplan av honom. "Efter 13" kan ju betyda precis vad som helst. Om någon skulle hända skulle han i alla fall försöka ringa. Det känns ju tryggt.

Den som känner mig vet att jag blir oerhört stressad av att veta att någon ska dyka upp i mitt hem, men inte när. Jag tycks inte kunna företa mitt liv på normalt sätt i den situationen.



Min lite luftigare och nynagelborstade handfat.



Nagelborsten är slängd. Märk väl att även sopkorgen kommer från den blåa perioden.

Jag inser precis att jag inte har lämnat ön mer än en gång den här månaden. Jag har varit i Liljeholmen. Annars ter sig livet på ön som bäst just på ön. Tycks det.

Det är väl så när man är bofast på en ö. Jag gillar att vara på min ö.

På mitt handfat har det alltid stått en nagelborste. Varför, är något oklart. Men det har alltid stått en där.

Den köptes in ungefär då jag flyttade hit, för 10 år sen, och där har den blivit kvar.

Nagelborsten används till följande:

- panikgörarent handfatet när jag inte orkar böja mig ner efter svampen
- borsta rent skor
- ta upp plats på handfatskanten.

Jag kommer från en familj med en lång tradition av innehav av nagelborste på handfatskanten. Hemma hos mig har man alltid haft det. Rena naglar tycks vara en dygd. Även om man aldrig använder borsten till att just borsta naglarna.

Jag står nu i valet och kvalet om jag ska göra mig av med nagelborsten. Jag har trots allt:

- en svamp att rengöra handfatet med
- en förbrukad tandborste samt en skoborste att göra rent skorna med
- en onödigt liten handfatskant som mycket väl skulle behöva lite mer utrymme
- aldrig använt den för att rengöra naglarna.

Beslutsångesten är total.



En närbild visar tydligt att den kommer från min blåa period som påbörjades under sent 90-tal. Den stora frågan nu är om den gjort sitt.

Jag minns med stor glädje serien klosterliv som sändes i SVT för några år sen. Nu har jag chans att göra verklighet att klosterlivet. Kanske är det läge att nappa?

Aldrig har ett jobb känts mer attraktivt.

Vår vision är att förändra världen genom ♥♥♥ och våra ledord är uppkäftigt engagemang, solidarisk individualism och kvalitativ galenskap.

I din ansökan vill vi att du tar upp dina meriter, varför du vill ha tjänsten och att du beskriver ett misslyckande som du varit med om och hur det har påverkat dig.

Här är det någon som förstår att attrahera verkliga människor. Det känns nära och äkta och som att det är en arbetsplats där jag skulle trivas som fågeln på gren.

Imorse med tandborsten i handen.

- Har jag inte precis borstat tänderna?

Tänker precis ställa tillbaka tandborsten när jag inser att det var igår.

Igår känns som nyss. Det händer för lite emellan borstningarna.

Jag har läst mycket om vägar till lycka det senaste året. I den senaste i raden har jag avhandlat skam, skuld och förlåtelse. För första gången någonsin skrev jag ner min skamlista. Allt jag skäms för, allt jag aldrig någonsin ens vågat skriva ner, finns nu nedskrivet. Därefter skrev jag ett förlåtelsebrev till någon som sårade mig för mycket länge sen. Jag har alltid tagit på mig allt som någonsin hänt och allt jag gjort som att det är mitt fel och det är jag som är dålig. När jag sedan läste brevet kände jag att jag för första gången kunde förlåta mig själv.

Nästa steg är förstås att skicka det där brevet. Först tänkte jag att jag inte kommer att göra det. Sen kom jag på att jag lika gärna kan göra det. Om hon inte svarar spelar det ju ingen roll. Jag har gjort mig fri och hon får avgöra själv hur hon ställer sig till det som jag skriver.

Frihet har fått en ny innebörd. När jag skickat det där brevet är nästa steg att börja beta mig igenom min skamlista. Förlåta mig själv för allt och istället för att tänka "det här vill jag aldrig att någon ska få reda på" ska jag börja tänka "det här vill jag att du ska veta om mig". Även om jag aldrig någonsin berättar det för någon ska jag känna att jag är fri från skammen.

Att man blir hemmablind är knappast någon nyhet. Men att handfatet i badrummet nästan helt ska hinna släppa väggen utan att man ser det är ändå ganska märkligt och lite skrämmande.

Därför är det bra att ha folk hemma med jämna mellanrum. Gärna husägare. De tycks ha en större känsla för att se saker som bör åtgärdas.

Ja, mitt handfat hänger två centimeter från väggen och det är nästan det enda jag kan tänka på. Hålla en tumme för att det inte ska ge upp riktigt än. Dessutom undra i mitt stilla sinne hur lång tid det ska ta den här gången innan fastighetsskötaren tar sig tid att titta på och åtgärda det. Två månader tog det sist jag hörde av mig till dem.

Vårtermin inom dansen jag håller på med betyder föreställningar. Föreställningar betyder att mycket av tiden på klasserna kommer att gå åt till att öva inför det.

Igår fick vi frågan vad vi ser att vi är bäst på inom dansen. Det vi anser oss vara bäst på ska vi också få göra på föreställningen. Jag är egentligen inte bra på något, men kan lite om mycket, som med allt annat. Så jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det. Att jag är bra på att stå i centrum?

Ärligt talat är jag inte så sugen på att vara med på föreställningen. Men många av de klasser jag tar kommer sannolikt att delta och då är det dansa och ställa upp eller inte dansa som gäller.

Jag känner mig kluven. Tror helt enkelt inte att det kommer se bra ut.

Hej, jag heter Hanna och jag är en adrenalinjunkie.

Jag vill hela tiden prova nytt, nya rädslor ska övervinnas. När jag hoppat från en klippa ska jag hoppa ur ett plan. När jag lärt mig göra kullerbyttor och hjula ska jag klara av handstående nedrullning. Även om jag spelade piano i nio år utan att bli bra vill jag ge mig på nya instrument. Ge mig nåt nytt och fräscht och jag ska hugga in på uppgiften. Klara av den. Bocka av. Varje ny sak ger en ny dos adrenalin.

Det är det där som är bestående som är så otroligt svårt. Att våga en gång, det är bara att göra det. Hoppa bara. Men sen, när du börjar känna kraven på dig att prestera. Hoppa snyggt. Landa snyggt. Höja nivån. Det är då det blir svårt. Det är då jag blir rädd. Rädd att misslyckas.

För mig tar det mer mod att börja följa någon på twitter. För det innebär att vi har en relation. Jag ger en bit av mig, visar mig lite needy. Att jag vill ge av min uppmärksamhet. Men jag blir så oändligt glad när personen också börjar följa mig. Eller när någon helt okänd gör det. Det tar så mycket av mitt mod för denna lilla handling. Jämfört med att hoppa från den där klippan den där enda gången. Jag måste börja prestera. Skriva vettiga tweets. Visa mig värd att följas.

Mod är så tudelat.

Det är något skumt med låglaktomjölken. Den ångar inte lika mycket när den blir varm. Och den fastnar inte i kastrullbotten.

Är den gjord av teflon?

Ännu en insikt om akrobatiken.

Visst har akrobatiken inneburit en massa utmaningar för mig. Den största var dock alldeles oväntad.

Jag tycks lida av ansträningsinkontinens (jaja, googla det om ni vill). När vi gör upphopp på mattan ska vi gruppera (dra upp knäna typ till bröstet) och samtidigt föra ner armarna så att de slår i knäna. Vid landningen ska armarna åter vara raka ovanför huvudet och benen sträckta. Man hinner väl göra kanske tio upphopp över mattan. Dessa ska göras framlänges, baklänges, med ena benet, med andra benet, med båda benen, med vartannat ben - ni fattar. Man gör det väldigt många gånger.

Varje gång håller jag på att kissa på mig.

Fel muskel som ansträngs med andra ord. Framför allt är förnedringsfaktorn väldigt hög. Det känns inte jättekul att känna sig som en kisstant.

Lösningen på problemet stavas tena, eller knipövningar. Främst tycks det drabba kvinnor efter graviditet, vilket gör det hela ännu lite mer förnedrande.

Det finns väldigt lite kunskap om ämnet, eller framför allt hur man kommer till rätta med det, enligt mina källa internet. Det är klart det är så eftersom det främst är kvinnor som drabbas.

Jag hoppas att någon där ute som känner igen sig nu vet att de inte är ensamma. Även drop dead gorgeous kvinnor i sina bästa år som inte fött barn och som är i i sitt livs form kan drabbas av a n s t r ä n g n i n g s i n k o n t i n e n s.

Kul.

Den 17 februari. Jag smakar lite extra på dagens datum. För det är inte varje år jag får uppleva det datumet. Förra året exempelvis blev jag utan 17 februari. Låter kanske konstigt. Det var inte så att jag sov bort dagen eller låg i koma. Jag missade den helt enkelt bara. Den kom aldrig upp i kalendern. Den 16 stod det: gå direkt till 18 utan att passera 17.

Ok, så jag gjorde det.

Någonstans ovanför Stilla havet. Där passerade jag datumgränsen. Då blir man utan en dag.

Så idag ska jag försöka njuta lite extra av den här dagen. Vem vet när den kommer igen.

Tiden går vidare på samma sätt som den gjort i nio månader nu. Ja, det är ganska länge och jag inser att jag snart hamnar i en ny grupp rent statistiskt, om jag inte redan gjort det.

Mitt problem är inte att få tiden att gå, utan att göra något meningsfullt med den. Något som består och något jag lär av.

Jag har gjort filmer, läst böcker, arbetat med foton, skrivit bokrecensioner och blogginlägg, dansat. På något sätt börjar inspirationen att tryta. Kanske inte på det mentala stadiet, utan mer i verkligen-göra-stadiet. Jag behöver ett projekt som inspirerar och som jag kan ta tag i direkt på morgonen.

Så nu ber jag om hjälp. Vad ska jag göra? Alla förslag välkomnas och utmana mig gärna. Men det får inte vara förknippat med allt för stora kostnader och ska helst kunna göras hemmavid eller i Södermalms närområde.

Jag undrar hur föräldrar tänker som vill döpa sina barn till Ikea, Lego eller Bajen. (Av dessa är det endast Lego som fått godkänt som förnamn.) Men förutom att det är namn som säkerligen kommer att bli missförstådda undrar jag varför man vill ge varumärken gratis reklam?

Sen kan man även undra varför man vill att ens barn ska heta Superman, Batman eller Tarzan. Av dem har dessutom Batman och Tarzan fått ok men inte Superman. Varför är det ena bättre än det andra?

Det här med självbild. Jag undrar ofta hur andra egentligen ser mig. Men jag har alltid varit för rädd för att fråga, eftersom jag kanske egentligen inte vill höra svaret.

Min nya grej är att försöka övervinna mina rädslor. Där finns en del att ta av. Idag tar jag därför modet till mig och frågar dig. Ja, just det, dig.

Hur ser du på mig? Vilka egenskaper, talanger eller brister tänker du att jag har som är framträdande (eller kanske dolda)?

För tankeverksamheten bjuder jag på en stämningsbild.



För allt är dubbelt.

Det är något med kärlek som går mig förbi. Jag har nog Asbergers light när det gäller kärlek för jag förstår mig inte riktigt på hur den fungerar. Absolut inte hur man tar del av den.

Men inte heller hur man delar med sig av den. För visst finns det en gnutta kärlek i mig. Men jag vet inte hur jag ska förmedla den. Hur delar jag den med de som finns runt mig och som jag vill ska ha den? Jag är otroligt dålig på det. Det blir inte äkta när jag försöker. Inte ens när jag menar det.

Ibland försöker någon ta kärlek ifrån mig. Lite sipprar ut. Men den riktar sig alltid till fel person, till någon jag inte alls vill ge den. Som att de som punkterar mig stjäl från mig.

Tur att jag har en mamma som förstår bättre och väcker mig med en alla hjärtans dags-hälsning.

Om något kan vara oförtjänt så är hur jag mår idag oförtjänt.

Nykter igår. Men på svartklubb får man röka inomhus. Jag nös, jag rös och jag luktar idag som en cigarettfabrik. Mina lungor känns tungandade. Jag var nykter för att må bra inför träningen idag. Tyvärr känns det som att jag har jordens förkylning - när det egentligen är en allergisk reaktion.

Det ska alltid straffa sig att ha kul.

För kul var det. Razzle dazzle, underbara kostymer, glitter och piskor.

I strålkastarljuset tog vi fram vår inneboende mästare och lät piskorna vina. Det var dekadens. Det var porrigt.

Jag njöt. Tyvärr glömde jag kameran hemma. Tur att någon annan kom ihåg.





Foto: Blingbling

I en annan del av bloggvärlden.

Du tycks börja finna det jobbigare än tidigare att sköta en viss uppgift av återkommande karaktär.

Ja, vad kan det tänkas syfta på? Borsta tänderna, laga mat, äta mat, sova, städa, gå på toa, handla.

Välj en.

Akrobatik. Jag blev så besatt av akrobatiken första gången att jag snabbt dubblade veckans insats med 100 procent. Två pass i veckan blir det.

Några insikter efter gång två.

1. Hanna vs målet = 0-1. Jag kanske ska ha delmål inför mitt tilltänka mål - att göra en flickflack. Att lära mig handstående nedrullning är ett bra delmål för mina svaga armar och handleder kan jag säga. Just nu måste jag ha mer än pass. Någon får hålla ganska hårt i mina fötter för att jag ska stå still där uppe. Men det ska gå framåt.

2. Hanna vs uttrycket = 0-1. Det är bra för mig att bryta av all dans med något som är ett helt nytt fokus. Ingen musik att följa. Bara sträckningar, spänst och teknik. Det är kul. Jag kan helt lägga tankar om uttrycket på hyllan två studiopass i veckan.

3. Hanna vs muskelminnet = 1-0 Jag har gjort det här förut. På den tid kallade vi det gymnastik. Det är mer än 20 år sen jag gjorde det utanför skolan - jag var kanske runt 8 år. Det känns bekant i min kropp. Tyvärr lärde jag mig aldrig göra handstående nedrullning den gången. Jag skyller på mina klena armar och den där rädslan som för ofta överskuggar allt.

4. Hanna vs mattan = 1-0. Lämna alla tankar om rädsla hemma. Bara gör det. När man plötsligt ska göra två kullerbyttor på raken med upphopp emellan och sedan en hjulning så ligger fokuset på att minnas hela serien, snarare än att oroa sig för att bryta nacken när man går in i kullerbyttan med fötterna en halvmeter ovanför marken.

Det finns en insikt till. Jag suger lite på den. Av rädsla för den totala förnedringen.

Det är någon i mitt hem.

Någon jag inte ser.

Som lämnar spår efter sig.

Vem där?

Jag älskar So you think you can dance. Det är underhållning, vackert och dansarna presterar på en sån sjuk nivå att man får rysningar bara de stiger in på scen.

Men det finns något, som inte bara händer i det programmet, utan i hela dansvärlden, artistvärlden och resten av världen, som jag tycker är motbjudande.

Kvinnor får så mycketuppskattning och beröm av domarna för att de är ser vackra och sexiga ut - främst bedömt på klädsel. De ska också vara sexiga när de dansar, det är det som premieras. Det är det publiken vill se. Männen säger de så gott som aldrig till att de är sexiga eller dansar sexigt. Sällan bedöms heller klädseln. För det är ovidkommande.

Varför? Varför är det ett sånt krav på att kvinnor ska vara sexiga? Män kommer att vilja ha kvinnor alldeles oavsett. I historien är det väl mannen som setts som den stora konsumenten på sex, den som vill ha mer än kvinnan. Borde det inte då vara männen som ska vara sexiga?

Det här gör mig förbannad. Det är inte det att jag vill ha mer krav på sexighet hos män. Jag vill bara inte att sexfixeringen hos kvinnor ska vara så stor. Jag tror den förstör.

Jag går runt och har det ganska bra. Jo, jag har det bra. Mojsar runt och gör mina saker.

Ibland tänker jag att min hjärna håller på mosar ihop helt. Det finns ingen utmaning i tillvaron riktigt när man gör precis som man vill hela tiden.

Eller vill och vill. Det måste finnas något bortom det här, något större. För att planera framåt i tiden tycks omöjligt. Jag måste leva nu och här, har ingen aning vad som väntar mig.

För något är det väl? Jag hoppas det. Något som får det att pirra i mig. Något att längta efter. Något att känna mig lite behövd för.

Visst, min tillvaro är lätt. Men livet ska väl inte vara lätt. Jag behöver något. Vill inte önska mig motgångar, men får man inte kärlek, sysselsättning eller medgång så vill man väl i alla fall ingjuta någon slags känsla i kroppen.

Jag behöver det.

Jag har fått dille på krig. Vi snackar andra världskriget och jag sväljer allt med hull och hår.

Har de senaste veckorna följt dokumentären Världens undergång, samtligt material är restaurerade filmer som modiga personer lyckades fånga krypandes runt bland skyttegravar och annat. Jag tittar även på Band of brothers, även om det känns konstigt när plötsligt Vänner-Ross dyker upp mitt i kriget. Kvalitet på den serien.

Utöver fackböcker om kriget sväljer jag skönlitteratur.

Jag undrar varifrån det här intresset kommer? Min pappa älskade allt som hade med stridsflyg och flottan att göra. Själv svalde jag en 800-sidors skildringar av judarnas liv i Warsawaghettot redan som 15-åring. Så det är inget nytt påfund det här.

Det är verklighet i dess grymmaste och fulaste form. Det är väl det som gör det så fascinerande.

Jag älskar Anja. Jag älskar Anja. Jag älskar Anja.

Fasen vilken grym tjej hon är! Jag tror att hon kommer att sätta det i OS, guld! Tror och hoppas.

Själv vill jag ha ett gäng tränare, någon som administrerar min mat och en som masserar mina ömmande dansmuskler. Prestationsångesten behöver jag dock inte. Lite mer ambition skulle jag också kunna tänka mig att få låna av henne.

Snart böjar OS. Jag längtar. ♥

Helgen gick i minnets tecken. Vi diggade till digeridoo. Kan vara något att återuppta. Det är ett otroligt coolt instrument.

Under morgonen har jag sett Freda´ spela, återförenade.

Vilken tidsresa. Jag fick en klump i magen och nästan tårar i ögonen av gamla minnen till den musiken. Nytt fast ändå gammalt bekant.

Det finns så många minnen till Uno Svenninsons underbara röst. Jag kan tänka mig att få mer av den.

Jag bajsar, alltså finns jag.

Det är väldigt sällan man pratar om att bajsa, vare sig på fikapausen eller på en blogg. Tills skidskytten Björn Ferry (eller om det var Carl Johan Bergman, jag kan inte se skillnad på dem) berättade att hans mage var jetlaggad och han var tvungen att gå upp och bajsa mitt i natten.

Ändå är magproblem något av det vanligaste svensken söker sjukvård för.

Jag tror vi måste utbyta mer i detta ämne, skapa bajschattar, bajsbloggar och bajstwittrar. Hur ska man annars veta vad som gäller i bajsvärlden just nu. What´s in, what´s out - så att säga.

Vilket är ditt vinst-varje-gång-knep när det är dags att bajsa?

Jag tröttnade ganska rejält på Roberg Langdon och hela dramatrugin / upplägget efter att ha läst da Vinci-koden och Änglar och Demoner i rask takt.

Men ändå så sitter jag och sträckläser den Förlorade Symbolen nu, några år senare. Jag snackar förstås om Dan Browns senaste bok.

Det är något med miljön som verkligen fångar mig. Känslan av att Robert befinner sig i trygghet, med mäktiga personer, i mörker, i labyrinter, steget före som gör att det nästan är som en av mina egna drömmar där jag ändrar förutsättningarna själv och gör som det passar. Det finns en trygghetskänsla hela tiden. Självklart vänder sig allt emot honom, saker är inte vad man tror och så vidare. Men det är ju det som skapar spänning.

Så jag är fast igen. Säga vad man vill om Dan Brown, men killen är smart. Vilka tankar han samlar ihop i sina hisnande berättelser.

En arg liten man, skottar frenetiskt, ut sin bil ur en snödriva.

En lyckligt ovetandes Hanna, skottas frenetiskt, in på trottoaren.

Dumpa din snö nån annanstans va! Här Går man faktiskt.

Vid minsta symptom tror jag alltid det värsta. Vad det än gäller. Oftast har jag fel.

Jag gick till tandläkaren i alla fall. Hoppades att ilningarna som gått över skulle komma tillbaka igår, så att besöket åtminstone inte skulle vara förgäves. Men visst var det det. Det är inget fel på mina tänder som inte lite Sensodyn ska kunna reda ut.

Senaste året har jag lyckats vara där fem gånger. Det är ganska ofta (såvida man inte har tandställning för då är det ingenting). En av gångerna råkade jag bita henne i fingret - helt av misstag förstås.

Det västa är att jag tycker det är lite pinsamt att gå dit, särskilt när jag uppenbarligen inte har några tandproblem. Mitt problem är kanske snarare att jag har lite för mycket tid att tänka på mina tänder och på sjukdom. Riktigt känna efter. Jag är mest rädd för att hon tror att jag har en crush på henne.

Som tur är har jag begåvats med världens bästa tandläkare. Jag betalar varannan gång. Men med tanke på hur ofta jag är där blir det ju ändå ganska dyrt. Men hellre hål i plånboken än i tänderna.

Ok, så var drömlägenheten ute igen. Alltså vi snackar dreams of my dreams. Cream of my dreams.

Takvåning, Söder, lokalish, trevlig gård, mycket rymlig.

Tänk att alltid kunna se på världen från ovan. Kunna se ner på folket och upp mot skyarna. Där stjärnorna lyser lite starkare, himmelen är lite blåare.

Den har tre sovrum, så kom igen nu, vem vill joina mitt kollektiv Hjärtat av Söder?

I give you special price!

Jag drömde inatt. Och jag var medveten om att jag drömde. Styrde hur rum såg ut, dörrar dök upp, jag bestämde vem som stod bakom. Jag hade vaknat till innan, höll kvar drömmen och fortsatte in i den, väl medveten om att jag drömde.

Ljud och lukter var verkliga. Jag tänkte: om jag till och med känner lukten, vad spelar det då för roll om detta är dröm eller verklighet?

Det händer att jag minns saker, och sen kommer på att det eventuellt var en dröm.

Så hur vet man vad som är dröm och vad som är verklighet? Och vad spelar det för roll om man upplever saker på riktigt eller i drömmen när känslan i kroppen blir densamma?

Dagens fråga på svt är:

Har du ofta problem med din bil?

Jag känner att en sådan fråga i bloggosfären skulle få ett helt snedvridet resultat. Trötta bilägare tycks vara överrepresenterade bland bloggarna.

Referenslitteratur:
Doc
PapaMac

Vad smörjer vi vår kropp med egentligen? Jag börjar seriöst undra det. För det tycks klia överallt. Jag håller nästan på att klia bort huden och hårbotten.

Finns det ens produkter som är naturliga och inte svindyra? Jag måste börja omvärdera mitt bestånd av schampoo, hårprodukter och hudprodukter. För det känns som att jag blir galen och att kemikalierna ligger och pirrar och irriterar på min hud!

Mitt nyårslöfte i år är att jag ska bli bra på något. Jag har en massa funderingar. Helst skulle det ju vara något som är verkligt användbart eller i alla fall coolt - typ spela cittra. Men jag har ju bara 11 månader på mig.

Det jag har övat på första månaden är att göra saker direkt. Annars är jag expert på att avvakta med saker som att plocka in kläder i garderoben, sortera in papper, gå iväg med återvinning och så vidare. Nu gör jag det direkt. (Oftare.)

Men det känns inte så coolt att bli bra på att plocka upp efter sig själv. Det borde jag behärska redan.

Så mitt nästa projekt är att lära mig göra flickisar, volter och hjula. På lördag börjar jag med akrobatik. Livrädd? Absolut. Jag som inte gillar att göra illa mig och som är riktigt klumpig. Nå, en flickis som partytricks känns värt det.

Idag på tuben kom jag dock på vad jag behärskar med bravur redan. Att stänga av. I rusningstrafik. Människor i mitt ansikte. Totalt mörker i tunnlarna. Musik i öronen. När jag blundade kunde jag låtsas att lysrören var solen och att jag stod lutad mot en palm och inte mot en nedflottad vägg på Stockholms tunnelbana. Verklighetsflykt. En mästare redan.

Tidningsproblematiken fortgår. I lördags löste jag min svåra DN-detox genom att köpa ett lösnummer för ockerpriset 20 kronor.

Under veckorna kan jag ju lika gärna hämta en gratistidning. Enkelt och ... gratis. En snabb uträkning på lördagslösningen (vill ju inte vara utan mitt älskade lördagskryss) ger 1 040 kronor per år, vilket i runda slängar visar sig vara vad jag betalade för min årsprenumeration. Scheisse!

Dessutom känner jag mig mycket uppgiven över nyhetsvärdet på det jag läste i gratistidningen. Den kändes tyvärr mest som reklamen som dyker upp i brevlådan oavsett man vill det eller inte.

Jaha, så längtan efter det där samtalet går vidare.