Hannas Plats

Hej, jag heter Hanna och jag är en adrenalinjunkie.

Jag vill hela tiden prova nytt, nya rädslor ska övervinnas. När jag hoppat från en klippa ska jag hoppa ur ett plan. När jag lärt mig göra kullerbyttor och hjula ska jag klara av handstående nedrullning. Även om jag spelade piano i nio år utan att bli bra vill jag ge mig på nya instrument. Ge mig nåt nytt och fräscht och jag ska hugga in på uppgiften. Klara av den. Bocka av. Varje ny sak ger en ny dos adrenalin.

Det är det där som är bestående som är så otroligt svårt. Att våga en gång, det är bara att göra det. Hoppa bara. Men sen, när du börjar känna kraven på dig att prestera. Hoppa snyggt. Landa snyggt. Höja nivån. Det är då det blir svårt. Det är då jag blir rädd. Rädd att misslyckas.

För mig tar det mer mod att börja följa någon på twitter. För det innebär att vi har en relation. Jag ger en bit av mig, visar mig lite needy. Att jag vill ge av min uppmärksamhet. Men jag blir så oändligt glad när personen också börjar följa mig. Eller när någon helt okänd gör det. Det tar så mycket av mitt mod för denna lilla handling. Jämfört med att hoppa från den där klippan den där enda gången. Jag måste börja prestera. Skriva vettiga tweets. Visa mig värd att följas.

Mod är så tudelat.