Hannas Plats

Vid minsta symptom tror jag alltid det värsta. Vad det än gäller. Oftast har jag fel.

Jag gick till tandläkaren i alla fall. Hoppades att ilningarna som gått över skulle komma tillbaka igår, så att besöket åtminstone inte skulle vara förgäves. Men visst var det det. Det är inget fel på mina tänder som inte lite Sensodyn ska kunna reda ut.

Senaste året har jag lyckats vara där fem gånger. Det är ganska ofta (såvida man inte har tandställning för då är det ingenting). En av gångerna råkade jag bita henne i fingret - helt av misstag förstås.

Det västa är att jag tycker det är lite pinsamt att gå dit, särskilt när jag uppenbarligen inte har några tandproblem. Mitt problem är kanske snarare att jag har lite för mycket tid att tänka på mina tänder och på sjukdom. Riktigt känna efter. Jag är mest rädd för att hon tror att jag har en crush på henne.

Som tur är har jag begåvats med världens bästa tandläkare. Jag betalar varannan gång. Men med tanke på hur ofta jag är där blir det ju ändå ganska dyrt. Men hellre hål i plånboken än i tänderna.