Hannas Plats

Jag minns nu varför jag så sällan går på bio.

Först ska man gå dit en viss tid, sen ska man vänta på insläpp, sen ska man vänta på reklamen, sen ska man se reklamen - hela reklamen, sen ska man se filmen - hela filmen. Jag var rädd för torrhosta och satte i mig en hel flaska vatten. Var lite halvkissnödig när filmen väl tog slut.

Annars var det ganska kul.

Men inte som när man var liten. När man var liten var det andaktsfullt med bio. En dag kom föräldrarna och sa att vi skulle gå på bio. En film hade setts ut, vi åkte ner till Royal - Riverside. Där stod man i den lilla kassan och köpte sin biljett och en påse Fox. Godiset fick man inte äta upp direkt, utan pappa delade ut med jämna mellanrum. Biosalongen var alltid proppad. Och ut kom man med ett brett leende i kylan och mörkret. Jag minns Mio och Jönssonligan från bio.

Det kan bli bio imorgon med. Om jag kommer ihåg att ställa om klockan vill säga.

Läs även andra bloggares åsikter om bio, reklam, barndomsminne, sommartid

Biocheckar.

Jag har en jäkla massa biocheckar som aldrig kommer till användning. Jag vet inte hur många som hunnit gå ur tiden i min ägo. Och det irriterar mig inte ens. För bio är inget jag saknar. Det är lite halvobehagligt att sitta så där länge i de där lite för obekväma sätena med alldeles för taskigt benutrymme och lukten av chips, popcorn och spunnet socker i näsborrarna. Det blir inte av helt enktelt. Jag är inte tillräckligt filmfräls.

Men i helgen ska det ske. Jag ska försöka använda upp biochecharna. Helt oväsentligt vad det blir för film, bara jag kommer iväg.

När jag bodde i London gick jag på bio själv en hel del. Mina lediga dagar tyckte jag det passade bra att knata iväg till vårt lokala shoppingcenter Whitleys och gå på matiné. Det var där jag såg Notting Hill. Jag vet, cheezzzy. Det var jag och idel kvinnor i lokalen. Varannan kvinna varannan tom. Vi gick alla själva. Och vi satt och skrattade gott och högt. Jag gillade det.

Så hade vi extrembilliga Prins Charlesbion som kostade en pund eller nåt. Halvgamla filmer, sifferlösa, nedsuttna biosäten och med lukt av halvmöglig heltäckningsmatta i näsborrarna. Det funkade. Jag såg American history X där.

Jag ska på bio idag. Det ska bli kul!

Uppdatering: Jag hittade ett presentkort som är fyra är gammalt och som jag trodde gått ur tiden för länge sen. Men jag provade att betala med det nyss och det gick bra. Så nu har jag ännu fler gratisbiotillfällen att se fram emot. Eller beta av i alla fall...

Helgen har börjat bra med en riktigt god lammragu. Till det lite vin förstås, det måste man till lamm som det är vin i. Även om jag nästan däckade helt efter ett glas.

Dessutom har jag sett ut en massa recept på vad jag ska laga i helgen. Det ser jag fram emot.

Så matlagning är avbockat på min mentala lista över saker jag vill hinna med i helgen.

Läs även andra bloggares åsikter om matlagning, chech, lammragu

Allt handlar om vem som säger det snarare än vad man säger. Det är sen gammalt, men något jag erfarit allt för många gånger de senaste dagarna. Jag har vare sig auktoritet eller förtroende i saker, jag skulle kunna hålla tyst istället. Eller viska saker i andras öron - så som heliga Birgitta sa att gud gjorde för att hon skulle få förtroende. Bara det att jag skulle ge någon annan mina goda åsikter. Och jag håller faktiskt hellre inne med dem.

Dessutom inser jag hur mycket man färgas av sin omgivning. Om omgivningen är grön så blir man lättare grön, är den glad så blir man lite mer glad. Konstiga attityder smittar - även om det fan inte sitter i väggarna. Det sitter i människorna. Byter man ut dem så försvinner attityderna.

Otäckt men sant. Snart är det väl ändå dags för byte.

Läs även andra bloggares åsikter om attityder, förtroende, auktoritet, viska, färgad

Jag längtar till en solig plats som luktar solhud och salta bad.

Jag längtar efter en varm och puffig säng och oceaner av tid att spendera sovandes i den.

Jag längtar efter min tid, fylld av matlagning och bakande.

Jag längtar efter något lenande för min hals och avsvällande för mitt huvud.

Helg nu, skulle vara helt ok.

Tur att det är fredag.

Läs även andra bloggares åsikter om helg, längtan, tid, sova, skön egen tid

Jag saknar ord. Jag tror att jag har tappat dem. Frågan är bara var.

Under tiden går jag och funderar över om man verkligen kan ha pollenallergi när det är minusgrader ute. Nästan. Jag tror det för min hjärna och min näsa känns inte riktigt som de ska. Jag nyser hela tiden.

Läs även andra bloggares åsikter om pollenallergi, ordjakt, tjock i huvudet

Nu är jag fast i So you think you can dance-träsket.

Helt såld. Förstummad, förfärad, fööör avis. Inte på alla dock.

Läs även andra bloggares åsikter om so you think you can dance, fast, träsk, dansa

Det tydligaste tecknet på att jag har fått lön är att det finns mat i min kyl igen.

Men det är slut på gröt.

Läs även andra bloggares åsikter om lön, mat, fylld kyl, gröt

Den här dagen har runnit iväg. Framför allt missar jag hela tiden att det är onsdag.

På ett bra sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om tid, onsdag, flyt

Arbetsmyra och pappersyra. Jag får papper som jag aldrig ser och jag ser papper för att sedan förlägga dem.

Just nu saknas det lite papper här. Trots att det finns hur mycket som helst. Vissa viktigare än andra. Kan någon dra igång någon slags papperspriomanick så att jag slipper väga allt på pappersvåg hela tiden.

Jag missar det viktiga här. Vad är det?

Läs även andra bloggares åsikter om arbetsmyra, papper, vikt, förlust

In the speed of light har fått en ny innerbörd.

Jag blir speedad av ljus. Jag tror att jag försovit mig, även på lediga dagar. Jag borde kanske skaffa mig en mörkläggningsgardin.

Brukar det bli så här ljust? Jag kan inte minnas det. Jag kan inte heller minnas att jag vaknat av ljus och inte kunnat somna om.

Som nu.

Läs även andra bloggares åsikter om ljus, sömn, skygg, speedad

De senaste nätterna har jag vaknat upp och längtat tillbaka in i drömvärlden. Det har varit en skön känsla i drömmen som jag velat behålla.

Jag inser att jag kanske behöver lite miljöombyte. Imorse vaknade jag och längtade tillbaka till ett kalt och sterilt stenslott, hellre än att vakna upp i min varma mjuka säng.

Det är mycket som bearbetas i drömmen just nu. Verkligheten känns lite tom. Drömmen vacker och fylld av spänning.

Dessutom vaknar jag löjligt tidigt at ljuset. Jag kan inte minnas när jag senast besvärades av ljus i sömnen. Är det våren i kombination med vintersnön? 
 
Läs även andra bloggares åsikter om var jag Harry Potter i drömmen eller?

Idag har jag äntligen gjort det, gjort ett aktivt val för min framtid.

Jag har valt pensionsfonder. Slickade på fingret och stoppade det i luften. Jag känner nog allt bra hur vinden blåser. Min väg. My way - or the highway.

Galet nöjd, hoppas jag att jag ska vara. Sen, när jag fyller 65, eller 80 kanske. Om.

Läs även andra bloggares åsikter om tjänstepension, val, pension, framtid

Igår var en bra dag. En bra jeansdag. Jag lyckades utse en hel garderob av jeans. Efter ett tag var jag nere på tre par. Expediten tyckte jag skulle ta två par. Vem köper två par jeans i stöten? Någon gång ska väl vara den första.

Men jag kände mig nästan uppviglad. Ska jag få alla tre? Herregud, då är jag ruinerad i samma sekund som lönen dimper in. Jag avvaktar. När man väl lämnat butiken känns tre par jeans inte alls lika aktuellt.

Vi får väl se hur de går på tisdag... Jag har i alla fall en ny favoritbutik, även om den kan komma att ruinera mig.

Läs även andra bloggares åsikter om jeans, denim for girls, köptvång, sug

Duvor är otäcka saker. Typiska stadsdjur. De sitter under taken och tittar, skiter där de sitter eller pickar runt bland smulor. När de väl ger sig ut på flygtur är de tunga, lite långsamma och har svårt att få luft under vingarna. De senaste veckorna har jag varit när att få en duva i huvudet vid flera tillfällen. Plötsligt fladdrar något förbi mig i ögonvrån. De börjar ta över min stad. När de pickar på marken och man måste gå precis bredvid fladdrar de helt oförutsägbart upp och håller på att flyga in i en. Otäcka saker som sagt.



På Ica idag upptäckte jag ett nytt stadssyndrom som jag inte alls gillade. Kassor är verkligen inte anpassade för äldre, det är tyligt. Killen i kassan suckade ljudligt medan damen framför mig lydigt la mynt i myntbehållaren och tog lite för lång tid på sig för att hon skulle hinna packa ner plånboken och få med sig käppen. Dessutom gav han mig en blick av tydligt sökande efter stöd. Jag gav det inte. Jag vill inte vara en stressad stockholmare och stressa gamla damer. Jag längtar inte precis själv efter den dagen när jag ska bli helt missanpassad i samhället.

Det är nog inte meningen att jag ska leva i staden. Eller också är staden inte anpassad för symbios mellan människor - eller djur för den delen.

Läs även andra bloggares åsikter om duvor, icakassa, samhälle, äldre, symbios, storstadssyndrom

Nu minns jag hur det känns att vara långledig. Som att vara sjuk ungefär. Jag har börjat vandra i cirklar med en lätt konstant huvudvärk. Jag går melllan boken i sängen och maten i köket.

Lite fint väder, en promenad eller lite pengar till en rejäl shoppingtur hade nog varit något.

Får se vad för spännande dagen har att komma med.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukdom, cirklar, halvtråkigt

Den här låten är så 1999 och 2000. Jag har faktiskt dansat till den i öknen, i Israel. Mitt i. Mycket nostalgi, mycket finlandsbåt. Till råga på allt: he ovat suomialaiset. Den har så många dimensioner.

Jag är nöjd över att jag direkt kände igen Helsinfors i videon.




Läs även andra bloggares åsikter om finnar, Darude, Sandstrom, nostalgi, 1999, jag kan inte sitta still

Den senaste tiden antalet bajshögar på min gata varit konstant. Rejäla högar som ligger lite här och var, mitt på gatan. Jag har lyckats undvika dem hittills, men det finns andra som tycks klafsa runt i dem för rätt vad det är är de utspridda över hela trottoaren.

Min fråga nu. Vem är det som bajsar på gatan hela tiden? Alltså, saknar människan toalett? Eller är det bara ett helt akut läge? Det kanske är dags att sätta upp offentliga snabbtoaletter, typ bara en stol, lite varstans på trottoarerna så att vi slipper det här problemet.

Jag tycker faktiskt att det börjar bli äckligt. Jag är glad att jag inte caught them in action än i alla fall. Då kan jag inte länge ansvara för mina handlingar.

Till råga på allt har bajshögarna gömt sig under ett täcke av snö idag. Det är som ett minfält!!

Läs även andra bloggares åsikter om bajs, minfält, uppretad, äckel

Jag blir nästan helt hypnotiserad när jat sitter och tittar in i snöflinogrna som virvlar runt. Det är precis som en sån där liten boll som man skakar om.

Ska man verkligen behöva se sånt här i slutet av mars - och till påsk? För mig är påsken normalt sett att hitta en liten bänk i solen där jag slår mig ner en stund. Tror inte det blir mycket med det påsken 2008.

Något är helt upp-och-ner. Den där bollen kanske.

Läs även andra bloggares åsikter om hypnos, snö, påsk, sol

Jag hade ett inlägg på gång. Igår kväll. Jag fick en ingivelse över hur jag skulle lösa världsproblemen och hur min blogg skulle ta ett nytt steg i sin blogghistoria. Jag såg ljuset och det var ljust.

Sen vaknade jag. Minnet är tomt som ett vitt ark. Jag får börja funder från början igen. Vilken form bloggen ska anta och vilken väg jag själv ska gå - i min strävan efter att lösa världsproblemen.

Under tiden arbetar jag på. En timme kvar.

Läs även andra bloggares åsikter om minnesförlust, metabloggande, arbeta

Det är något som tilltalar mig med andras godispåsar. Där finns sådant jag aldrig plockar, och framför allt är det lätt att urskilja det goda från det som inte är gott.

i min egen påse är allt gott, det blir svårt att välja. Vad ska jag ta NU, den HÄR gången.

I andras godispåsar vill jag inte ha allt. Jag nöjer mig med några få, de goda.

Så mycket lättare att äta godis ur andras godispåsar.

Akta er för påskkärringar idag!

Läs även andra bloggares åsikter om påskkärring, godis, var är gräset grönast?

Vi går in i Puddingens högtid, också känd som påsken. Hur många ägg kommer du att få i dig i påsk?

Själv brukar jag glömma bort äggen till påsk. Utom påskäggen förstås, det har min arbetsgivare sett till. På jobbet fylls påskäggen på flera gånger om dagen, för att se till att vi ska kunna maximera vårt sockerintag. Lite märkligt kan man tycka, när de väljer att ställa in fruktkorgen den här veckan. Men, men...

För att det ska bli ägg till påsk krävs en del inspiration. Självklart ska ni få lite stulen sådan från mig. Ägg är ju så mycket mer än bara kokt, även om det inte är att förakta.

Eller vad sägs om följande

Krämig äggröra med chorizochips
Äggstanning med forellrom & pepparrot
Toscacrèpes
Nougatparfait med brownie och bär
Äggsallad på kex med ansjovis
Tjockpannkaka med blåbär och choklad

Med det vill jag önska er en äggfylld påsk. Må den bli god och glad.

Läs även andra bloggares åsikter om påsk, ägg, pudding, inspiration

Ogin, bitter och självgod.

Smaka på dem, tre ganska beska adjektiv.

Läs även andra bloggares åsikter om besk, attityd, kvaliteter

I helgen träffade jag mina små bus igen. De växer så fort och det känns konstigt. Jag känner knappt igen dem, men de brukar känna igen mig och det är ju positivt.

Lilla bus är i Maggieålder. Man sätter henne på golvet och genast börjar hon krypa iväg på upptäcktsfärd.

Stora bus ska leka hela tiden, med alla, utom läskiga barn. Byten mellan lekarna går snabbt. Men framför allt ska man kurragömma - och gärna i kojan där det är varmt och trångt. Eller så gömmer hon mig bakom dörren och går en lov och letar för att sedan hitta mig på samma ställe. Precis som jag låtsas att jag inte hittar henne på en gång. Det är en klok tjej.

I helgen lyckades hon lura mig också. Jag ville inte gömma mig i kojan och sa att jag skulle sitta kvar. Då ville hon dansa och det kunde jag ju inte säga nej till. När jag nu redan stod upp passade hon på att skicka iväg mig att kurragömma i kojan.

Det är härligt att se dem växa, samtidigt som jag vill att de ska vara små. Tänk när de är i tonåren. Undrar just om faster kommer att vara lika rolig då. Då kommer de nog vilja kurragömma i fred.

Läs även andra bloggares åsikter om kurragömma, bus, familj, växtvärk

Mitt huvud var snötungt i morse. Jag som alltid pallrar mig upp i tid fick plötsligt en impuls att krypa ner under täcket igen efter frukost.

Men så kan man ju inte göra. Så jag åkte till jobbet istället.

Jag är så trött på den där uttern på axeln...

Läs även andra bloggares åsikter om trött, snö, utter, göra rätt

Snö i luften och strul med bloggen.

Läs även andra bloggares åsikter om blä, snö, strul

Det här har jag roat mig med.

Bästa resultat 65 % på 3.06. Det är inte tillräckligt, men åtminstone över förväntan.

Dags att shejpa upp kunskapen USA:s geografi.

Läs även andra bloggares åsikter om geografi, test, stater, USA

Svårt att hitta mening och finna mål. Ett mål innebär vanligtvis att något tar slut. Jag längtar alltid till att saker ska ta slut, först då vet man att man har uppnått målet. Saker måste ta slut för att man ska komma vidare.

Jag tror det är däför jag har svårt att förlika mig med ett vanligt jobb. Det finns inte ett tydligt mål, ett slut där jag kan mäta mina prestationer och se vad jag har uppnått. Alla andra aktiviteter man har eller gör finns det slut på, en termin som avlsutas, en examen som uppnås, en resa som tar slut och man åker hem, en längtan som uppfylls till slut.

Jag måste se slutet för att hitta mening. För att kunna njuta av resan måste jag se målet, se att det finns ett slut på resan. Vem kan njuta av en resa som varar för evigt, vad är en resa utan mål? Nuet måste ha ett postnu.

Och jag väntar. Jag väntar på nya mål.

Läs även andra bloggares åsikter om målet är allt

På helgen har jag alltid så högt tempo, allt ska hinnas med, en gigantisk utter på axeln.

Idag är det söndag, sista dagen på helgen. Jag ska tillåta mig att ta min huvudvärk med mig till sängen tillsammans med en bok. Och där ska jag sen ligga tills det är dags att gå och dansa.

Det känns ändå rätt skönt att jag hann med "allt" igår.

Nu är det dags för vekcans återhämtning.

Läs även andra bloggares åsikter om helgsyndrom, lugn, läsa

Livet kan börja var en serie jag följde slaviskt - för 10 år sen uppenbarligen. För nu är den tillbaka - 10 år senare. Jag måste kolla in detta. Det kan komma att bli värsta nostalgitrippen. Hoppas att det är så bra som jag mindes det.

Konstigt nog ser jag en gigantisk matta framför mig när jag tänker på serien. Minns inte varför bara...

Det är i alla fall höjdpunkten på tv ikväll.

Läs även andra bloggares åsikter om Livet kan börja, svt, nostalgi, 10 år

Ambitioner. Det ska man ha. Ibland undrar jag vart mina tog vägen.

När jag pluggade visste jag precis vart jag var på väg, vad jag ville och vad jag kunde göra av all min kunskap. Jag undrar vart den där säkerheten tog vägen.

Jag sprang på en kursare och vi kom att prata om vad det blev av oss. Vi ondgjorde oss också av alla populistiska retoriker som tar metoder, döper om dem och gör dem till sina egna. Det är namngivna trappor och egenhändigt namngivna härskartekniker om vart annat. Människor som knappt tagit sig igenom högskolan. Egentligen, människor med ambitioner som omsätter sin kunskap.

Jag har så mycket i mig som jag vill. Men jag tror jag är rädd att göra något fullt ut, rädd för att misslyckas. För jag är inte en person som har misslyckande som ett alternativ. Det jag gör ska jag göra fullt ut, tills jag är klar.

Kanske är det därför jag ägnar mig åt dans och musik, mina passioner, på hobbynivå. Jag är rädd för att satsa allt och misslyckas. Jag tror inte ens jag vet hur man gör när man satsar allt, går all in.

Läs även andra bloggares åsikter om ambitioner, kunskap, hängivenhet, misslyckande

När jag var liten tyckte jag att vuxenböcker och -tidningar såg otroligt tråkiga ut. Inga bilder, bara ord, ord, ord.

Nu för tiden gillar jag det. Bilderna finns invävda i orden och blir till bilder i mitt huvud. Bilder som jag själv målar upp med orden som verktyg, kommer jag lättare att minnas.

Orden i bild. Mina ord blir bilder, precis som de ord jag läser blir bilder.

Jag gillar ord.

Läs även andra bloggares åsikter om ord, bild, vuxen, målande

På långväga utflykt till småstaden. Jag satt på läktaren och fick kika ner på människorna. Lite av en pensionäsupplevelse. Man får inte samma kontakt med bandet. Och det känns som att de sliter som djur utan att riktigt få tillbaka allt de ger. 

Röken låg tjock över isringen och när Familjen spelade så kändes det högstadiedisco. Jag ville dansa. Min kropp kände igen rytmerna från 90-talet och ville dansa 90-tal. Men jag nöjde mig med att kika ner på människorna. Jag valde pensionär den här dagen.

En musikupplevelse blir vad man gör den till. Och där satt jag och kunde inte annat än höra Kent ringa i öronen, känna nostalgins vingslag över varje gammal låt. Känna glädje i varje ny. Tjejen bredvid mig tog upplevelsen på fullt allvar, hon var den enda på läktaren som stod upp. Och hon kommer att minnas konserten med glädje. Utom möjligen att det satt en tjej bredvid som var irriterande eftersom hon var ivägen för hennes armbågar hela tiden. Själv kommer jag ha blåmärken efter dem.

När de spelade Sun dance kid så tändes en eufori i kroppen. Vilken mäktig första-låt det  är. Jag mindes 2003 som det var igår. Jag var på Stadion, året innan Roskilde - båda gångerna med Sun dance kid som startlåt. Sommar, folkhav, svag dansk mellanöl. Allt finns där i de första taktslagen av låten.

Vad vore livet utan en bonusspelning med Kent i Nyköping.

Ni håller mig vid liv.



Läs även andra bloggares åsikter om Kent, Nyköping, sentimental, minnen, pensionär

En sån här står högst upp på mn önskelista.

Ett fint ägg som gör jord till mina döende krukväxter. Och så är den klimatsmart förstås.

Finns ännu bara som prototyp, men då önskar jag mig att någon utvecklar den klart snart.

Läs även andra bloggares åsikter om circompo, kompost, miljö, önskelista

Jag pendlar mellan hopp och bloggförtvivlan. Oregerliga tankar snurrar runt i huvudet, blir till ett myller. Myror som krigar om min uppmärksamhet, springer upp och ner för mina ben, får dem att stampa. Det kliar, men inte i benen, i fingrarna. De vill skiva saker som de inte kan, ord som inte får läsas.

Det känns som att jag ska implodera. Och under tiden rinner det bara skit ner för mina fingrar och ut på tangentbordet. De formar skit med sina tryckningar.

Jag hoppas på bättre lycka. Bättre mod.

Läs även andra bloggares åsikter om mod, väntan, dravel, kli

Att själv vara bäste dräng gör ont.

Den senaste tiden har jag lyckats göra mig illa ganska mycket. När jag skruvade fast benen till den nya tv-bänken fick jag en rejäl blåsa mitt i handflatan. Skruvdragare är inte att tänka på. Förstå vilka snygga muskler jag måste ha fått under tiden.

Brödbak ägnar jag ganska mycket av mina helger åt. Förra helgen insåg jag (the hard way) att mina grillvantar akut behöver bytas ut. Jag insåg också att de sekunder det tar för hjärnan att reagera på smärta går ganska långsamt. Jag höll på att prova på tapp med stor, varm plåt, mot stackars tår. Nu gick det inte riktigt så långt, men blåsan på handen blev märkbar.

Sedan dess har jag bränt mig med jämna mellanrum (nej, jag har inte hunnit skaffa nya grillvantar). Jag har alltid varit väldigt rädd för värme, vågade mig aldrig riktigt på att smälta tenn hemma på nyårsafton när jag var liten. Någon annan fick hälla tennklumpen i vattnet, jag vågade inte. Detsamma var det med gasbrännarna på kemin, våreldarna på valborg och hett smält socker på pepparkakshusen.

Nu inser jag att man överlever mindre brännskador. Det är inte hela världen. Men visst gör det stundtals ont att vara dränga i köket.

Läs även andra bloggares åsikter om brännskador, grillvantar, kökstjänst, blåsor

Igår satt jag och tittade på ett bildspel på dn, över bilder som fått priser. Det var många bilder på åldringar, och jag fann mig inom kort med en liten tår i ögat. Det är sällan jag blir rörd av bilder, men det var något gripande över de här åldringarna.

Framför allt var det en med en gammal kvinna och en liten bebis som var hennes barnbarns barn och som hon kramade om. Det såg så härligt ut och kvinnan verkad så vital. Där satt jag med tårar i ögonen och tänkte på hur det är att bli gammal och se sina vänner dö och bebisar som man aldrig kommer att få lära känna.

Jag blir rörd igen bara jag tänker på det.

Läs även andra bloggares åsikter om bilder, åldringar, känslosam

Ett fint stycke kött. Det fick jag med mig hem i lördags. Vi snackar biffkött här. Första gången jag gjorde en stek och jag kände mig galet pysslig. Nu äter jag kött varje dag. Jag skulle kunna sätta mig och riktigt frossa i stora stycken med kött, kött, kött. Men jag blir lite så där snål också. Varför ska jag sätta i mig allt på en gång och mår man verkligen bra av såna där sjuka mängder kött?

Så jag äter snällt min potatis och morot vid sidan av. Och blir mätt. Med vin till - i rödvinssåsen alltså. Man får glädjas åt det lilla.

Eller så kan man glädjas åt chokladtårtan som min gulliga svägerska skickade hem mig med efter baletten. Något bra måste jag väl ha gjort då kanske. Eller? Eller så har jag bara en väldigt snäll svägerska, helt oförtjänt.

Läs även andra bloggares åsikter om kött, choklad, mätt, hemlagat

Det känns som att jag testar gränser, försöker komma så nära som möjligt, för att se vad som händer.

Och jag hatar det. Att komma för nära gränsen är fyllt av obehag. Jag vill inte komma nära den - eller över!

Men det är som att jag sugs dit.

Ibland undrar jag om jag någonsin tagit mig ur tonåren.

Läs även andra bloggares åsikter om tonåring, gränser, testa, obehag

Appropå Marit sa hon en så klok sak i intervjun i Elle. De frågade om hon planerade skaffa barn. Svaret var att hon skulle svara på det när det var standard att frågan ställdes även till 32-åriga manliga artister.

Härom dagen läste jag i ett pressutskick om en nytillsatt chefspost. Nya chefen omnämndes som ekomon och småbarnsmamma. Hade de stått småbarnspappa om det varit en man? Knappast.

Det irriterar mig att en av de första identiteterna hos en kvinna är mamma, medan det motsatta inte gäller för män. Jag skulle bli lika provocerad som man. Är det inte viktigt att de är pappor om det nu är så viktigt att kvinnor är mammor? Även om jag ogärna skulle vilja ta den identiteten med mig som en av de förrsta i mitt jobb...

Läs även andra bloggares åsikter om genus, Marit Bergman, småbarnsmamma, identiteter

På vägen hem idag gick jag in i en butik med herrkläder eftersom jag skulle köpa ett herrplagg till en herre i familjen. Nu blev det inte riktigt så. Jag kom istället ut med ett par herrbyxor i storlek small - jo, de satt perfekt på mig. De kommer att bli vårens plagg. Jag kanske kan sova i dem..?

Väl hemma hittade jag Elle på hallgolvet (ja, jo, jag vet...) och jag insåg att månadens nummer hade allt. Så jag har bläddrat och läst (snabbläst förstås :). Marit var ju med. Maaaarit, i ett reportage från NY. Hon är ju fantastisk, underbar och alldeles alldeles... ja, underbar!

Men jag passade på att fastna för att jag måste ha en massa nya saker. Nej, inte från Elle faktiskt, utan från mitt huvud. Plagg dök upp som skulle passa perfekt till herrbyxorna jag nämnde ovan.

Så nu sitter jag och analyserar mitt konto och undrar hur fasen det ska gå till. Nåja, det kommer en ny lön om två veckor.

Läs även andra bloggares åsikter om herrbyxor, habegär, Elle, Marit Bergman

En massa ord, långa som blogginlägg far in och ut ur min hjärna. Innan jag hunnit skriva ner dem kommer nästa våg av ord. Det känns som att jag ligger precis där vågorna bryts och varken kommer in till stranden eller ut där vågorna är mer jämna och surfbara.

Men det är ju bra. Ord är bra. Jag ska se om jag kan hitta någon gammal fiskelina någonstans så att jag kan fånga in dem och få ner dem i bloggen.

Under tiden ska jag göra lite gott kaffe. På maten, som var god - och ny.

Läs även andra bloggares åsikter om mitt i bloggstormen

Jag funderar på saker som kan förändra hur dagen ser ut. Människor kommer sent till jobbet för att något hände på morgonen, på kvällen eller på vägen. Andra inser att de kommer att behöva vara lediga för att det kört ihop sig.

Mitt liv går som en klocka. Jag är punktlig som en soluppgång.

Trist, eller bara praktiskt?

Det är klart jag är glad för att saker inte bryter in i mina dagar. Men vad skulle hända om något plötsligt bröt min rutin?

Läs även andra bloggares åsikter om rutin, klocka, punktlighet

Glädjen har hittat in i mina boningar. På något vis finns en tillfredsställelse och en ro i mig just nu. Det känns som att jag lutar mig tillbaka och låter tiden få gå sin gilla gång. Jag vet vart jag är på väg, och endast tiden kan styra mig i rätt riktning. Den är en vän och en allierad.

Så läste jag i DN imorse läste jag om tecken som visar på att det är dags att byta jobb:

1. Du vill hellre vara ledig. Tiden sniglar sig fram. Du längtar till helgen, semestern eller har startat nedräkningen till pensionen.

2. Inget känns kul längre. Ditt jobb tär på din energi och du känner dig ofta dränderad, ointresserad och oinspirerad. Din omgivning reagerar på att du inte längre är dig själv.

3. Du är avundsjuk på andra. När någon annan har framgång känner du dig ännu mer misslyckad och du har svårt att bjuda på positiv feedback.

4. Du vill leva om ditt liv. Om du kunde vrida tillbaka tiden så skulle du aldrig i livet välja samma typ av jobb igen.

5. Din hälsa vacklar. Du sover dåligt på nätterna för att du grubblar över jobbet. Eller så lider du av huvudvärk och magont. Din kropp talar om för dig att det är dags att dra.

6. Du jobbar bara för pengarna. Om du vann på lotto så skulle du säga upp dig på stående fot. Du jobbar bara för lönen och inte för att det känns utvecklande och meningsfullt.

Själv kan jag inte annat än att le.

Lätt i kroppen. Så kände jag mig idag. Jag hade kunnat fortsätta dansa hur länge som helst. Lätt och glad och fylld av energi.

Det är bra.

Det jobbigaste är stressen mellan två pass. På minustid ska jag rusa ner för två trappor, hoppas på att nästa klass ännu inte är full och sedan rusa upp för tre trappor. Under stress och minustid, sa jag det. Jag brukar känna mig färdig när jag kommer till housen.

Sist in hamnar längst bak. Sen är det bara att arbeta i en timme för att avancera. Mot spegeln är målet.

Idag hade jag en sån studs i hela kroppen att det gick utan problem. Housen börjar fastna i kroppen och själen. Ntz, ntz, ntz...

Uppdatering; Har just laddat på mig lite housemusik, och det är inte alls särskilt spännande att lyssna på när man inte är i en danssal. Det är faktiskt bara trist. På klassen kan jag aldrig få nog. Snacka om olika diskurser!

Läs även andra bloggares åsikter om house, dans, lätt som en fjäder

Jag läste en bok om snabbläsning idag. Måste rekommenderas. Jag har alltid velat läsa snabbt och mer effektivt, jag kan vara en riktig slöläsare. Istället för att läsa snabbt försöker jag utnyttja tid då jag ändå inte kan göra något annat till att läsa - typ på bussen till jobbet.

Efter att jag fått verktygen för snabbläsning läste jag en bok jag länge tänkt skumma igenom. Det tog mig en kvart (den är inte jättetjock) och jag känner att jag har fått helheten.

Nu ska jag snabbläsa resten av kvällen. Förstå hur mycket böcker jag ska hinna plöja när jag har verktygen. Måste öva lite mer först, sen jäklar.

Det var veckans boktips. Boken jag läste efteråt kan ni strunta i.

Läs även andra bloggares åsikter om snabbläsning, skumma, effektivitet, bokplöjare

Jag måste nog erkänna något som jag insåg idag. Om jag skulle varit en av Spicegirlsen så skulle jag ha varit sporty. Jag älskar säckiga mysbyxor och stora munkisar, vill aldrig klä mig i annat än sneakers. Idag har jag fått ett tillskott i min sportygarderob. Och det känns så rätt!

Däremot har jag nog inte samma matvanor som sporty hade. Det slinker ner en jäkla massa socker i mig. En sockrad tand har jag fått, och munnen vill ha mer även om magen skriker nej. Vad ska man göra? Munnen vägrar ge sig.

Nå, sporty har varit och dansat idag i alla fall. Det gick bättre än vanligt - och det är ju inte illa.

Vilken spice girl är du?

Läs även andra bloggares åsikter om sprty spice, garderob, dans, bagy

Jag tror att jag har blivit bättre på att leva i nuet. Så bra att helgen nästan bryter mina rutiner. Jag gillar annars rutiner och regelbundenhet.

Under de perioder jag haft sömnstörningar har jag alltid längtat efter helg. Men nu när jag alltid sover som ett barn på veckorna så blir helgen nästan lite för komplicerad. När jag inte vet när jag ska stiga upp blir jag lite stressad och får svårt att sova. Eller också är jag i fas med mitt sovande så pass att det räcker att jag vaknar halv 8.

Att "sova ut" är inte längre en företeelse i mitt liv.

Hur kan man bli stressad av ledighet?

Läs även andra bloggares åsikter om rutin, stress, sömn

Små, små chokladbitar med den europeiska intresseorganisationens namn på, förgyller min eftermiddag. Det här kanske vore något för oss att fundera på.

Läs även andra bloggares åsikter om choklad, fjäsk

Jag blev bländad av något imorse när jag vaknade. Ljuset. Vart kom det ifrån. 6.15 när jag går upp brukar det inte vara ljust. Nu är det det.

Varde vår.

Läs även andra bloggares åsikter om ljus, bländad, vårkänslor

Jag påbörjar titt som tätt inlägg som aldrig riktigt lyfter och därför aldrig blir publicerade. Ibland är det bara några stödord för att jag ska minnas tankegången. 

Jag ids inte riktigt ta bort dem, så det finns en del godbitar att gå igenom med jämna mellanrum och kanske återvinna helt eller delvis. Just nu finns där 15 stycken.

Ibland är det bara ett bra sätt att minnas olika faser av livet på.

Hur många inlägg har du som inte är publicerade?

Läs även andra bloggares åsikter om guldgruva, opublicerat material, återvinning

Jag kände mig så under isen igår att jag när jag tittade på Greys anatomy skrattade högt vid flera tillfällen. Då måste det ju vara allvarligt!!

Och det mest dekadenta jag kunde komma på att göra var att dricka rabarbersaft.

Så jävla fattigt!

Läs även andra bloggares åsikter om dekadens, höga skratt, nere

Få saker gör mig så nedslagen som att missa dansen. Särskilt när anledningen stavas j o b b. Som började med andras dåliga framförhållning och slutar som en halvtaskig snabb-produkt där jag inte fått vara kreativ en enda gång.

Ingen kommer tacka mig för att det blev gjort. Men jag missar det som skänker mig glädje, stabilitet och rutin i livet.

Vill vara dekadent när jag nu ändå inte får jazza ikväll. Istället äter jag middag i god tid.

Jag blir lite för nedslagen av sånt här. Tappar energin och sugen helt.

Kategorin borde vara Det dansas inte.

Läs även andra bloggares åsikter om miss, kvällsjobb, nedslagen

Dagar kommer med solsken, försvinner likadant. Allt jag kan tänka på är sommar, evighetslånga sommarlov som stärcker sig mellan universums olika delar.

Vad ska man behöva göra nu för tiden för att få ett hederligt gammalt sommarlov? Lika långa som när man var liten menar jag.

Läs även andra bloggares åsikter om sommarlov, sommar, ledigt, längtan

Jag behöver ett sammanhang. Ibland känner jag så. Ett sammanhang där jag är accepterad och får fullt förtroende i mitt jag. Det har jag allt för sällan.

Men det finns ljusglimtar. Och då är jag i mitt esse, trivs som fisken i vattnet (laxen kanske), skjuter ut hakan utan rädsla för hårda slag. Jag behöver fler sammanhang.

Läs även andra bloggares åsikter om sammanhang, acceptans, bekväm

Jag har blivit väldigt klumpig på senaste tiden. Det verkar vara problem med finmotoriken.

Härom morgonen råkade jag hälla ut halva mjölpaketet på köksbänken, stressad i morgonbesytren. Paketet halkade liksom ur mitt grepp bara.

Idag körde jag in kniven i elektrisk aparatur i köket. Som tur var var den inte ikopplad. Kort därpå hällde jag ut mjölk ur mjölkpaketet igen. Dock bara en skvätt.

Vad är det frågan om? Någon som har lite finmotorik till övers?

Läs även andra bloggares åsikter om finmotorik, klumpig

Ok, äntligen börjar det bli lite substans i den här bloggen känner jag. Någon har exemeplvis hittat hit med frågan: hur lång, gammal är Björn Gustavsson. Jag erkänner att jag själv ställde mig frågan om hans ålder, just i den här bloggen. Men vem fan bryr sig om hur lång han är? Så fixerad kan man väl ändå inte vara vid storlek. Jag trodde faktiskt inte den hade någon betydelse.

Ja, förutom när det gäller fötter då. Vid mina egna fötter är jag rätt storleksfixerad. Så om någon vill ta reda på hur stora fötter han har, den där Björn så går det bra att söka sig hit och tala om det.

Varsågod och skölj!

Läs även andra bloggares åsikter om sökord, Björn Gustavsson, storlek

Jag hade ett stort begär till ett par sneakers. Men när jag provade dem hände det något.

Något levde inte upp till förväntningarna. Och det kan ha varit mina fötter...

Nej, Ester, jag köpte dem inte så du kan inte köpa dem av mig. Den här gången.

Läs även andra bloggares åsikter om I´m a size 41

Jag har sockerabstinens. Illa.

Läs även andra bloggares åsikter om socker, abstinens, tuff helg

Skärgårdsdoktorn. Åh, vad jag gillar Skärgårdsdoktorn. Sitter och förlorar mig i repriser just nu.

Jag vill ha en egen skärgårdsdoktor. Eller en skärgård. Eller åtminstone en ö.

Jag vill bo där i skärgården. Ha en egen brygga.

Läs även andra bloggares åsikter om skärgårdsdoktorn, svt, längtan efter en egen ö

Jag har ätit mig illamående ett antal gånger den här helgen. Ett typiskt helgfenomen, och tydligt i-landsproblem.

Men när det är helg så är det så mycket jag vill hinna äta och njuta av. Tre mål mat, fika med något lyxigt till. Dygnet har aldrig tillräckligt många timmar för att jag ska hinna fylla den med alla matupplevelser jag vill.

Jag har i alla fall inte varit hungrig de senaste två dygnen. Snart är helgen slut. Det kanske är bra för mig.

Läs även andra bloggares åsikter om i-landsproblem, illamående, matupplevelser

Finnes: En brödtom frys, en lång shoppinglista.

Sökes: Tid att baka.

Jag kunde inte bestämma mig för ett bröd, så det blir två olika. Nu blir det till att stå på resten av dagen så jag inte tappar suget halvvägs. En surdeg väntar redan på köksbänken.

Läs även andra bloggares åsikter om storbak, bröd, husmor

Jag är praktiskt taget uppvuxen i en färghandel. Jag gillar färghandlar. När jag kliver in i en färghandel måste jag, för att säga som Ernst, känna in rummet. Bokstavligt talat. Jag måste gå runt och känna på saker, lukta och ta in dem. Allt är så bekant. Lukten av penselborst, syntetiska rollar, tapetlim, det speciella dammet och lösningsmedlen (jag undvek att sniffa i lösningsmedelsskåpet - no worries).

Jag skulle med största lätthet kunna spendera ett antal timmar i en färghandel, där känner jag mig trygg och hemma.

Oftast resulterar det i att jag tar med mig halva butiken hem. Idag gjorde jag det. Jag är så sällan i en färghandel att när jag väl tar mig dit hitar jag massor med saker jag kan tänkas behöva: en ficklampa (funderar ofta på hur det skulle gå om elen plötsligt försvann, nu har jag löst det), rengöringsmedel av det giftigare slaget, balsamterpentin (jag oljade en möbel igår men glömde köpa lösningsmedel innan) och en fönsterskrapa (snart är det väl dags att putsa fönstren gissar jag och min befintliga skrapa är helt värdelös numer).

Glad kom jag ut i regnet och kände mig så upprymd att jag bestämde mig för att knata hem. Ett bra val, för på vägen mötte jag en gammal bekant av det norrländska slaget. Det är mycket norlänningar nu, nya och gamla bekanta.

Läs även andra bloggares åsikter om färghandel, hemma, bekant, norrlänningar

Telefonsamtal i natten. Förvirring av ljud från långt avstånd. Telefon som vägrar ge sig. Men sedan ingen där.

Vid 3-tiden rycktes jag obarmhäritgt upp ur dvalan. Jag undrar om jag ska ringa och väcka personen nu och fråga vad fan han ville.

Felringningar är ok på dagtid. Inte på natten.

Läs även andra bloggares åsikter om felringning, uppryckt, sömn