Hannas Plats

Duvor är otäcka saker. Typiska stadsdjur. De sitter under taken och tittar, skiter där de sitter eller pickar runt bland smulor. När de väl ger sig ut på flygtur är de tunga, lite långsamma och har svårt att få luft under vingarna. De senaste veckorna har jag varit när att få en duva i huvudet vid flera tillfällen. Plötsligt fladdrar något förbi mig i ögonvrån. De börjar ta över min stad. När de pickar på marken och man måste gå precis bredvid fladdrar de helt oförutsägbart upp och håller på att flyga in i en. Otäcka saker som sagt.



På Ica idag upptäckte jag ett nytt stadssyndrom som jag inte alls gillade. Kassor är verkligen inte anpassade för äldre, det är tyligt. Killen i kassan suckade ljudligt medan damen framför mig lydigt la mynt i myntbehållaren och tog lite för lång tid på sig för att hon skulle hinna packa ner plånboken och få med sig käppen. Dessutom gav han mig en blick av tydligt sökande efter stöd. Jag gav det inte. Jag vill inte vara en stressad stockholmare och stressa gamla damer. Jag längtar inte precis själv efter den dagen när jag ska bli helt missanpassad i samhället.

Det är nog inte meningen att jag ska leva i staden. Eller också är staden inte anpassad för symbios mellan människor - eller djur för den delen.

Läs även andra bloggares åsikter om duvor, icakassa, samhälle, äldre, symbios, storstadssyndrom