Hannas Plats

Jag minns nu varför jag så sällan går på bio.

Först ska man gå dit en viss tid, sen ska man vänta på insläpp, sen ska man vänta på reklamen, sen ska man se reklamen - hela reklamen, sen ska man se filmen - hela filmen. Jag var rädd för torrhosta och satte i mig en hel flaska vatten. Var lite halvkissnödig när filmen väl tog slut.

Annars var det ganska kul.

Men inte som när man var liten. När man var liten var det andaktsfullt med bio. En dag kom föräldrarna och sa att vi skulle gå på bio. En film hade setts ut, vi åkte ner till Royal - Riverside. Där stod man i den lilla kassan och köpte sin biljett och en påse Fox. Godiset fick man inte äta upp direkt, utan pappa delade ut med jämna mellanrum. Biosalongen var alltid proppad. Och ut kom man med ett brett leende i kylan och mörkret. Jag minns Mio och Jönssonligan från bio.

Det kan bli bio imorgon med. Om jag kommer ihåg att ställa om klockan vill säga.

Läs även andra bloggares åsikter om bio, reklam, barndomsminne, sommartid