Hannas Plats

Ambitioner. Det ska man ha. Ibland undrar jag vart mina tog vägen.

När jag pluggade visste jag precis vart jag var på väg, vad jag ville och vad jag kunde göra av all min kunskap. Jag undrar vart den där säkerheten tog vägen.

Jag sprang på en kursare och vi kom att prata om vad det blev av oss. Vi ondgjorde oss också av alla populistiska retoriker som tar metoder, döper om dem och gör dem till sina egna. Det är namngivna trappor och egenhändigt namngivna härskartekniker om vart annat. Människor som knappt tagit sig igenom högskolan. Egentligen, människor med ambitioner som omsätter sin kunskap.

Jag har så mycket i mig som jag vill. Men jag tror jag är rädd att göra något fullt ut, rädd för att misslyckas. För jag är inte en person som har misslyckande som ett alternativ. Det jag gör ska jag göra fullt ut, tills jag är klar.

Kanske är det därför jag ägnar mig åt dans och musik, mina passioner, på hobbynivå. Jag är rädd för att satsa allt och misslyckas. Jag tror inte ens jag vet hur man gör när man satsar allt, går all in.

Läs även andra bloggares åsikter om ambitioner, kunskap, hängivenhet, misslyckande