Hannas Plats

I veckan fick jag ett brev från ARN, allmänna reklamationsnämnden angående min tvist med Telenor. Lite förvånat läser jag

Skål för beslutet.
På hämndens vägnar.

Det gjorde mig lite glad. Snart insåg jag att det stod: Skäl för beslutet. På nämndens vägnar.

Nåja, hoppas kunde man ju alltid.

Läs även andra bloggares åsikter om freudianska, felläsning, ARN, skål

På Zinkensdamm ikväll. Jag och Kent. Ännu en gång möts vi. Jag fastnar i Den döda vinkeln. Där ser jag allt du gör.

Den låten har alltid fått mig att tänka på mina somrar i farmors och farfars hus i Ångermanland. På håll såg jag ljusen dö i dimman. Jag minns när jag låg uppe på den mjuka heltäckningsmattan på övervåningen och spanade ut över fältet på baksidan av huset. Bort mot skogen. Mörkret. Där man ibland kunde se en älg passera. Där ljuset dog.

Och jag tänker på det där stället, hur många minnen jag har där. Hur vackert allt var i barndomen. En del är bra på att ta tillvara på och uppskatta saker som är nu, att vårda personer, situationer eller ställen som finns nu. Andra visar inget i nuet, men blir sentimentala när saker försvinner. Så där så att världen nästan rämnar.

Jag tror att jag kan ta tillvara på nuet. När jag låg där på heltäckningsmattan och spanade och tänkte att mörkret skulle sluka oss allihop. Eller idag, när jag stod och lyssnade på Kents nya låt Håll ditt huvud högt. Jag tror att jag kan trivas i nuet och bevara minnena i hjärtat. Och att jag inte behöver gråta mig till sömns för att konserten är slut. För jag vet att en annan väntar på mig.

Det är nu den tredje Kentkonserten på mindre än ett år. Det kan vara ett nytt rekord. Jag tror att det blir fler i alla fall.


Läs även andra bloggares åsikter om Kent, konsert, Döda vinkeln, sentimental, minnen, barndom

Jag tänker på hur tider och förutsättningar förändras. Hur det känns som att man förr lättare kunde halka in på saker som scenskolor eller konstfack. Att förutsättningarna gjorde att man kunde komma in för att någon råkade se en eller gilla en. Nu för tiden får alla rätta sig i leden, söka in innan ansökningstiden går ut, komma på uttagningar och så vidare.

Förr tror jag det var lättare eftersom de flesta inte tänkte sig en karriär i den riktningen utan snarare någon slags gedigen och praktisk karriär. Nu vill alla vara speciella, alla vill synas. Hur ska alla speciella människor kunna synas?

Läs även andra bloggares åsikter om 15 sekunder i rampljuset

Jag hade ett moment. Ett mycket bra sådant. Igårkväll. Egen tid, ensam tid på landet. Det var ingen annan där, bara moi. Med en solnedgång, ett glas vin och en bok. I huset i änden av skogen.

Jag andades lugnt och kände det som att jag hittat hem. Det var precis vad jag behövde. Sen flyttade jag in och avlsutade kvällen med fotboll.

I onsdags lyssnade jag på Fredrik Häréns sommarprogram och blev inspirerad. Kankse satte han ord på något jag funderat över. Att hitta sin plats. Han gjorde det i Kina, flyttade dit själv. Ett stort steg, helt byta kultur och liv och göra det själv. För jag tror att det är där jag ofta fastnar. Att om jag ska sticka iväg så måste jag göra det själv, helt utan den trygghet det innebär att ha någon med sig.

Annars måste nog högst upp på priolistan över shopping just nu vara ett hus på landet. Det skulle jag gilla. Egen täppa utan yttre kaos som hotar läcka ut mitt inre.

Läs även andra bloggares åsikter om egen tid, sommar, plats, moment

Jag får det svårare och svårare att bestämma mig. Var jag vill vara. Egentligen. Vad jag vill göra. Egentligen. Magen säger en sak, huvudet en annan. Vilken som är riktig vet jag inte riktigt. Men känslan av att jag gör saker för att bocka av dem är allt starkare. Och det är därför jag hela tiden väntar på att saker ska ta slut.

Men var är den riktiga platsen. Jag söker fortfarande. Och det är svårt att tyda kroppens signaler nu.

Under tiden får jag konsumera mig till lycka.

Och ute rasar semestern på. Vad ska jag göra?

Läs även andra bloggares åsikter om semester, ångest, sökande, magkänsla

Jag är hemma, på paus. Jag har varit borta. Från konsumtionslycka och stadens buller.

Pasar förstås på att lyssna ikapp på de Sommarprogram som jag har missat. Det tar tid.

Jag ska passa på att göda konsumtionslyckan också och försöka göra ett avstamp i semestern. Det är på tiden.

Nu är det på tiden.

Läs även andra bloggares åsikter om semester, avstamp, Sommar, paus

Hade tänkt skriva om shopping idag. Om hur det är att köpa behå. Men det har jag redan gjort en gång så det får bli återvinning på den.

Då tänkte jag skriva om uttråkade expediter i affärer och servicepersonen i mig som aldrig somnar, så till den milda grad att jag aldrig kan säga till någon att jag inte har svaret. Jag letar reda på ett svar om det så gäller en person på gatan som frågar efter vägen. Servicepersonen i mig.

Men jag ska nog äta glass istället. Jag har ju trots allt semester. Även om jag jagat en del även idag.

Läs även andra bloggares åsikter om återvinning, serviceperson, semester, glass

Hela den här dagen har jag haft andningen uppe i bröstet. Ingen vila, ingen paus, jag har jagat. Suttit med bilder i konstiga format, gjort om, gjort rätt (förhoppningsvis), varit på sommaravslutning på Fjäderholmarna, ätit skaldjur, jagat in i mål, sprungit på semester, jagat till dansen, dansat järnet och sedan jagat därifrån. Någonstans på väg till tunnelbanan kom jag på det.

Jag har semester. Ingen mer jakt på en stund.

Jag har semester. Äntligen med andningen i magen.

Läs även andra bloggares åsikter om semester, lugn, jaga

När jag åkte från Rådmansgatan gick alla runt med Lidlpåsar - utom jag.

Min enkla fråga: Vad händer på Lidl en dag som denna?

Läs även andra bloggares åsikter om Lidl, påsar, likasinnade, komplott?

Jag trodde att jag lärt känna min kropps signaler. Men ibland är jag bara så blind att jag bli rädd. Med tanke på hur nära min kropp jag lever borde det inte vara så svårt att tyda dem, signalerna.

Hur svårt kan det vara att läsa signaler som kommer inifrån? Ett tag hade jag stenkoll, nu är kollen stendöd. Jag är lost. Jag kan inte ens tyda de mest osubtila tecknen. 

Och jag säger mig vara en bra människokännare. Jo, tjena!

Läs även andra bloggares åsikter om signaler, blind, kroppen

Lunchseminarier är trevligt. Och det verkar folk överlag tycka. En del kommer dit, äter och sticker sen innan seminariet ens börjat. Det är snyggt! Andra anser sig hinna vara med på halva.

Jag har varit iväg på en del seminarier av frukost-, lunch- och heldagskaraktär. Och det är alltid mycket folk. Många möjligheter att träffa andra informationsmänniskor och det är kul. Jag har för vana att alltid se till att hälsa på minst ett par personer. Ändå stöter jag sällan på samma ansikten igen. Vid det här laget borde det väl återkomma några i alla fall, förutom Harald då. Till och med han tycks ha slutat gratisäta på samma ställen som jag.

Det roliga med de där tillställningarna är annars just nätverkandet. Och jag behöver fler att nätverka med i informationssammanhang.

Läs även andra bloggares åsikter om nätverkande, information, seminarier, gratisätare, ankdam

Jag har aldrig behövt oroa mig för pengar för det tycks alltid lösa sig. Ibland händer det att jag hinner fundera över hur saker ska lösa sig. I nästa sekund, in från höger, dyker de upp. Ofta oväntat.

Den här månaden i form av semesterersättning. De dyker upp som klump i lönekuvertet. Inte nog med att man får ledigt, man får extra betalt för det också. För sveda och värk, eller?

Skulle jag hamna i trångmål ägnar jag mig åt flitigt sparande som ska jämna ut stora bumpar på vägen. Dessutom har jag inga stora fasta kostnader. Jag lever fortfarande som när jag var student. Samma låga kostnader. Jag vill ogärna bli beroende av pengar.

Jag kanske borde blivit ekonom istället, trots allt. För det här med intäkter och kostnader, det har jag stenkoll på. Lyxfällan göra sig icke besvär i mitt hem.

Läs även andra bloggares åsikter om pengar, det löser sig, ekonom, kostnader

Väntan har olika ansikten. Jag väntar och väntar. I stan väntar jag på tuben. Blir lite lätt irriterad över 4 minuter på skylten. Oron flyttar in i fötterna. Perrongen fylls. Bussen utanför kan jag vänta 6 minuter på utan att jag byter transportmedel. Då får jag i alla fall se dagens ljus under tiden.

I Norrtälje igår satt jag och väntade i 30 minuter på en buss. Ganska rofullt. Hade inga alternativ. För att ta mig hem behövde jag en buss, och den skulle gå om just 30 minuter. Ipoden gick varm och mina tankar flöt i väg till andra breddgrader. 30 minuter kan gå fort.

Läs även andra bloggares åsikter om väntan, rastlöshet, perspektiv

Och jag glömmer morgonblogga. Och jag vet inte vad jag ska skriva. Hur bloggar man?

Lär mig.

Läs även andra bloggares åsikter om blogga, glömsk, semester

Bomberjackan är det första jag lägger märke till. Inte ofta man ser dem nu för tiden. Men då man gör det är det oftast i samband med nynazister. Jag tänker inte mer på det utan lutar mig tillbaka i bussätet. Halvvägs ute ur stan reser sig plötsligt bomberjackan upp i ett aggressionsutbrott. Börjar veva runt omkring sig med en tidning i högsta hugg. Tidningen landar med full kraft i huvuvdet på en intet ont anande kvinna. Han vänder om och fortsätter veva, vad jag ser helt oprovocerat. Han fortsätter muttra och skrika något om att det bara var en jävla tidning och typiskt att det var en fucking tjej. Bomberjackan sätter sig till slut igen. Som på nålar.

Kvinnan som fick tidningen i huvudet går till busschauffören och jag anar att bomberjackan inom kort kommer att få lämna bussen. Vid varje busstop väntar jag på att se en målad bil i vägkanten. Icke. Inget. I Ledinge ser jag ljuset i mörkret och pikéten står där stilla. En rad poliser kliver på och pratar lugnt med killen som också snällt följer med. Först skriker han att kärringar inte ska jiddra med honom.

Lugnet lägger sig, stämningen lättar. Jag hinner somna till en stund innan bussen rullar in i Norrtälje.

Under tiden har jag hunnit fundera på hur jag ska reagera om killen kommer fram till mig. Så ickeprovocerande som möjligt. Samtidigt kan påtända provoceras av vad som helst. Min icke skadade fot hade fått hamna hårt i några av hans mjukdelar. Det ryckte lite i den till och från. Ovåldsam som jag är.

Läs även andra bloggares åsikter om bomberjacka, dramatik, busstur, aggression, provokation, höghus

En veckas dans i kroppen och en dag kvar. Jag känner det i musklerna. Inte på ett dåligt sätt utan på ett bra. Musklerna får gå från ytterligheter dagligen. Från djup vila till maximal anspänning.

Min kropp gillar kontraster. Få ge allt tills energin är slut. Sedan total avslappning och återhämtning. Då mår jag allra bäst.

Djup sömn sätter bra spår både i kropp och själ. Mycket dans gör detsamma. Det ger mig total fokus på nuet. För stunden.

Nästa vecka kan jag se fram emot samma sak.



Läs även andra bloggares åsikter om dans, ytterligheter, anspänning, vila, maxa

Det finns en irritation i mig som bara vägrar lämna mig. Jag trivs inte på någon plats i tillvaron utan längtar hela tiden till nästa. Där ska det visa sig bli likadant. Med längtan efter nästa. Och så vidare.

Jag måste hitta ett nu som jag trivs i. Som klär mig utan att klia. Jag kan inte spendera mitt liv på att vänta på något annat något bättre. Det är nu som gäller. Bara nu.

Är det mig det är fel på? Min oro. Eller väljer jag helt enkelt bara fel platser i tillvaron? Värjer jag mig från rätt saker och uppsöker fel saker? Gillar jag att driva mig själv till vansinne?

Jag kan inte fortsätta hanka mig fram i tillvaron, jag måste hitta något som finner sin väg in i hjärtat. In i nuet. En plats där min oro kan få vila sitt huvud.

Men det kan vara sommaren också. Sommaren väcker något i mig som annars brukar få vila. Some kind of monster...

Läs även andra bloggares åsikter om oro, kli, platser, irritation, sommar

Det har varit en dålig cykeldag idag. Mycket vaffan, hyttande med näven, taxibilar mitt i cykelbanan med människor som stiger i och ur. Folk ser sig inte om. Jag var tvungen att skrika plingplong bakom några som steg rakt ut i cykelbanan. Stendöva. De rörde sig inte en mm ur vägen. Synd att jag inte cyklade in i dem, lite grann i alla fall.

En cyklist stod mitt i cykelbanan i mitt cykelfält där jag skulle svänga. Han stod halv ute i bilvägen så jag fick köra långt runt honom och höll på att bli påkörd av en bil. Men i uppförsbacken stannar man inte i onödan.

Jag är aldrig rädd. Men jag är alltid glad att jag kommer hem i en bit. För det känns på intet vis självklart.

En kollega såg jag idag komma cyklandes utan hjälm. Undrar om det är frisyren han är rädd om. Han kanske passar bättre i en snygg hjärnskada. I Stockholmstrafiken är inget skydd för stort, it´s rough out there.

Läs även andra bloggares åsikter om snälla politiker - bygg lite fler och bättre cykelvägar

Lite för höga krav. Eller bara rädsla att misslyckas.

Det håller mig borta från att verkligen lyckas med sånt jag åtar mig. Jag vågar aldrig riktigt satsa fullt ut, och kommer därmed heller aldrig riktigt att bli riktigt bra på något. Jag kan lite om mycket. Tänk om jag kunde specialisera mig istället. Då måste jag våga satsa. På dansen, på musiken eller på vad jag nu vill bli bra på.

Om jag vill. Varför är det  så svårt att släppa sargkanten? Därför att misslyckandes beska hägrar över den som verkligen försöker. Och jag är inte en person som kan misslyckas.

Men ska rädslan att misslyckas styra mitt liv?

Läs även andra bloggares åsikter om misslyckande, satsa, expert, medioker

Jag tittade på dokumentären Dagen de överlevde. Amerikanska soldater i Irak som blivit lemlestade. Jag blir otroligt illa berörd över människor som förlorat sina ben, armar och fått allvarliga hjärnskador. För vad? För krig?!

Varför startar människan upp krig och skickar ut sitt folk att lemlästas. Det är helt förjävligt. Människor kommer tillbaka halva och skadade. 5 år har de krigat i Irak.

Och soldaterna tyckte innan att de åkte dit för att försvara sin nation. Mot vad? För vad? Hur många dör inte i krig? För vad?

Sen har de cermonier för alla som skadats. De får medaljer. På bekostnad av sin hjärna eller sina ben. Jag kommer aldrig att förstå detta.

Läs även andra bloggares åsikter om krig, lemlästad, Irak, soldater, mänskligt lidande

Jag sitter med färgkartor framför mig. Livet går i cirklar. Mina somrar i tonåren spenderade jag i en färghandel. Det luktar speciellt i en färghandel. Jag gillar den lukten och blir sentimental när jag går in i en färghandel. Det känns som att färg är något jag kan.

Och nu sitter jag med färgkartor igen. Och ska välja. Välja färg på papper. En annan färg i en annan tid.

Det finns många nyanser av blå. Inte bara brun.



Läs även andra bloggares åsikter om färg, färghandel, sentimental, blå

Jag har så svårt att klä mig i sånt här väder. Om jag tar med jackan blir det för varmt och så får jag släpa på den och bli ännu svettigare. Eller också blir det inte varmare än de 14 grader som är på morgonen. Lite regn på det så blir jag frusen in i märgen. Det positiva är att det fortfarande är ganska kvavt inomhus efter gårdagens värmebölja som gav lite växthuseffekt.

Hur ska man veta? När ska vi få exakta väderprognoser som stämmer till hundra procent. Är det fortfarande bara hänga-ut-genom-fönstret-tricket som funkar?

Annat är det på vintern. Olika grader av kallt ger ändå samma utslag: vinterjacka och mössa på. Inga problem. Fryser gör jag nästan alltid ändå.

Nu kan man få för sig att jag längtar efter vinter, men så är det inte.

Läs även andra bloggares åsikter om väderblogg, klädval, sommar, frysa, vinter

Nya danssammanhang. Det är så nyttigt och kul. Men inte lätt att känna sig medioker. Det känns som att jag måste jobba lite hårdare. Även om jazz verkar vara min grej, lite mer än jag tidigare trott.

Balettakademien rules. Lite äldre klientel (läs: färre tonåringar) och lite fler som tar för sig maximalt. Det är roligare. Roligare att se på och roligare att vara med om.

Jag kanske varit på fel ställe hela tiden. Eller också är det bara just den här gruppen. Kanske borde jag hålla mig mer till ren jazz. Bli en jazztjej på riktigt. Men jag måste jobba på hårdare i så fall.

Läs även andra bloggares åsikter om jazz, balettakademien, medioker, jobba

Tröttheten hänger åter som en smocka i luften.

Allt är precis som vanligt.

Läs även andra bloggares åsikter om trött, livet

Jag har svårt att fokusera. Min hjärna försvinner iväg i tankar, jag hamnar på platser där jag vill vara. Det är hur enkelt som helst.

Jag behöver hålla hjärnan ockuperad, fokuserad på nuet, annars glider jag så lätt iväg till ett parallellt universum. Saker som skett, saker som kan ske, sakers som jag vill ska ske, saker som jag inte vet om jag vill att de ska ske.

Kanske provar jag bara på andra situationer, andra platser. Jag har för många platser i tillvaron som jag vet att jag inte vill vara på. Och när jag får tillfälle så passar jag på att försvinna till platser där jag vet att jag vill vara. Behöver jag bara mer tid där hjärnan är fokuserad på nuet? Får jag för lite stimulans?

Fokus. Jag behöver hitta det igen. Nu är allt bara buzz i mitt huvud.

Läs även andra bloggares åsikter om buzz, fokus, stimulans

Stockholm har gått och blivit internationellt och könsjämställt. I tuben säger numer en man - Next stop Skanstull - efter att kvinnan säger - Nästa Skanstull - som vanligt.

Och förarna har börjat ta för sig mer. Idag skrek hon i högtalaren: Släpp dörren idiot! Folk log. Jag undrar hur många andra som tänker samma sak.

Det var länge sen jag åkte tub senast, känns det som.

Läs även andra bloggares åsikter om tunnelbana, reflektioner, jämställt, internationellt, Stockholm

Mitt pussel saknar en massa bitar och verkar ha fått leftovers från något annat pussel. Är det något jag inte gillar så är det andras leftovers. Och de tycks komma min väg allt för ofta. Vem vill ha rester som andra har nyst bland?

Dessutom är pusselbitarna helt trasiga. Någon tycks ha skurit eller bitit i dem.

Jag behöver ett nytt pussel.



Läs även andra bloggares åsikter om rester, pussel, trasig, nytänk

När solen är tillräckligt varm trivs jag bra i skuggan. Gärna i en hängmatta. I lagom bris.

Där har jag spenderat större delen av helgen. Tills brorsan hängde sönder den. Perfekt tajmat att jag inte låg i den då. Den är återställd igen.

Jag har även hjälpt till att vänja av en liten tjej med sina föräldrar. Det var mycket traumatiskt att bli bortlämnad av föräldrarna och när tårarna slutat komma somnade hon utmattad på min mage. Väldigt mojsigt.

Helgens:
ord är titta
sysselsättning är lata sig
attack är måsbajs
dryck är petit chablis
mat är haloumi
myggbortskrämmare är rökelse



Läs även andra bloggares åsikter om skugga, hängmatta, brorsdotter, mys, familj

Och glöm inte att fira vår nationaldag!

Läs även andra bloggares åsikter om nationaldagen, paus, ledighet

Jag känner på mig saker, ser saker om man så vill. Eller också har jag väldigt livlig fantasi. Kanske en blandning.

De senaste veckorna har jag tänkt saker som sedan slagit in. Saker som normalt inte händer så ofta. Någon frågar mig på bussen när vi kommer till Roslagsnäsby trafikplats, jag har precis tänkt att någon ska fråga mig om just den hållplatsen. Någon ber om hjälp i tvättstugan, jag har just tänkt att det ska hända. Jag tänker att jag ska springa på en särskild person, och gör det bara strax senare. När vinnare ska läsas upp hinner jag känna precis innan att mitt namn kommer att läsas upp och i nästa kund läses det upp.

Det är märkligt. Men kan ju vara tal om rena tillfälligheter. För jag "ser" säkert saker som inte alls inträffar och det är ju svårt att avgöra vilket som är vad. Och jag ser ganska mycket men jag gissar att en del kan vara rena självprofetior.

Ibland ser jag att jag inte ser saker. Sånt kanske oroar mig mer.

Läs även andra bloggares åsikter om känningar, oro, fantasi

Ikväll har jag varit i skärgården. En bra dag för en skärgårdstur, lämna betongen bakom sig och bara hänge sig åt sol, god mat och vin.

Jag har buggat på ett trädäck, svettats på en båt, återsett Vaxholm i solig kväll och njutit av trevligt sällskap. Återigen förundras jag över hur många guldkorn min arbetsplats har som gömmer sig och som jag allt för sällan får tillfälle att umgås med.

Vi lyckades tömma glasen, som enligt Bondtemat innehöll vodka martini, utan att heta Pussy Galore eller Plenty O´Toole. Bond är sexistisk, själv buggade jag mest med tjejer.



Läs även andra bloggares åsikter om sommarfest, skärgården, Bond, sexism, vin

Tydligen kan man bli hög på att vara behövd på jobbet. Det gör att människor konstant är uppkopplade kollar e-post, svarar i telefonen, jobbar över. För att vara behövd och få en kick.

Det har aldrig hänt mig.

Jag känner mig oftare låg på jobbet.

Men jag får ju utgå från att det är människor som inte har något liv vid sidan av jobbet.

Läs även andra bloggares åsikter om hög, jobb, kick, låg

Jag får ångest när jag ser program där de snickrar. Jag är ingen snickrare. Jag gillar inte att snickra, kommer aldrig göra. Teknik går bra, måla går bra, underarbete - inga problem. Snickra - går inte. Bara tanken på centimetermissar, spikfel eller snedborrningar får det att vibrera i bröstet på mig. Ilska som tränger ut ur porerna. Känslan av att man vill kasta hammaren genom fönstret.

Saken är att jag tror det har med tempo att göra. Jag är snabb, saker ska gå snabbt, det gör mig ofta slarvig. Men jag hatar att vänta.

Jag tror också att jag har haft en liknande känsla vad gäller matlagning. Och den har jag övervunnit. För nu funkar jag och matlagning bra ihop. Jag har börjat tillåta mig att låta matlagningen ta tid, och när jag ger mig tid så går det bättre.

Så jag skulle kanske kunna bli en snickrare om jag gav det lite tid.

Frågan är bara 1. är jag villig att ge den tiden och 2. finns det någon anledning för mig att bli snickrare?

Jag klarar mig ganska bra utan. Man kan alltid kalla in en tredje part om det skulle behövas. Och att bygga mitt eget köksbord är helt enkelt inte aktuellt, trots att jag aldrig tycks finna det perfekta bordet färdigkonsturerat.

Läs även andra bloggares åsikter om snickra, tempo, byggångest, agresseionsväckande

Idag försonades vi, köttfärssåsen och jag. Det blev mycket köttfärssås där ett tag förra året. Vi blev tvugna att ta paus, vara ifrån varandra, så att vi inte tröttnade på varandra livet ut. Att möta köttfärssås varje dag kan leda till allvarliga men, skörbjugg brukade en kollega jag hade på sommarjobbet i tonåren hota med. Vi har länge varit nära vänner, köttfärssåsen och jag.

Den fick idag bekanta sig med färsk timjan. Och jag blir glad när två goda vänner blir goda vänner med varandra också. Man kan faktiskt leka tre, även om de säger att man inte kan det som tjej.

Nu väntar mina vänner på mig i frysen, redo att leka när jag helst känner för det.

Läs även andra bloggares åsikter om köttfärssås, vänner, försoning, leka tre

Jag har en bra dag på jobbet. Jag sitter nämligen och läser ansökningar. Det är roligt. Av flera anledningar som kanske inte bara är ädla.

Det finns en del bekanta personer i skörden, på olika sätt bekanta. Någon till namn, men de flesta blev bekanta när jag såg var de arbetade nu eller har arbetat. Det är hur kul som helst att se vad folk skriver om sig själva. Och hur de skriver. De flesta är trots allt informatörer.

Jag tror inte jag lärt mig så här mycket sedan jag började jobba här :)

Läs även andra bloggares åsikter om jobba, ansökningar, lärdom, bekanta, skriva cv

Jag blir som köpgalen när jag besöker Dans & gymshopen. Särskilt om jag kan besöka dem på webben istället för live. 

Jag vill ju så gärna ha en tyllkjol. Minsta lilla tillfälle jag hittar att använda en slår jag till. Hur festligt ska det behöva vara för att man ska kunna dra på sig tyll?!


Läs även andra bloggares åsikter om tyll, balett, habegär, fest

Wanna dance?



Läs även andra bloggares åsikter om janet jackson, get it out me, tröttnat, koreografi

Hur ska man egentligen tolka det när man sitter på en buss som håller på att svämmas över, folk står upp överallt, men platsen bredvid dig förblir ledig? Jag råkade just ut för det.

Själv brukar jag försöka välja att sätta mig bredvid någon som inte ser ut att lukta illa, ta för mycket plats eller som på något annat vis ser obehaglig ut. I sista hand äldre män eller svåra tonårstjejer. Jag brukar försöka sätta mig bredvid någon som ser trygg ut helt enkelt. Vanligtvis blir det kvinnor.

Till slut satte sig en kvinna bredvid mig. Hon satt och höll sig i sätet framför hela tiden. När hon klev av såg jag att hon såg vettskrämd ut. Var det något jag gjorde?

Hur väljer du vem du ska sätta dig bredvid?

Läs även andra bloggares åsikter om buss, passagerare, val, obehag, tomt säte

Jag fick mina tre minuter i rampljuset. Jag kom, jag såg, jag segrade, sen steg jag av scen.

Lamporna har slocknat. Som tack fick jag gå på McLångsamt och trycka i mig snabba kolhydrater. En dusch. Behöver mer vatten. Sen en säng.

Efterlängtad efter mycket väntan.

Läs även andra bloggares åsikter om dansföreställning, väntan, trött, scen, rampljus

Om en månad är det åtta år sen jag flyttade in i min lägenhet. Jag minns allt så tydligt. Värmen, lukterna, känslan.

Jag gjorde i ordning lägenheten innan jag flyttade in. Målade, tapetserade, städade. Första flyttlasset innebar mitt köksbord, köksgrejer och en madrass. Så levde jag i en vecka. Det kändes så otroligt mysigt att ligga på golvet i min alldeles egen tomma lägenhet. Veckan därpå fick jag hit mina tre flyttkartonger och fyra möbler. Det var en lätt flytt med mig och mina föräldrar. Och min lägenhet blev inte precis välfylld.

Eftersom mina köksskåp luktade illa städade jag ur dem varje dag i hopp om att det skulle ge med sig. Jag minns exakt hur rengöringsmedlet luktade. När jag känner den lukten påminns jag om känslan av att flytta till egen lägenhet. Det var en regnig och kall sommar, år 2000, men jag minns den med värme.

Jag minns första gången jag skulle gå och handla. Vad börjar man med att köpa till ett helt tomt kylskåp? Jo, mjukost (som jag för övrigt knappt äter). Det var frukosten. Jag minns faktiskt inte hur det är att ha ett tomt skafferi. Nu trängs där minst sex olika möjlsorter med allsköns pasta, kryddor och annat.

Sedan jag flyttade hit har jag hjälpt andra att flytta både en och två gånger. Så den dagen jag bestämmer mig för att bege mig härifrån förväntar jag mig en armé av välvilliga bärare till min hjälp.