Hannas Plats

Jag minns nu. Jo, alltså att jag har ambitioner. Den senaste veckan har jag fått förmånen att lyssna på talare i olika sammanhang. Och utan att jag tänker på det går analysfunktionen igång. Vad får mig att lyssna, vad får mig att sluta lyssna, vad gör den här personen som är så bra? Allt tar jag in. Och jag börjar utforma retorikkurser, långa, korta, grundläggande, avancerade. Det var ju det jag en gång ville. Jag minns så väl nu.

Idag satt jag där, som en katt bland hermelinerna. Bland nyputsade blanka skor stack mina plyschbeprydda Adidas ut. Bland kostymerna var jeans ett material som endast fanns på en person. Om än svarta. Jag tänkte att det kanske skulle bli ensamt där bland kostymerna, men jag fann snabbt min trygga punkt i tillvaron. Och där trivdes jag.

Plötsligt fick jag en stark känsla av deja vu. Det var något som störde i ögonvrån. Så mindes jag. Harald. En skuggfigur som tycks förfölja mig. Han var om möjligt ännu mer malplacerad i sammanhanget, taget att han jobbar med batterier, som är allt jag vet om honom. Men han tycks dyka upp i alla möjliga sammanhang där det ingår lunch. Vilken kille! Han tycks ha skaffat sig sin egen affärsidé. Hur får han nys om allt undrar jag. Hittills har jag sett honom i två milsvida sammanhang. Hur många andra förekommer han i?

Läs även andra bloggares åsikter om ambitioner, retorik, lyssnande, gratis lunch, frispelare, avvikande