Hannas Plats

På Zinkensdamm ikväll. Jag och Kent. Ännu en gång möts vi. Jag fastnar i Den döda vinkeln. Där ser jag allt du gör.

Den låten har alltid fått mig att tänka på mina somrar i farmors och farfars hus i Ångermanland. På håll såg jag ljusen dö i dimman. Jag minns när jag låg uppe på den mjuka heltäckningsmattan på övervåningen och spanade ut över fältet på baksidan av huset. Bort mot skogen. Mörkret. Där man ibland kunde se en älg passera. Där ljuset dog.

Och jag tänker på det där stället, hur många minnen jag har där. Hur vackert allt var i barndomen. En del är bra på att ta tillvara på och uppskatta saker som är nu, att vårda personer, situationer eller ställen som finns nu. Andra visar inget i nuet, men blir sentimentala när saker försvinner. Så där så att världen nästan rämnar.

Jag tror att jag kan ta tillvara på nuet. När jag låg där på heltäckningsmattan och spanade och tänkte att mörkret skulle sluka oss allihop. Eller idag, när jag stod och lyssnade på Kents nya låt Håll ditt huvud högt. Jag tror att jag kan trivas i nuet och bevara minnena i hjärtat. Och att jag inte behöver gråta mig till sömns för att konserten är slut. För jag vet att en annan väntar på mig.

Det är nu den tredje Kentkonserten på mindre än ett år. Det kan vara ett nytt rekord. Jag tror att det blir fler i alla fall.


Läs även andra bloggares åsikter om Kent, konsert, Döda vinkeln, sentimental, minnen, barndom