Hannas Plats

Det är många metaforer nu, som blandar sig blir till en härlig förvirring. En katakres utan dess like.

Dessutom verkar det kretsa runt maritima teman som fisk och glaciärer. Havet. Jag kanske bara längtar efter havet.

Men att skriva ut är inte att tänka på. Förvirring i det fördolda, tiga still och låta tiden passera, det är vad jag jobbar med nu.

Tidens tand ska läka alla sår.

Jag tror mig ha funnit en lucka i tillvaron, ett andningshål, ett mål om man så vill.

Det känns gigantiskt och som att jag bara vill skrika från en begstopp. Men det finns förstås en hel del arbete mellan mig och målet. Men det känns som lätta steg när jag vet vad jag vill. Plötsligt finner jag ny motivation och energi, som från ingenstans.

Ett beslut är skönt. Jag upplever det så sällan eftersom jag tar så få som rör mitt liv. Och beslutet är så ofantligt och sagolikt. Jag känner mig som hjälten i sagen som äntligen finner sin guldsäck. Den är inte tung. Men den ska i alla fall räcka ett tag. För mig är det större än Jackpot.

Ingen kommer att tro dig.

Jag springer, springer så snabbt nu. Måste fånga alla tankar och hinna tänka dem innan de försvinner ifrån mig. De härjar med mig, lämnar mig innan jag är klar med dem.

Jag måste springa snabbare för att komma ikapp. Fånga dem, lyfta upp dem, göra dem till en del av mig. Något som känns bekvämt, något som omsluter mig istället för att sitta utanpå.

Hur hinner jag med något annat än alla tankar? För vid sidan av dem är jag effektiv och organiserad.

Men de måste tänkas, låter mig inte vila.

Jag faller, famlar, tvivlar - mest på mig själv. Ligger där på botten och kikar upp mot poolkanten. Poolen är sedan länge tömd och det finns inte en chans för mig att nå tillbaka dit upp.

Vad gör jag? Jag börjar läsa kurslitteratur. Nickar igenkännande, känner att allt är solklart. Här är jag hemma. Jag förstår. Akademiska termer trillar på plats, jag känner igen namn som Zimmerman, Cameron och Eckert & McConnell-Ginet. Behöver inte läsa mer, vet vad som står och förstår utan ord.

Vad håller jag på med? Är det inte dags att fylla den där jäkla poolen en gång för alla. Fylla den med tillit till mig själv, så att jag vågar hoppa från högsta trampolinen.

Eller är det dags att hitta en pool med rätt attribut. Jag är ju för fasen höjdrädd, vad ska jag upp på trampolinen och göra?

Lyckstolpar är hårda. Ja, jäkligt hårda.

Batterierna var tomma från igår, dagen har ägnats åt återupplivningsförsök.

Mitt recept:
♥ Frunch med bloggvänner
♥ Kort promenad i solen
♥ Varm dusch - vatten ger verkligen liv
♥ Middag med pesto och mozzarella
♥ Skidskytte på tv
♥ Soffa
♥ Rabarbersaft

Snart är jag redo för fest på Kajen.

Ni har väl inte missat 2007 års nyord? 

Språkrådet har publicerat listan med ord som betalvärd, dampa, förortare, givomat, jobbtorg, klimatmat, koldioxidbanta, kristofobi, kulturkofta, munhota, näthat, pimpa, reinfeldtare, spelnykter, vardagspussel och wikipedisk

Vilka känner du igen sedan tidigare?

De senaste dagarna har jag haft vuxna samtal med människor som ska till att göra stora investeringar i sitt boende. De ska uppgradera köket, asfaltera infarten till huset, renovera och så vidare. Stora kostnadsfrågor oftast.

Som en kontrast ringde jag min hyresvärd eftersom jag har problem med kyl och frys. Kylen håller inte samma temperatur inbördes, det kan variera med 10 grader vilket är ganska mycket i sammanhanget. Frysen ger all min mat frysbränna inom veckan. Det är trist.

Svar från hyresevärden: Jag har tittat på din kyl och frys. Du får nya.

Så där bara. Det är därför jag hyr. Det passar mig fint, särskilt just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om utbyten, hyra, kostnader

Vad är grejen med människor (främst ungdomar) och musik i öronen. Ofta ser jag ungdomar sitta tillsammans och umgås, var och en med sin egen musik i öronen. Hur kan de snacka och lyssna samtidigt? Eller är det viktigare att lyssna på musik? 

Men ännu värre är när de står och ska betala i kassan och vägrar ta ur öronsnäckorna. Sen säger de "va?" när kassören tilltalar dem. Ehum. Prova ta bort ljudet innan du försöker kommunicera.  

Vad är grejen?

Jag prang på en kusin igår. Vi kom att prata om vårt gemensamma arv, hjärt- och kärlsjukdomarna.

Större delen av vår släkt på pappas sida (75 %) har lidit av/strukit med i hjärt- kärlsjukdomar. Tydligen hade kusinerna fått kallelse från sjukhuset att gå och testa om de har ett genetiskt arv som gör att de ligger i riskzonen. Den ena hade gått, den andra inte - för att testa sig.

Mina odds stärks väl knappast av att min morfar fick sin första hjärtinfarkt runt de 50, och senare dog han i en. Resten av den familjen är vad jag vet vid ganska god vigör.

Frågan som uppstod: vill man veta om man har en ökad risk?

Faktum är att jag har levt med vetskapen om min egen risk sedan jag var väldigt liten. Mamma var bra på att påminna oss om den. Och det är inget jag funderar vidare på. Jag lever ett så hälsosamt liv som jag kan, utan att ta bort livets goda. Mer än så vill jag nog inte försaka.

Dessutom måste jag säga att något som skrämmer mig mer än hjärt-kärlsjukdomar, som man ju ändå kan arbeta preventivt mot, är cancer. För faktum är att större delen av min pappas familj har lidit av/strukit med i den sjukdomen också. Och det är något man inte kan göra så mycket åt för att slippa undan, i många fall.

Skulle du vilja veta?