Hannas Plats

Jag har tittat igenom mina fotoalbum från Nya Zeeland och blivit helt nostalgisk. Det kan ha varit den bästa tiden i mitt liv.

Efter sex veckor i Australien var det lite svårt att uppskatta NZ till en början. I Australien var det fest hela tiden, vi levde fort, träffade nya människor hela tiden. Hade tid att stanna till på varje nya plats vi landade på. Det var kul och helt galet. Konstant varmt och konstant soligt eller värmeoväder.

På NZ gick levnadstempot ner samtidigt som restempot gick upp. På fyra veckor skulle vi hinna med båda öarna och se så mycket vi bara mäktade med. Till vår hjälp hade vi vår lilla Daewoo som vi körde runt i, på fel sida av vägen.

Och vi såg allt. Vi såg valar från en båt, vi såg glaciärerna från en helikopter och fick till och med landa på dem, vi såg fjordarna och paddlade på dem, vi såg grottorna och vandrade i dem, vi såg de gröna kullarna och fick rulla på dem, vi såg geisrarna och pratade med dem, vi såg de varma källorna och badade i dem. Allt var smärtsamt vackert. På bilderna därifrån ser man att vi inte hade sånt flyt med vädret. Det var ofta kallt och regnigt. Men på glaciärerna står vi i jeans och linne, med solbrillorna på.

Jag inser att det är för få bilder också. Jag måste ha fler bilder från Nya Zeeland. Tre månader där skulle göra gott!